- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
71

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 9.

71

lek nom pA sitt eget lif, neil aldrig liade det ringaste
tvifvel uppstigit i hennes hederliga hjilrta, utau
tanken pä gnrdifiten fylde hennes sjiil med gllldje.

tlin han driydo att. skrifva, Piil det. henne aldrig
in nftgot annat, äu att han var sjuk. Hen blef vid
sådana tillfällen mycket tankfull oeh sprang dubbelt
ofta till posten. Om hon mötte bref bäraren, stälde
hon alltid till små uppträden. Hon ville att han
sknlle gå igenom alin brefven, ett ocli ott, och sedan
Irfigade lion honom, inn hun var riktigt, säker på, att
hun inte hade flora bref eller bådo tappat något på
vägen.

Ocli när det väntade brolvet omsider anlände,
blef det. ott öfvermätt uf julle|. Hon kunde inte läsa
det själf, men redan på posten sude hon åt
tjänstemän uen:

Det ilr från min gn.rd.isl. Det kommer från
Sicilien. Oeh det. står: .Min ljufva framtidsdröm"
till öfverskrift. Och hon skrattade sä att tårarne
vunno.

Sedan sprang hon hemåt, och rodan i gathörnet
svängde hon brefvet i luften ocli skrek:

— Det är bref 1’rån min gardist! Bref irån
min gardist!

Alltid fans det någon bokhållare, som läste
brefvet tör henne. Amalia stälde sig gladt småleende
rakt framför liuuoui oeh säg honom stadigt in i
ögonen. som ’om det varit gardisten själf soin talat och
hon velat lilsa hans känslor på kiins ansikte. Illium
hau började läsningen, frågade hon alldeles hänförd:

— Står det „Min ljufva framtidsdröm" öfverst?

Så stod det alltid, ocli brefven voro hvarandra

mycke|, lika, men Amalia var ständigt lika liånrykt.
Hon kyste brefvet och skrattade, tils hon blef
alldeles andlös och bela huset gcnljiid i flera dagar af
hennes glada sång.

Just pii grund af den okonstlade godmodigheten
i sin kärlek vann Amalia nlla våra släktingurs ocli
vänners tillgifvenhet, och de begagnade alla tillfällen
att gifva henne små presenter, drickspengar och jul.
klappar. Under tre år lyckades hon skrapa ihop
några hundra lire och eu koffert full mod allehanda
godn saker.

Pengarne sutto hon in på sparbanken, och alt
emellanåt kom hon till inig mod sparbanksboken för
att jag skulle räknit öfver. Om hon bara lindé en
enda lira mer äu förrn gången, var hon öfverlycklig.

— Det är min gardista — sade hon alltid. —
Det ilr hans hemgift Alt. hvad jag eger är lians.

Och för att gifva ökadt eftertryck åt sina oril,
nickade hon med liiilvudot, så att chiguouen ruskade
på hjässan som en hästman.

Under de tre är, hon haft god föda och lämplig
bostad, hade Amalia knappast åldrats, men häller inte
förskönats. Hon var sig precis lik som den första
dagen. Men dà dot lod mot gardistens ankomst, blef
lion nästan vacker till följd af den glädje, soin lyste
lit nr hennes strålande iigon och lycksaliga leende.

Det var endast fjorton dagar kvar till deu
väntade dagen, dä jag sjuknade i frossa ocli måste
intaga. sängen. Min fur tillkallade goiiast läkaren och
skötte inn mig, som om det vurit en allvarsam
sjukdom. Den stackars Auiulia, som höll mycket af mig,
var alldeles förtviflad vid tanken på att. jag skulle
ligga till sängs, när hennes gardist kom hein.

Kan hon bli frisk till den femtonde? —
frågade hon liikareu med största oro.

Den femtonde november var den stora dag, som
hon väntat på i sjn år.

På morgonen deu tionde vaknade hon med ott
ofantligt svullet kindben. Men hon sade, att det ej
alls gjorde ondt ntnn endast var litet Huss.

— Bara jag inte är aå här vanstäld, när min
gardist kommer — sade hon.

Detta var dot enda, som bekymrade henne. Och
hon tillade:

— Hau skulle bli för mycket ledson, om hans
„ ljufva framtidsdröm" vore sjuk.

Det var icke fåfängan, som talade, utan endast,
hennes önskan, att ingen sknlle störa fästmannens
glädje.

