- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
59

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o- 5

TIDEN.

59

Filippo var icke en landets ann. Som nng
gosse hade han kommit med sin far, en rask snickare,
från Italien till Ryssland. Så hade fadern äött;
modern hade öppnat ett litet vllrdshns i närheten af ile
nya fästningsvärken på Petersen, och Filippo ftck
hjälpa till, sä godt lian knnde. TTtom aln mor och
en gammal piga hade Filippo knapt sett ett kvinnligt
ansikte, förr än Marnschka Timtov, dotter till en
alliden båtsman, Hytta t in i det Ulla huset i trädgården,
hvarifrån hon sålde grönsaker till lästningskaseruen.

Då Filippo begaf sig hem, hade han nästan en
känsla al, att ban varit för rask att utgifva detta
löfte. Hvad skulle hans mor säga?

— Hvar har du varit hela kvällen? utbrast
modem, då han trädde in. Har du nu spelat något
spratt igen?

— Spratt igen? upprepade Filippo. Jag var
ett ögonblick och hälsade på Marnschka . . .

— Och hvad hade du där att. göra? frågade
den gamla barskt. Dn låter bli att störa henne i
hennes arbete . . . Skynda dig nu och tänd lamporna!

Med dessa ord försvann hon i ett närliggande
rum. Då hon om en stund trädde in igen, sade
Filippo till henne:

Har mamma tänkt på, att jag om några
dagar fyller tjugu år?

— Hvad menar dn med denna Iråga? sporde
modern lörvånad. Det är galet nog, att du viil din
ålder inte kan tjäna ditt, bröd själf.

Hm, jag ville endast påminna mamma om,
att jag då blir myndig och kan gifta mig, ifall jag
har Inst.

Den gamla skrattade, så att det dånade i
stugan. Hon satte därpå armarne i sidan och sade
hånfullt:

— Du gifta dig, en så’n pojke! Och hvem
vill dn gifta dig med? Det är väl med Kit, vår
piga, inte sant?

Kit skrattade, så att hennes mun blef åtskilligt
större, än den i vanliga fall var.

Filippo vardt blossande röd.

— Låt bli att skratta, Kit, utbrast han. Jag
gifter mig med Marnschka . . .

— Jaså! Jag ska minsann läsa lagen för den
snärtanl Och hvad dig augår, så lär dig först
något; sedan kan du titta efter flickorna! Hade du
stannat kvar hos skomakurn, hade du nu kunnat
tjäna ditt bröd.

— Meu jag vill inte bli skomakare! Hade jag
i tid fått gå i ritskolan, hade jag varit något nu.

Medan denna familjescen utspelades, styrde tre
män, alla i gammalrysk nationaldräkt, längs Nevans
strand kosan mot värdshuset. På den tiden — vår
berättelse försiggår omkring år 1720 var denna
sida al Petersön jämförelsevis öde.

— Det måste vara det där huset, sade deu ene
af männen, en ovanligt högrest karl, ocli pekade på
enkans koja. Hvad tror du, Alexiovitsch?

Huset stämmer öfver ens med den
beskrifning, vi fått, svarade deu andre.

— Det är bättre att få sig en duktig klunk
varmt brännvin i eu eländig håla än att gå här ute
uch förkyla sig i de våta kläderna, anmärkte don
tredje.

Värdiuuan mönstrade de tre inträdande med den
rutinerade människokäiinarens kritiska blick.
Synnerligen törtroendeingifvande förekommo de henne just
icke. Med en hastig blick hade hou taxerat, hur
mycket de tre knnde använda på varmt brännvin, och
skänkt i ät dem af det slag, som kamuarbetarne
brakade dricka.

Deu längsta at de tre hade emellertid
uppmärksamt mönstrat rummet.

— Hör, lilla mor, hvem har bygt detta hus åt
dig? frågade lian. Det kan inte hu varit någon rysk
timmerman.

— Ni har ett godt öga och är säkert själf
timmerman, svarade den gamla med en nick. Miu
salig man har bygt det; vi ha invaudrat från Italien.

Och hvem har ritat byggnaderna där på väggen ?
fortsatte han. Härstamma de också från din man?

— Nej, svarade den gamla och skakade på
hufvudet; dem har min pojke Filippo gjort.

— Död och pina, din gosse? Hvad är han?

— Ingenting, ooh det är just olyckan,
brummade hon. Jag har förgäfves försökt göra liouom
både till det ena och andra; alt har gått galet, ty
han har satt sig i hufvudet, att hau ska bli
byggmästare.

