- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
63

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 8.

DUBBELPROFVET.

Bearbetning från franskan

af

A—-I—a.

—>’ Är del. slut mellan oss, ja eller ne|? Irågado lian sig mörk. Få se i

morgon......små försonande biljetter! Jag slår vad ott, att den brnstna

tråden kan återknytas. Men hvad mig för nilrvarande beträffar, så |tr min
afton förfelad.....Ronviére har väntat mig på teatern och undrat hvad det

blifvit af mig! — Och inin middag sedan . . . Panl såg på sin klocka.
Orogelbundna middagstimmar äro det ohälsosammaste i världen och jag får väl
känna af det Ilär.

Herr de Lavaur hade ej varit den eleganta världsman han Småningom
blifvit, om ban ej, chnru knapt 30 år, nödgats taga hänsyn till sin
matsmältning efter alla fatigner ungkarlslifvet tillfogat hans organism.

V.

Herr Danceny hade aflägsnat sig hemifrån med tillsägelsen, att han inte
skulle återkomma till middagen — det vnr naturligt nog, såsom sakerna nu
stodo. Laura kände visserligen å ena sidan stor lättnad häröfver, men å
andra sidan tyngdes hon af sin öfvergifvenliet, som syntes henne värre
än döden. Hvilka flyktiga olyckor söka sig ej botemedel i tanken på
döden — det enda oundvikliga och obotliga I Och hilri följde Lanra alla
tiedröfvades exempel. Själfmord? - nej, nej icke detta! det fordras
därtill mera mod än hon hade. Kanske skrifning vore en afloppskanal för

värsta förtviflan......Den ena dagen gick, den andra kom och i Bin

enslighet blandade lion så många tårar med bläcket, att vännen Marianne, när
det glacerade pappret föll i hennes händer, ej fick lätt att läsa följande:
,,Trogna vän huru rätt liade du ej! Jag har varit bra blind, bra brottslig, men
straJfet är större dock äu jag förtjänar. Låt mig få komma till dig ined min
bikt. för att ta dina råd i min förtviflade belägenhet. Ditt medlidande skall oj
neka inig dem. — För mitt återstående lif intet annat än ånger, ty det är
slnt! ! . . . . mill stilla, fridfulla lycka är krossad. Nu inser jag huru stor den
var, fast jag inbillade mig motsatsen! Nu har jag ingenting uiera här i lifvet
att göra! Ett ord af dig, ett ord som säger mig, att jag ännu på jorden har
en vän! . . . Jag väntar med dödlig längtan detta ord."

Sedan brefvet var afsändt till grefvinnan du Lue började Laura för att
ha någon sorts värksamhet att hopsamla de saker, som voro heune dyrbarast,

— minnena efter sin mor, de prctiosa, hon egt som flicka, vänners porträtter i
albums och ramar; och under alf. detta uppförde hon för sig själf ott sorgedrama,
däri hon rördes djupt af sin egen roll. Sedan hon utvalt sin resklädning af
dyster färg och enkel snitt — såsom hennes framtid skulle bli — gick bon in
i herr Dancenys studerkammare, satte sig vid bana skrifbord och lösryktc ur
sin bröstbukett några violetter, som bon lade mellan bladen af hans
mauuskrip-ter -r- tffl oeb med i ett Chaldeiskt lexicon, hvilket hou förnt aktat sig at.t
ens vidröra.

De vissnade blommornas doft skola kanske insmyga i hans själ litet
medlidande med den stackars lättsinniga varelse, som en gång var honom så kär!
tänkte hon. Och så gret hon en stund öfver digra luntor i kalfskinns-band,
hvilka väl aldrig blifvit betraktnde uied sådan rörelse och häller aldrig
emottagit en kyss så het som den, hon nu gaf det gulnade pergamentet till afsked.
Hvilken upprättelse åt dessa foliantor, som hon afskytt, når hon såg herr
Danceny böjd öfver dem! Ja, själfva Buddha där på kaminen drömmande i Bin
brons- nirväna, själfva Buddha egnade hon en stilla bön om förlåtelse. — Ack
om hon nu kunde lie till" de kristnes Gud äfven med samma tro som Marianne!
Bönen tröstade alltid Ii emm.

Fruktan att här inne bli öfverraskad gaf Laura slutligeu krafter att gå in
till sig och söka hvila, — Tre. dagar följde härpå utan att hon flck veta mera
om sin man än att han kommit sent hem hvarje kväll och gått tidigt ut igen
hvarje morgon’. — Hon började fråga sig $jält, om denna förlängda frånvara
skalle besanna Pauls ord — att herr Danceny förstod sig på att hämnas med
grymhet och köld ocli hado uttänkt detta bär som bästa sättet att förafskeda sin
hustru utau buller och onödiga scener. Han liade visserligen bedt henne anse sig
som’ Tremma nltr •— men deu minsta känsla af egen värdighet förbjöd Laura detta.
Herr Danceny hade ju till och med vidrört frågan om hennes förmögenhet

- altså var kanske alt reglerad! mellan notarien och hennes man ocli hou kunde
få skriftlig a vis härom, när hou lämnat huset? — Men hvart skulle bon taga

vägen? Hon var utan familj och klostrot.......nej, nejl Alen om itn

detta blefvo hennes sista resurs så ville hon absolut — ja, hou skulle en sista
gång sammanträffa med sin mon!