Då läkaren kom, och Amalia gick och öppuade
lör honom med sitt vanstälda kindben, frågade ban
efter hennes onda och kände på pulsen, hvarpå han
skickade henne i säng och kom in till mig med
myk-kot allvarlig nppsyn.

— Den där flickan är inte alls frisk — sade
han. — Jag kommer suart tillbaka.

Och dä han gjort henne änuu ett besök,
förklarade ban, att, utom det att hou hade ansiktsros,

var det fara för att hon sknllo få tyfus. Han
förbjöd helt och hullet ull gemenskap mellan oss oc.li
sade till. att albi dörrar sknlle låsas, ty våra rom
skildes endast af en liten korridor.

På aftonen Hck Atmilia vllrkligen tyfns, och
morgonen därpå öfvertalade läkaren min fur att låta
flytta henne till ett enskildt rum på lasarettet.

Jag ville träffa henne innan hon fördes bort,
men läkaren lörbjöd mig det. Medan hon burs igenom
korridoren, hörde jag henne säga med sin glada röst:
- Nu går jag till mill gardist. Alt hvad jag
eger ilr hans rljlifva framtidsdröm".

— Tror ni hon kommer sig? — frågade jng
läkaren.

— Kanhända, vi lå väl se, hur första veckan blir.

Ej ett ögonblick knndc jag fä henne nr mina

tankar. Jag hade dystra aningar. Men a andra sidan
tänkte jag:

Hittils har hon inte gjort annat än arbetat,
utan förströelser, utau familjeband, ntnn lifvets
koiu-fort oeh utan en tanke på dess fåfänglighet. Il m
|titi* lefvat på en förhoppning, ett löfte, och icke
afiindat.s någon människa. Nog vore det bra
orätt-rist, om detta hopp aldrig ginge i fullbordan.

Och det gick aldrig i fullbordan.. Amalia dog
den Ijørtonde på aftonen, mon hon dog öfverlycklig,
ty hon trodde sig tiltjänit i yrseln vara i sin gardists
annar, och iinnn efter döden hvilade ott leende öfver
hennes stackurs tandlösa mun, Några timmar senare
komiun hennes bröder, som mill far hade skickat efter.

Vi viste alla, att den stackars flickan hade
limnat ult. hvad hon egde åt. sin gardist, men det
fans ingenting skriftligt, och hon hade icke ens
kunnat, förord||n något därom på dödsbädden, emedan
hon ständigt yrade. Och hennes bröder, två råa,
likgiltiga och suåla menniskor, som aldrig gjort något
för hoiino, förde med sig frukten af hennes mödor och
försakelser, gardistens hemgift, skatten, soin den
stackars flickan behöft tre år för att samla ihop.

Den femtonde kom gardisten oeh gick rakt npp
till oss. Han hade varit på resa flere dagar och
viste ingenting om Amalias sjnkdom. Min far var
på lasarettet hos den döda, så att jag måste taga
emot soldaten i mitt rum fiir att på skonsammaste
sätt meddela honom deu sorgliga nyheten och säga
honom några ord titi tröst.

Han hade värkligen varit hvad folket kallar
en vacker gosse, fast ban nnmera var en utvecklad
inan: eu stor, tjock karl med kort hals, mörkt
glänsande hår, smal panna, små ögon, liten näsa och ett
stort ansikte med intetsägande uttryck.

Sädau var deu tillbedde fästmannen.

Jag började med att säga honom, att Amalia
var sjuk. Det tyktes ej röra honom. Så tillade
jag att. hon var mycket, allvarsamt sjuk, och att- hon
var flyttad till lasarettet. Han tyktes altjämt lika
oberörd, kall som muren. Kansko var dot ön sorts
blyghet eller också de obildades dåraktiga stolthet att
icke visa en rörelse, som de. anse som en svaghet.

Då repade jag mod och sade honom altsamman.

Hau blef mycket röd och kramade nervöst sin
plyniugerade hatt, rncu sade ingenting.

Jag nppinanado honom att, vara modig och
un-dergifveu ocli tillade, att det var en stor olycka, soin
alla deltogo i och att den stackars flickan in i sista
ögonblicket, till och nied i yrseln, hade tänkt på
honom. Och jag räkte honom min hand för att visa
mitt deltagande.

Han såg min afsikt, men rörde sig icke för att
taga min framräkta hand, nt.au sade endast, medan
rodnaden på luins kinder ateg alt högre:

— Kan jag få ae lieune?

