Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 10.
TIDEN.
79
I SPILLROR.
För Tiden
af
Alvar Sten.
Solskenet liill varmt och glitt.rnndo ned från en kornblå sommarhimmel.
Det, tyktcs dallra i björkarnas Unn löf och målade tallarnas gnlröda stammar i
bjltrt, blundande glans. OrUsct på ångarna glimmade fuktigt eller morgonenB
regn och luften kändes ren och sval och behaglig. Alt var tyst. Intet Ijnd
hördes utom vindens prassel i asparna, som kantade landsvägen. Ty det var
söndag och alt arbete ute fick hvila.
.Hvad det är skönt ändå här 1 naturens sköte!" gnolade Knrt Suneson
oeh slog sig bekvämt ned på en klippa invid landsvägen. Han tog af sig den
hvita studentmössan, så att vinden fritt fick leka med det stubbiga rödblonda
håret ocli slog npp Flammarion sista arbete, som ban tagit med sig. Och så
sväfvade hans tankar bort till de obekanta världarna där nppe, där
människohjärtan troligtvis klappa som här i frejd och smärta.
Plötsligt hörde ban snabba, ojämna steg på landsvägen och en för honom
välbekant röst ntropade: „Se där är ni jn, herr Suneson! Jag trodde, att ni
farit nt på sjön."
Han såg upp med en föga älskvärd uppsyn. Och med sin vanliga spefullhet
i tonfallet frågado ban: .Hvad vill fröken Elna?-1
Men han besvärade sig inte ined att stiga upp. Ilet. hade varit en alt för
stor artighet mot. en sådan Hicksnärta.
— Vet ni, hvar jag har varit? frågade hon och sköt den röda
joekey-mössan tillbaka från sitt glödande ansikte.
— Omöjligt.
— Jo, vet ni, folket dansade på planen ntanför Norrgårds och Anna gick
dit och då gick jag mod. Och det var sjutton så roligt, vot ni. Och jag fick
dansa så vådligt, så jag rakt höll på att dö. Ocli så smög jag mig hem längs
gärdesgårdarua på andra sidan åkern, för man kan ju se nästan ända till
Norrgård från verandan där hemma.
Medan hon talade, satte hon sig bredvid honom på klippan och sträkte ut
sina långa magra ben, som ännu inte belt. och hållet doldes at kjolarna, t tell
så tittade hon på honom under lugg mod sin Instiga tjufpojksinin.
— Huru gammal är ni egentligen, fröken Kina? frågade Kurt så
uoucha-lant, som om ban ansett det. som ön särskild nedlåtenhet att taga någon notis
om en sådan flickunge.
— 14 år. Huru så?
— Jag tyckor bara — ban tog upp sin bok, som ban lagt ifrån sig på
klippan och slog med den på flata sidan af handen jag tycker bara, att ni
då småningom borde börja få litet mer förstånd.
Hon såg upp på bonum med eu frågande blick ooh rynkade ögoubryneli.
— Ni vet, att ni inte skulle få dans» med folket, fortfor han, och ändå
eller kanske just därför gör ni det. .Vi tycker att det är sä duktigt att våga
trotsa alla befallningar och vara olydig. Men ni är olydig i smyg. Ni vågar
inte träda tram inför edra föräldrar och hell öppet säga: „S4, gör jag. ty jag
vill dat, och intet straff kan fä mig att göra annorlunda. Det vägar ni inte,
ty det är bara tunt, ljumt aiifttokratbloJ som rinnef i edra ådror. Det vägar
ni inte, ty ni är feg, fröken Elna.
lian talade alt i samma kalla ton — vårdslöst och spefullt.
Då brusade flickan upp. Hon slet af en björkkvist, så alf. bela träet
knakade. Hennes kinder irlBddc och bröstet höjde och sänkte sig häftigt nnder
den blå sjöinansblnsen.
— Feg, feg — flämtade hon fram. År jag feg, säger ni? Har ni sett
mig rädd på sjön? Ellor i skogon, när det. är mörkt. Jag är inte feg. Heri
Suueson, ni ljuger.
När bon blef ond, sade hou alltid „ljuger", last hou mer än en gång fått
sig ön tillrättavisning för detta plebejiska uttryck.
Ah hvad hon var ond! Hon hade lust att springa train och slå bonoin,
slå honom rakt i ansiktet med den aflifvade björkvidjafi. Hvarför hade ock
hennes pappa tagit honom hit till iplormator ål öösta, det fans ju så många
trefliga och artiga studenter. Men hvarför skulle hon ock alltid springa etter
honom som en hundvalp, det var jn hennes eget fel, att han blef så där
oförskämd. Och hvarför kunde hou aldrig stå på Sig, när hon var ond. Hpn blef
u alltid ögonblickligt försonad, när hon bara såg en skymt af hatas ri^p-u
eende och hörde det rackr» tonfallet i hans röst. Ja, hvarför?