Redan satt hon på fjärde dagen med pennan i handen för att nedskrifva
ord, dem ban kanske ej »killie bry sig om att läsa, då herr Danceny med
alldeles vanlig inin och hållning inträdde till middagen och förklarade sin långa
frånvara på det lugnaste och naturligaste sätt i världen. Ej minsta undran
manifesterade ban häller öfver att finna Laura här på sin vanliga plats.
Samtalet vände sig kring frågor och allmänna saker, som upptagit dagens tidningar.

Nästa dag förflöt på samma sätt, — och så ännu en dag och ännu en.....

Detta status quo var för Lanrus lifliga temperament den värsta tortyr . . . .
sitt beslut att spela en stum, iindergifven roll kunde hon ej hålla mer än till
veckan b elut.

Plötsligt, en dag framräkte hon vid frukostbordet ett bref från grefvinnan
dn Lne och sade med ögonen fixerande figurerna på sin talrik:

— Jag har skrifvit till Marianne .... hon ber mig enträget, att kotnma
och vara hos henne så länge jag vill .... ifall dn medger det, min vän, tillade
hon skygt.

- Hvad skulle jag kunna ha för skäl att sätta mig däremot, svarade den
tilltalade vänligt. Du vet, goda Laura, att jag sätter högt värde på fru du
Lue, som jag anser vara en bra kvinna, mäktig att hedrande bära sitt. svåra
öde. Jag gillar fullkomligt, att du vistas hos henne. Han smuttade små
klunkar ur sin kaffekopp. — Hou är säkert en klok vän att rådfråga.

— Jag har äfven tänkt begära hennes förståndiga och välvilliga råd i fråga

om min existens framdeles .... mitt val af vistelseort.....så tramt icke

dit, min vän, bar gjort upp för mig......

-— Någon plan? .... Derr Dauceny såg med uppmärksamhet ner i
bottnen på sin toma kaffekopp, hvarigenom han var hindrad att iakttaga det
växlande minspelet i Lauras rodnande och bleknande ansikte. Jag försäkrar,
fortfor ban eftersinnande, att jag alls inte har någon idé om hvad som skulle

passa dig till vistelseort.....om så är, att du nödvändigt, önskar byta om

vistelseort. — Har dn någon mycket stark kallelse att företaga denua resa till
grefvinnan?

— Jag trodde.....jag förmodade......du torde vara mer än

förvånad öfver .... stammade Laura.

— öfver livad, lilla du? —

— Att jag än ön lins kvar här, sade Laura ocli kväfde en snyftning.

De hade stigit upp från frukostbordet. Då tog herr Danceny sin hustrus
orm och slöt den under sin mod den äkta mannens lagna ömhet ocli äganderätt,
hvarpå han förde henne in i salongen.

— Må vi ej tillåta att missförstånd eger rnm mellan oss, sade han med
allvarsam meu mycket mild stämma. Om du käuner dig ej kunua försaka ett
förhållande af en art, som nedsätter dig och gör mig med eller utan rätt mycket
ondt, så är jag beredd att ge dig din frihet och jag skall bjuda till att aldrig
falla dig besvärlig. Men om, såsom jag dessa sista dagar vågat hoppas, det
blott behöft» eu vädjan till ilitt hjärta och ditt förstånd för att återkalla
sämjan mellan oss, så förstår jag ej hvarför dn akulle uppgöra så många
framtidsplaner, för hvilka jag vore främmande.

Laura såg forskaude på sin man.

Var ban den ädlaste eller mest slipade bland människor? Kanske det ena
såväl som det andra. Hon viste ej hvad hon skulle tänka.

— Hör äfven mig, sade hon besluten att hvarken låta uarra sig eller
ljuga. Jag vill berätta alt och du må därefter afkunua min dom.....

— Jag vill ingenting böra, fick hon tUl svar och cn liaud trykte fast
hennes. — Tillåt inig att döma dig till tystnad, ty jag har anspråk på att
känna min hustru bättre kanske än hon känuer sig själf.

Laura ville föra siu mans hand till sina läppar, men ban drog uudau deu
och omfamnade bonne faderligt såsom om det gält ett bedröfvad! barn i behof
af att tröstas. Men ban aktade sig för att visa det ban i själfva vlirket
behandlat henue som ett barn: han liade skuffat heune i vattnet, tör att skrämma
henne för faran att drunkna och liade stuckit hennes finger I elden för att
betaga heune lusteu att leka med deu en annan gång. Med ett ord, luui hade
vågat mycket föl utt vinna ännu mer. Situationen började synas förtviflad, då
måste ju starka botemedel försökas, som skickliga läkare bruka. Att bevaka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free