Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TIDEN.
N:o 10.
Hr ett märkvärdigt, exempel pä suggestionens makt,
ty aldrig bar man väl förut hört, att miggestiouou
kan värka på ofödda generationer. Detta fall
öppnar’för OSB nya synvidder. Vi öfverlämna åt våra
läsarinnors fantasi att tänka sig, i hunt mänga fall
barnens egendomligheter kunna förklaras genom en
sådan suggestion.
* *
*
Är instinkten anggcstion? Kunna inuren
suggerera hvarandra? Kunna de ingifva hvarandra ott
planmässigt beteende, om hvars ändamål de handlande
icke förmå bilda sig någon föreställning? ÅtminBtone
tyckes det sannolikt att en del så kallade instinkter
står suggestionen mycket nära, medan åter andra icke
kunna hänföras till denna klass af företeelser.
Bref-dufvornas förmåga att finna vägen till sitt hem,
sedan de bliivit forslade liundradelul kilometer därifrån
i slutna korgar, kalla vi en instinkt, men den liknar
mera yttringen af ett sinue, som människan saknar.
Men samma fåglars ingifvelse att alltid skynda
tillhaka till hemmet, huru aflägset det än må ligga,
kan ej vara yttringen af ett sinne; denna ingifvelse
liknar mera en suggestion.
En dufamat-ör nära Cuxhafen hade ett par
dufvor, af hvilket ban i jannari sistlidet år gaf hanen
åt en bekant i Berlin. Honan sörjde otröstliga Men
nio månader därefter, i september, fann han en dag
den sörjande i den gladaste sinnesstämning. Den
saknade maken hade rymt från siu nye husbonde och
ilat till sin trogna maka.
Brefdufvorna8 användning blir alt mera
mångsidig. ParviUe berättar, att man i Frankrike lyckats
begagna dem till att forsla vaccintuber på stora
afstånd, en viktig sak under krigstid, då ön cernerad
stad är i behof af deuna vara. Nu mera hafva flere
fiskeribolag i Cleveland i Förenta Staterna försett
sina fångstfartyg med brefdnfvor, tvänne för hvarje
båt. Den ena hemsändes strax efter fisket med
rapport om fångstens storlek och de erhållna fiskarterna,
hvarigenom förberedelserna till konserveringen knnna
fullbordas till fartygens hemkost och köparne i god
tid blifva underrättade. Den andra dufvan sparas
för att hemsändas med bud om undsättning, i fall
fartyget skulle råka ut för någon olycka.
* *
•
Människan har en inatinktartad afsky för
ormarna, äfven för dem, som icke äro (eller anses)
giftiga. Denna frukl.au är mera berättigad än man
hittills velat tro. Ty nya zoologiska undersökningar
hafva ådagalagt, att till och med vår vanliga snok,
som hittils ansetts oskadlig, är giftig och att
sannolikt alla ormar äro det. Tvänne franska forskare,
Phisalix och Bertrand halva upptäkt att snoken eger
värkliga giftkörtlar med ntlörsgångar till tänderua.
Genom dessa gångar ledes dock endast obetydligt af
giftet. Det mesta öfvergår i snokens blod. Snokens
giftkörtlar gilva en lika riklig afsöndring som
huggormens, och det kunde väl inträffa att någon individ
egde ovanligt stora utförsgångar för giftet och
därigenom blefve farlig äfven för människor. Eu af
dess släktingar, den lilla sydeuropeiska Cudopeltis
in-signitns, som äfvenledes ansetts icke giftig, hur till
och med huggormens metod att anfalla och förgifta
sitt byte. Huggormens blod är starkt impregneradt
ined giftet, likasuin snokens. Det är förmodligen
denna inre skyddsympning som gör huggormarne
okänsliga för hvarandras bett.
• *
*
Blaud människans sinnen är luktsinnet det
ofull-komligaste. Det liekur oftare äu de andra sin tjänst.