Hon stod alldeles tyst och lät, sin björkvidja gång på gång hvi|lande
piska luften. Uch hon sväljde och sväljde för att tvinga tårarna tillbaka. Ocli
så vände hon sig om och började beslutsamt gå hemåt.
Han satt några ögonblick kvar och såg hum hon gick fram längs don
hvita landsvägen ined händerna på ryggen, krokig nacke och slängande
flick-fasoner. Hon gick ojäint. och knykte för hvarje steg litet på högra axeln. Ooh
så hvisslade hon Trettioåriga krigets marsch ohjälpligt falskt, men med en
sorglöshet,, som skulle visa, att hon inte lade lians oartighet så djupt på sinnet.
Men efter en liten stnnd steg ban npp, lade mössan på hufvndet och gick
efter henne med snabba, spänstiga steg.
— Fröken Bina, ropade han.
Hon knykte bara ännu trotsigare på högra axeln och gick vidare.
— Fröken Elna I Han gick nu i bredd mod henne, halft andtruten efter
den snabba marschen.
Nu liar jag igen gjort er ond, naturligtvis. Men hvad tusan skall ni ock
bry er om hvad en sådan björn som jag säger. Ocli bvarlör skall ni alls
komma och tala med mig, ni har ju sett att jag är liàrd och bitter och inte
alls förstår mig på, hur man skall bete sig mot flickor. Är ni ond
ännu,fröken Elna?
Han böjde sig framåt och såg in i hennes ansikte.
Hon svarade honom ined en strålande blick. Ocli de gulbruna ögonen
voro så vackra, när hon brydde sig om att fullt slå upp dem, att. t. o. in.
Knrt blef slagen däraf. -
Om hon var ledson? Huru kunde hon väl vara ledsen, air ban talade i
den där tonen.
Kurt böjde sig ned och rykte upp en liten gnlröd blomma, som växle vid
vägkanten, och undersökte ståndare och pistiller. Så kastade hau bort den igen.
— Vet ni, fröken Elna, fortfor ban därpå vekt som förut, vet ni hvad
det är, som gör mig så bitter. Det. är det, att jag ser, liuru alla måste gä
samma väg, huru alla måste bildas efter samma mönster och ingen får vara sig
själf. Blind auktoritetstro och konvenanslydnad - det är hufvudsaken, som
inplantas i en från vaggan till grafvon. Passas in i förhållandena, det skall
man, om ock det bästa man äger inom sig därunder lider skeppsbrott, det är så
mail kan bli utoiu sig bara af att. länka på det. Och det gör mig så ondt om
er, fröken Elna. Ty ni är i vissa fall en modig flicka och rask och hurtig.
Men så kan ni igen vara så ömkligt rädd uclr darra af fruktan ott bryta mot
det passande. Ibland tror jag, att ti i en gåug skall få kraft att bryta med
alt, om det gäller. Och nästa minut igen tyckes det inig, att dét aldrig kan
bli annat än en dussinmänska af er. Ty jag har studerat er, men jag kan så
sant jag lefver iuto begripa mig pä er,
Hati tystnade ooh gick igen och slog mod flata bauden omot boken. Det
var tydligt, att ban talat mer för att ge uttryck åt sina egna funderingar än
med tanke på sin följeslagarinna. Hou sade inte häller någonting. Hou kände
en hemlig stolthet öfver att hau ansett lionue värdig att studeras, men inte
liade hon för öfrigt begripit hälften af hvad han menat. Men hou var klok
nog att inte genom 1’ràgor låta märka, huru litet hou lättat al det hela. Hou
villu till hvilket pris som hälst vinna haas aktning och erkännande.
Uppe på backen lyste redan karaktiirsbyggnaden i ljusrödt och hvitt mellan
mörkgröna syrener. Från Norrgårdsplanen ljöd melodin till „Koin, kom lager
ungersven 1" Och innanför gärdesgården till höger gnäggade några bruna föl.
Och öfver de glänsande pilarna vid grinden och rönnarna lued mognande gulröda
bär flöt solljus uod fråu en kornblå himmel med svandunslika drifvande skyar.
Vid kvällsvarden satt Elna hela tiden som cn missdåderska och väntade
att bli utfrågad hvar hon hållit till bela eftermiddagen. Meii lyckligtvis var
farbror Franck, provincialläkare]! där, så att man ej liade mycken tid att
tänka på bonne.
öfverste Brand. Elims far, satt och valde ut ät sig en bit kalfstek.
Det år eget ändå, sade ban med sin låugsläpiga röst boui fortsättning
pa ett börjiulL samtal, under det hau med bekyuiradl uttryck granskade sin
stekbit. Bror läste väl i dag i tidningen om don sista sträjken bland dock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