— Och hvarför liar du då inte låtit honom gå
i byggnadsskolan, mill glimma?

— En löjlig fråga! Emedan det kostar
pengar! Och det värsta är, att nil har han skaffat sig
käresta ooh vill ovillkorligen gifta sig. Han är tøugn
och hon aderton år; han kan intet, och hon har
intet — jo, det. skulle bli ett nätt par! . . .

— Men hvad ska det då bli af gossen?

— Ah, han kan stanna kvar liilr i affären:
den föder oekså sin mani

— Och giftermålet?

— Ja det blir inte afl svarade hon bestämdt.
Filippo får ta reda på en flicka, som har några rnbler.

Har du anuars något att invända mot henne?
frågade gästen vidare, i det ett leende utbredde sig
öfver hans ansikte; saken tyktes roa honom.

— Jag sknlle ljuga, om jag sade, att hon inte
var hygglig och ordentlig, svarade värdinnan.

— Har du då inte läst tsarens ukas? fortsatte
hatt och blickade skarpt på henne. Pen säger, att
ingen för gods eller penningars skull får tvingas att
gifta sig.

— Nå, än se’ii då? ntbrast hon.

Den högreste mannens ansikte fick plntsligt ett
hotande uttryck; men han tyktes betvinga sig ooh
sade helt lugnt till värdinnan:

— Vi vilja ha bättre brännvin, gumma! Ge
oss det bästa, dn har!

Värdinnan mönstrade dem ännu en gång från
hufvud till fot; därpå hämtade hon långsamt en
rom-flaska från den öfversta hyllan och sade halft, för
sig själf och halft åt, gästerna:

— Den är dyr, den rommen 1 . . .

Klockan var öiver tio, dä gästerna beredde sig
att bryta upp.

— Alexievitsch, du är rik, sade den högreste;
du kan betala. Jag har inga pengar på mig.

Den tilltalade rykte förlägen på axlarne.

— Nå, då kan väl du lägga ut, Michailovitscli?
sade ban till sin andre ledsagare.

— Herre, svarade denne, dä ilu befalde, att vi
sknlle undersöka Neva-kaualerna, tog jag på mig det
sämsta, jag hade, men tänkte iute på att, ta några
pengar med mig.

Värdinnan hade icke tagit ögonen från sina
gäster. Deras hviskande syntes henne misstänkt, ocli
hon gick därför fram till dem och frågade, oin de
önskade något.

— Hm, begynte den ene med förläget utseende,
vi ha glömt våra pengar och . . .

— Glömt era pengar? skrek värdinnan. Jo, det
var en skön historia! Ni har drnckit för öfver en
rnbel, och nu har ni inga pengar! . . . Nej! den
historien känna vi I Hvem ttr du?

— Jag är tsarens storkansler, svarade deu
tillfrågade.

— Ja, det ser ilu ut till att vara, svarade hon
hånfullt och mönstrade hans torftiga dräkt. Först
lurar du en gammal enka, uch se’n vill du drifva
skoj tned henne. Meu akta dig, miu väu; där uppe
vid kyrkan har vår gode tsar låtit anbriuga en vakt
af marinsoldater, som ska skydda oss mot folk at ert
slag. Och hvem är du? väude hon sig till en atiuan
af dem.

— Jag är tsareiiB storamiral! lydde svaret.

— Ja, jag kunde tänka mig detl utropade bon.
Och han, Goliatb där, är väl själlve tsaren, inte sant?

— Rätt gissadt, gamla häxa! utbrast den
högreste ocli skrattade af alla krafter.

— Nej, nu går det för långt! skrek den gamla
och drog bommen för dörren. Filippol Kit! Kom
hit! . . . Oeh ni tre, ui kommer inte ur fläcken, förr
än ni betalt er räkning.

Scenen var så löjlig, att de tre männen för
skratt icke kunde iå fram ett ord. Slutligen drog deu
mau, som hade utgifvit sig för tsaren, eu riug af
fingret och gaf enkan den som pant.

— Måune den är otal guld? frågade hon
Filippo, som trädt in i rummet tillsamman med Kit.
Filippo, spring bort och hör otter, livad deu är värd I

Ocli hviskande tillade hon:

— Hämta på summu gång vakten; hvem vet,
hvar de misstänkta fyrarue fått riugeu!

Filippo försvann. Några minuter senare
hördes buller utanför, ocli värdinnan skyndade att öppua
ytterdörren.