Äfven i andra afseenden är det bristfälligt. Vi hafva
tidigare en gång framhållit, människans bristande
förmåga att mäta dolternas styrka. Denna brist går
så långt, att ett doltande ämne reagerar alldeles
motsatt på våra luktorgan, om det förekommer i stor
eller liten mängd. BladlössenB vedervärdiga lukt är
allom bekant. Den träder särskildt starkt fram, då
de krossas sönder. Meu späder mau uf
sönderkrossade bladlöss med mycket strösocker, så börja de
afgifva en ren hyacintdoft så kraltig, att man tydligt
känner den äfven på eu utomordentligt ringa mängd
af pulvret Ett I färgeriindustriu begagnadt ämne,
naftylamiu, eger i koncentreradt tillstånd en svagt
aromatisk doft. Men om det mycket förtnnnas, så
öfvergår dess iuvärkau på våra luktnerver till den
mest afskyvärda latrinlnkt, Många andra exempel
på dylika förvandlingar kunna anföras.
1 andra fall åter känner man doften endast så
länge ämnet, som sprider det, finnes 1 ringa mängd
eller mycket förtnnnadt, mon ilå lukten blir starkare,
märka vi den ej mera. Sålunda äro de doftande
ämnena hos vaniljen och heliotropeu nästan luktlösa
i koncentreradt tillstånd.
Och dofter, som vi väl känna, då vi först
erhålla intrycket ar dem, npphöra att märkas, då de
en stund fått. invärka pä näsau. Därför kunna många
damer gå omkring och sprida en så olidlig
parfymdoft, att den kännes tvärs öfver gatan. De hafva
naturligtvis småningom nödgats öka parfymkvautite-
ten för att Bjälfva alls kunna kil rinn dess närvara.
* *
#
Är Ni vegetarian eller — ja hur skall mau
säga det uekrofag? Nej sarkofag är den nya
vetenskapliga benämningen på dem. som äta döda djur.
Sak samuia hvilketdera Ni är. Af. äppleu i alin fall.
Äpplet, är den ädlaste och nyttigaste af alla frukter,
ja nästan al allu näringsmedel. Så påstår åtminstone
rektor Fr. Möller i Bonn. Det släcker törsten,
lugnar blodet, stärker matsmältningen och befordrar
sömnen. Det gamla ordspräkct att, frukt är gnid om
morgonen, silfver vid middagen och bly om kvällen
håller åtminstone ej sträck Tör äpplena. En flitig
äppelätare, säger herr Miiller, lider hvarken af
magsjukdomar eller af halsåkomuior. Appelsyrau
invär-kur på magsaften så att matsmältningen afiöper på
mildaste siltt och på kortaste tid. Deu törst, som
följer af köttätning och tobaksrökning, inotvärkas af
äpplena. Men man skull äta dem oskalade, ty
skalet innehåller ämnen af högt värde, och tätt under
skalet befinna sig jnat de ämnen, som invärka bäst på
matsmältningen.
Och balsens och munnens sjukdomar inotvärkas
af iippelsyran, emedan den är antiseptisk som
citronsyran. Och iosforn i äpplel stärker hjärnan och
ökar intelligensen! Och äppelätuingen lugnar
lidelserna, och nedsätter nervositeten, och minskar
begäret efter alkohol.
Ja, ja. Det lönar sig att försöka. Men akta
barnmagarna!
* *
*
En nervös herre i Paris kände sig mycket
besvärad af tiggare, som ringde på hans dörr för att
begära en Blant. Han fann slutligen på en utväg
att bli af med dem. Hau var en lärd man, som i
sin kammare sysslade med vetenskapliga experiment.
En dag, när hau blifvit mera än vanligt störd, satte
ban klocksträugen i beröring med ett elektriskt
batteri. Det ringde på, men hast, dn mir geseben!
Tiggaren störtade med brådskande steg från den farliga
dörren, oeb sedan dess har herr de Parville varit,
befriad fråu sådana påhälsningar.
En annan lärd man, vida mera berömd,
nämligen själfvaste Werner von Siemens, har begagnat
samma medel att befria sig fråu uärgångna
människor. Han hade etablerat sig pä toppen af Keops
pyramid i Egypten och höll där på med
uudersök-niugar öfver den atmosfäriska elektriciteten.
Araberna läto eakeu passera en tid, ineu slutligen
började de misstänka, att Siemens idkade trolleri.