Jag svarade ja och lämnade honom ett bref till
min far, som var på lasarettet, lör att styra om
begrafningen, hvarpå jag beskref vägen för honom.
Hau hürdo på uuder tystuud, men utau att se på
mig: därpå gjorde hau klumpigt honnör och gick sin
väg, altjämt tigande.

Framkommen till lasarettet frågade hau inte
efter min far och lämnade ej fram brefvet, men min
far var ändock närvarande, när hau kom in i deu
dödas rnm.

Soldaten gick sukta fram till henne lueil
besvärad uppayn, utan att våga se på någon, men då
lian på audra sidan om deu ilödus säng fick syn på
Amalias bror, som ban hade känt förr i världen,
hälsade lian på honom med en allvarsam böjning på
hufvudet ooh sade:

— Tänk hvad hon såg giunnuil uti

Men det låg ingen grymhet i dessa urd. Det

var endast ett intryck som kom för honom, oeh ban
uttrykte det hell okonstlad!. Om Amalia hade
lefvat, skulle han lika väj hn sagt, det, utan att därför
npphöra att på sitt konstlade bokspråk kulla henne
sin „]jnfv!i framtidsdröm".

Och då ban Stod vhl hennes kista, gjorde ban
korstecknet hastigt ooh liksom i smyg, men hang
ansikte var hllgrödt ocli ögonen skimrade fuktiga. Därpå
irick hau Ut och stälde sig att, vänta på liktåget,
mödan ban låtsade läsa på en affisch några steg Irån
lasarettet, lian Hit, don anspråkslösa processionen gä
□in sig, men följde den sedan, gående på sidan om
den, som om ban befunne sig där af en händelse och
inte lindé något med saken att göra. På
kyrkogården gick ban likväl in efter alla andra och stäldo
sig på något, afstånd med nedböjdt, hufvud, tils
grafven var fyld.

Pä hemvägen gick Amalias andre bror fram till
honom ocli sade titan föregående hälsning och med
ögonen fästade på sina tåspetsar:

— Jaha, så har stackars Amalia gått; all
världens väg!

Gardisten ruskade på hufvndct och höjde pä
axlarna, som oin ban velat befria sig från något tjokt
i halsen. Därpå sade hun:

— Jaha! ... — Och sa vände han ryggen till.

Min far gick taft honom och berättade, att ban

gått miste om det lilla arfvet, för brödernas skull,
inen tillade, att vi at aktning för den diiila hade
tagit uiidnu huns bref och att ban kunde komma uch
hämta dem.

Mon han svarade med en axelryckning:

— Sä’na dumheter!

Och hur mycket min far än frågade honom,
var det omöjligt att få veta, om ban ville ha igen
dem, eller om vi skulle bränna npp dem.

Och så brände vi npp i spisen, min far och
jag, alla dessa „ljufva framtidsdrömmar", som lmde
uppfylt detta sträfsamma och hederliga lif med glädje
och hopp.

Ett oeh annat.

Storartadt. „I Chicago var alt. tilltaget i väldig
skala. Gigantiska byggnader, utstyrda med pyramidal
lyx. Själfva hotellet, dör jag bodde, hade så kolossala
proportioner, att när jag fredag ållon ringde pä
uppassaren, denna först tisdag morgon kom på initt rum."
•s

I växthuset. „Och dotta, min frökon, ilr
tobaks-plantan.u

„Så intressant! Och när börjar den bära mogna
cigarretter?"

r batiken. »Hvilken vacker vas! Den är be
stämdt, antik."

„Nej, min fru, don är modern."

„Hvüken skada! Den som är sä vacker!"


Konstkritik. „Pappa, äro goneraler alltid tappra?"

„.Ta, min gosse, vanligen äro de dot."

„Mon hvarför afbildas de dä’ alltid pü en kulle.

fem kilometer frän slagfältet, med en kikare för ögat?"

■»

En argsint hare ryter åt en person, som trampat
honom pä foten; »Min vän, jag vot att mina fötter äro
skapad»1 för att trampa på, men det är ett prerogativ,

som tillkommer endast mig."

*



Hotell för hållanden i don den „ vi Ida västern".
Kypare, se på tärgen hos det här vattnet, det duger inte
tül dryck för människor".

..Herren lurar sig; det är glaset som är smutsigt".

Vanans makt. „Jàn vana blir lätt inrotad, och är
sedan svär att bryta®.

„Just sà; tag 1’etUäxströms Lisa till exempel: för
flere är sedan vande hon sig vid att vara tjugutvå år
gammal, och nu förmår hon ej komma ur den vanan
mera".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free