— Här ä’ vi, lilla moTl sade en tjock soldat
och trädde in i rummet tillsamman med tre
kamruter. Alltid punktlig i Lille lurs tjäust, som sig bör!
Nå, hvar äro missdådarner

Don gamla pekade på de tre gästerna fraeu den
högresta mannen lindé redan sprungit npp ooh
ropade med kraftig stämma;

— Känner ni mig inte karlar? . . .

— Gud I himlen, tsaren! framstammade
soldaten likblek ooh kastade sig nod på golfvet. För alla
hälgons skull, jag har blott gjort miu plikt, som du
befalt det, lille far!

— Det har dn, min son, res dig upp! Du är
från i dng korpral! sade tsaren.

— Tack, lille far, tack! jublade soldaten och
kyste kejsarens hand.

Värdinnan hade stått som förstenad under hela
denna scen. Slutligeu knuffade hon en af soldaterna
i Bidan och frågade:

— Hvem är det?

— Fälmfvud! svarade denne; det Hr ju tsaren! . ..

En sådan förskräckelse hade hon aldrig förr

känt; hou störtade neil for kejsarens fötter ooh had
honom att åtminstone få behålla lifvet.

Det är bekant, att Peter den store älskade att
liksom på sin lid Harun al Kaschid i djupaste
inkognito öfvertyga sig om sitt folks lörhållanden och se
efter, att lians befallningar blefvo ordentligt utförda.

Tsaren upplyftadc leende deu gamla kvinnan och
försäkrade henne, att hon inte en gång skulle få
knut. Därpå vände ban sig om och upptäktc Filippo.

— Träd närmare, min son I sade han och
betraktade med välvilja den vackra ynglingen. Har
dn gjort planritningarna där på väggen?

— Ja, ers majestät.

— Och du har fästmö, hör jag, fortsatte
kejsaren. Ge henne på båten, så ska jag sätta dig i
byggnadsskolan, som du får genomgå gratis.

Filippo stred en svår kamp i sitt inre, men lians
kärlek segrade.

-— Jag tackar ers uiujcstät, sade ban slutligen;
mon hällre vill jag vara lattig och ha min Marnschka
än lefva i öfverflöd utan henne.

— Bra, ruin son, då får jag väl biga, att ui
får hvarandra? Hör du, Alexievitsch, vände han sig
till amiralen, kan du använda en ritare på ditt
kontor, och hur mycket kan du ge bonum?

— Han är nog värd sina två hundra rubel.

— Säg tre hnndra, så tillträder lian platsen
i morgon.

— Smil ers majestät befaller svarade amiraleu.

— Så, min son, nn har du eu plats på tre
hundra rubel och kan gifta dig, fortsatte tsarou och
klappade ynglingen på skuldran. Förstår du,
fortsatte hau, i det lian vände sig till värdinnau —
Marnschka blir din sonhustru, äfven om hon inte har
eu kopek . . .

Filippo Rastrelli äktade samma år sin Marnschka.
På flottaus kontor stannade ban inte länge, ty ön
arkitekt lade märke till hans ovanligu talang och
tog deu unge mannen i sin tjänst. Rastrelli började
snart själf uppföra byggnader, uch redau under
kejsarinnan Elisabets regeringstid ansågs ban som
Petersburgs förste arkitekt. [Inder hans öfverinseende
uppfördes den vackra himmelsfårdskyrkan och det
praktfulla viuterpalatset.; äfven kejsariäiniljens
ståtliga soiumarrcsidens i Zarskoie-Selo och Petcrhof äro
uppförda af liouom utom talrika andra byggnader.

Alla Kastrellis byggnader bära en storslagen
stämpel och vittna um haiJB geniala skaparekraft;
baus byggnader hafva qj blifvit stälda i skuggan
af någon uyare stil i rysk arkitektur.
Timinermuns-soueu fick för sina lörljäuster som helöuing
grefve-titel, som hans efterkommande bära äuiiu deu dag,
soin i dag är.

Teknisk oej) tfefenskapfit] krönika.

Det ldLnde en gång i England, berättar
„Medi-cal Record", att en uug fru, som väutadu siu första
bröstarfvinge, blef ledsen på siu mau ouh ej
tilltalade honom på Here veckor. Hou fick en välskapad
ocli präktig gosse. Familjens unge förhoppning växte
upp, lärde sig tala uch biel ett snäll barn. Meu han
liar ett fel. Han talar aldrig till sin far. Hau
är uu tio år gammal, meu bvarkeu böner eller aga
ha förmått houoni att någonsin säga luden, ott enda
ord. För Öfrigt är gossen fullkomligt normal. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free