Bekymrade för sin frumtid anmodade de deu lärde
munnen att förfoga sig därifrån. Slutligeu, dä
ingeu-ting annat hjälpte, kommo de med sin scheik i
spetsen lör att med våld taga ued honom från lians
sumhällsvåilliga plata. Meu Siemens vidtog husligt
sina försvarsåtgärder. Hau intog plats högst, på
toppen, laddade sin största Leydeuerflaska ooh, då
Bchoi-ken just skulle gripa tag i honom, riktade ban
ledtrådens spets eu centimeter från dennes näsa. Effekten
blef storartad. Okueua son störtade baklänges som
träffad af blixten, utstötte ett rusande tjut uch ilade
ögonblickligen sin väg åtföljd af hela arabllucken.
De kommo sedan aldrig mera tUlbaku.
DZöire Hjärne i !Paris.
Där står pä Be de la OUé
Sel vöitbiadsbjiulande att as
Ett åldrigt gotiskt tempel.
Det iär infor en eftervärld
1 världsstadslarm och hmrdagsfläid
Förgäten fronihets stämpel.
Del vittnar om det andens Rom,
Som från förruttnad hedendom
län värld ur gruset väkie,
Som göt i slappa själar stål
Och ledde mot ett ädelt mål
Ett vildt, förtvifloult. sUilrte.
Liksom dess smärta pelarrad
Högt öfver hälgonprydd fasad
l fogligt bågvärk brytes,
Så under stormig medeltid
EU broderband af kyrkofrid
Emellan folken knytes.
Och liksom lusen former gr.
Sig hell ål templets grundidé
I lydig endräkt slutna,
Sö blefvo till en mäktig ström,
Katolska kyrkans härskardröm,
Miljoner viljor gjulna.
Där inne under dunkelt hvalf
Förut ett folk af bäfvan skalf
Vid mässans djupa toner.
Nu är den gamla dömen tom,
Ty mänskan rest sin liälgedom
/ andra tankens zoner.
Vi träda in. Alt synes matt,
Som när i medeltidens natt
Ett Ijusvandt öga stirrar.
I medeltid som tempelsal
Blund jätteskuggor utan tal
Man först med häpnad irrar.
Blott småningom vår blick kan nä
Dit. pelarskogens stammar trå,
TiU hvalfvet» skumma dager,
Ty liiigt från fönstren strömmar in
En brokig färgprakt, som vårt sinn
Med trolsk l/erusning drager.
Man lät ej solens klara ljus
Från himlen tränga i Giuls hus
I obemängda strimmar.
Hvart öga var för Ijusömt än;
Man icke i omvändelsen
Förgätit sagans drömmar.
Nit vilja vi ha ljus och dag.
Vår egen blick oss tycks för svag,
Vår synkrets alt för ringa.
Vårt fönsterglas är utan färg,
Vi stiga på de högsta bärg
Att klarhet, klarhet bringa.
Att klättra flere mänskor opp
Till tornens allra högsta tapp
An de som gå i kyrkan,
Och flere mänskor söka Gud
.dn de, som under orgelns ljud
Beilrifm hälgondyrkan.
När vetenskapen står i blom,
Man söker Gud, men är ej from,
Man känner ingen Herre.
Mon går vårt vetande i kva/,
Då blir hvar människa en slaf
Och det är ätulå värre.
Ragnar.
Ginevra.
Novell
af ßnrico f ’asUlnvooo.
(Från italienskan).
(Slut.)
Mitt tvifvel öfvergick till visshet, dä jag såg
de bägge barnen gömmu ansiktet i systerns
klädnings-veck.
Men hon sköt dem ifrån 8ig en emula häftigt
ooh tillade i det hou vände sig till mig med ett
något ironiskt tittryck:
— Hur som hälst kan jag inte annat än
gratulera er. Min barujuDgfru har inspirerat ett snille . . .
bättre måhända, jag hoppas ni inte tar illa upp, än
hvad hittils personer af min familj lyckats göra . . .
I detta ögonblick förstod jag, att Julia aldrig
skulle komma att förlåta Ginevra, att hon uppväkt
min artistiska beundran. Och äfven Ginevra, i
hvilkens ansikte jag läste eu djup förskräckelse, fattade
det samma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0064.html
