Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 10.
Marianne Schaidbach. I täflan fiir fnllvnxna kvinnor,
nom egde ram på en sträcka af 400 meter, deltogo se*
unga steyriska damer. Fröken Angerer vann första
priset.
Vid seniorlöpningen blefvo de norska
mästerski-darne Hansen ocb Pehrson segrare. Nästa nummer
var den svåra hnppliipningen, i hvilken alsataer af
2 meters höjd måste passeras. Endast norrmän
täflade där om priset. Den berömda hopplöparen
Pehrson slog sin medtäflare Hansen. Herr Holmén tog
ett hopp af 14 meters längd. Efter täflan flrades i
hangårdsrestanranten ett festligt samkväm, nnder
hvilket prisntdelningen skedde.
Den 7 jannnri kl. 12 visade de norska
skidarena ännn eo gäng sin hoppkonst och kl. 2 begynte
täflan om mästerskapet, i de österrikiska alpländerna
för 1894. Vid startpunkten, som tillika var målet,
infunno sig elfva täflande, bland dem en steyrisk dnm.
Den med röda flaggor utprickade banan ledde öfver
ängar, åkrar, kullar ocli diken och var 14’/»
kilometer lång. De täflande startade en och en med 2
minuters mellantider. Norrmännen gingo i ylleskjorta
och barhufvade. Som den förste nådde Jonas Holmen
målet, på 55 min. 33 sek., den andra blef Robert
Pehrson med 1 t. 2
min. 10 sek. och den
tredje Andre Hansen
med 1 t. 5 min. 51
sek., idel norrmän.
Jonas Holmén har
således tagit
chal-lengetecknet för de
österrikiska
alpläu-dernas skidlöpare, |eu
silfver edelweiss.
Under
mellanakten.
Stämningsbild
af
A. T.
Omgifningen
eleganta lyx stämde
sinnet behagligt.
Mellan dörrens mjuka
draperier kunde
blik-ken glida genom hela
filen af ljusstrålande
rum, där hvarje
minsta anordning vittnade
om förfinad smak, om
bildning och rikedom.
Samtalet flöt lätt ocb
angenämt, man hade
roligt åt bagateller,
tittade i album ocb
planschvärk, spelade nu och då litet på salongens
präktiga Bösendorfer-Mignonflygel. Något af
jultidens egendomliga glädje låg ännu kvar i luften;
julgranen var borta, men brända mandlar, vindrufvor
och rödkindade äpplen fnnnoa i korgar och skålar,
som blänkte på de små serveringsbordens bländande
hvita dukar.
Bekvämt tillbakalutad i en hvilstol bläddrade
jag tämligen tanklöst i en Iransk jultidning.
Illustrationerna voro talrika och ganska fiua. Texten
väl-skrifven och spirituell. Efter att flyktigt ha’
genomögnat en liten stämningsfull dikt om Nizzas rosor
vände jag bladet och stötte på eu färglagd
helsids-plansch, som kom mig att glömma alt annat. De
muntra skratten, samtalen, musiken — alt förtonade i
ett aflägset fjärran och lämnade mig ensam med denna
bild, som ostörd svepte mig in i sin beklämmande
tröstlösa sorg.
Bilden förestälde helt enkelt en pojazzi
sittande på eu trälåda med hakan stödd niut ena
handen, medan den andra slapt hvilade på knät.
Under stod: „Pendant 1’entr’act". Mannens uarruktigu
dräkt, målade ansikte och eldröda peruk bildade en
skärande kontrast till hans ögon, stora, mörka, brän-
TIDEN._
nande. Det var dessa ögon, som på en gång fängslade
och förlamade, som kommo betraktaren att känna sig
ensam med dem, insvept i deras egen beklämmande,
tröstlösa sorg.
I denna pajazzo» blick låg en del af lifvets
bittraste smärta koncentrerad. Den smärta, som
födes af ensamhetskänslan.
Mannen i pajazzodräkten berättade intet om sitt
förflutna lif, ban grubblade icke, han tänkte knappast,
han hvilade sig blott under mellanakten och såg pä
lifvet med de ögon, lifvet gifvit honom. Men lifvet
lät icke af kana ögous sorg förmå sig att. stanna ocli
trösta honom, lifvet ilade vidare. Om en stund var
mellanakten slut, pajazzon kallades in att loka ooh
gyckla. Och han lekte och gycklade för att künna
uppehålla lifvet, utan att fråga sig, om lifvet gaf
honom något, som gjorde det, mödan värdt. Mängden
skrattade ooh applåderade pajazzons konststycken,
llnder nästa mellanakt satt, han äter på sin trälåda,
hvilade sig och såg på lifvet med de ögon, lifvet
gifvit honom. Med ögon, som tittrykte ensamhetens sorg.
Icke den ensamhetens sorg, som blickar tillbaka på
en svunnen lycka, icke häller den ensamhetens sorg,
som trotsigt fordrar lyckan, ntan den ensamhetens
sorg, som aldrig ägt något, som lik ett stumt
„hvar-för"? står tröstlös, meu lugn i det ej begärda lifvet.
Och jag haile kunnat gråta öfver den bittra
motsägelse, som ligger däri, att lifvet binder
likgiltighetens duk öfver människornas ögon, så att de
glida hvarandra förbi, och den ena ej varseblir
ensamhetens sorg i den andres öga.
Moderna engelskor.
Några psykologiska iakttagelser.
Deu bildade engelska luedelklasskvinnau
erbjuder just uu ett det intressantaste utvecklingsproblem,
som en modern psykolog kuude önska sig. Det iir
knappast tvänne årtionden sedan den engelska
rörelsen lör kvinnaus högre lärda, artistiska och tackliga
bildning tog 8in början, och det är först under de
77
allra sista ären, som resultatet af denna andliga
cmane.iputionsrörelse börjat visa sig i framträdandet
af en ny klass andligen emanciperade engelska
kvinnor, hvilka omisskänneligen ådagalägga, att. de anse
sig hafva något mer än en blott huslig mission att
fylla i lifvet, liirton College i Cambridge, det.
älsta af sätena för engelskans akademiska bildning,
grundades 1870, och de tidigare studenterna vid
detsamma hafva sålunda äunti icke kunnat hinna längre
äu till midten af trettiotalet, en ålder, hvilken
kanske sammanfaller med den intellektuella kvinnans
period lör största andliga lifaktighet. Nog af: det är
början af 1890-talet, som i England bevittnar
framträdandet uf en ny typ at kvinnlighet, hvars kynne
ger anledning till hvarjehanda spörsmål och
förhoppningar, inför hvilka de, som gärna siika bilda aig
idéer om den riktning, i hvilken vår tids
kulturmänniska drifver hån, näppeligen kunna förhålla sig
likgiltiga.
Till en början är det nr allmän europeisk
syn-pnnkt något rätt egendomligt med det „
människomaterial ", ur hvilket denna nya knlturplanta
lramdrit-ves. Den oreformerade, konventionella engelskan af
medelklass, eiigelskanjsådan hon uteslutande varit
känd för världen
intill jämförelsevis ny
ligen, skiljer sig i
mycket från
fransyskan, tyskan,ryskan,
svenskan — ja, lrån
sin frände
amerikanskan. Hennes
kvinnlighet gör intryck af
något (lämpadt, ja,
kufvadt i jämförelse
med andra europeiska
kvinnors — på
samma sätt som äfven
hennes kropps
konturer visa de
kvinnliga attributen
mindre starkt
betonade än kontineiitala
kvinnors. I samband
härmed står belt visst
ett slags högre
förfining — eller kanske
snarare en möjlighet
till högre själslig
förfining. Den blott
och bart konventionelt
korrekta engelskan
påminner nämligen
bra mycket om
människonatur utspädd med
tevatten: ingenting
intellektuelt framfusigt,
ingenting estetiskt,
an-stötligt, ingenting
moraliskt tvetydigt, men
också ingenting
intellektuelt, estetiskt
eller moraliskt
märg-fullt och intressant.
Hon är alt för väl
dresserad i
öfverensstämmelse med eu bekväm,
respektabel, medelålders storborgares ideal af
kvinnlighet för att erbjuda uågra öfverraskande drag;
och den uaiva förtröstan, hvarmed hon, i så
stormiga tider som våra, behandlar detta strängt
borgerliga och husliga ideal aåsom världsutvecklingens
sista ord, kan stundom icke undgå att göra
iakttagaren beklämd. Ett belt annat intresse kan mun
emellertid afvinna henne genom att betrakta henne som
^material" lör den nu framträdande, efter andlig
själlständigliet sträfvande engelskan. Denna
utomordentliga förmåga och villighet att underkasta sig
andlig tukt af ett oltu fruktansvärdt trångbröatadt och
naturvidrigl slag, hvilkeu utgör den konventionella
engelskans främsta kännetecken, går i arf till den
med kultureuligt vidlyftigare och naturenligt
vågsani-mare lifsteorier experimenterande moderna engelskan.
Hennes nödvändigtvis tvetydiga experimenterande på
morulfilosofiua och sedernas farligu område lår, tack
vare detta andliga arf, en ton af orubblig
själfkon-troll och af oförvausklig själslig förnämhet, som
måste till hälften afväpna hvarje besinningsfull
motståndare till hennes kätteri. De konventionellas
dödligaste vapeu mol sedligt nyhetsmaken är städse
förebråelsen, att de tillämnade reformatorerna blott ut-
Finska skidutställningen i Mürzzuschlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
