- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
85

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

85

i silllskup med simpla människor, med folk med
pake-ter, som icke alltid Inkta bra. Jag sade till mig
själf: jag"är icke mera ung —jag bar tillräckligt —
mycket mindre än man tror, men i alla fall
tillräckligt fiir att. lefva. Jag kan bestä mig cn bekväm
resa; för öfrigt är skillnaden i pris blott nägra sous
. . . Men pä perrongen möter jag fru X., som är
äldre, sjukligare och tre gånger så förmögen som jag.
Hon sknlle äfven hou lill St. Denis. Vi hälsade på
hvarann och hon beredde sig att. stiga in i en 3
klassens kupé. Jag biel bestört, ocli skyndade efter
henne in i vaggonen. Tänk er, Madame X., som har
minst 40 tusen i räntor, nej, aldrig skulle jag vågat
incdge för henne att jag hade en andra klass-biljett,!
Det blir mig en läxa för lifvet, ... ni kan vara
öfvertygad, att jag aldrig vidare gör inig skyldig till
dylikt slöseri."

Jag bör ännu de mina skratta hjärtligt, sedan
den gamla frun gått. Jag småler till och med ännu
vid minnet af denna scen. Ty inför dessa
sinul-gråtare, dessa guidare, hvad kan man väl annat äu
lölja den gamla öfverseende traditionen, som
bibehållit sig hos folket, deu att godmodigt skratta och
förlöjliga de giriges frivilliga elände?

Men då få vi icke ihågkomma det andra
eländet — det värkliga — det, som de rike bidraga till
genom sitt hjärtas hårdhet. Ty då blir man plötsligt
allvarsam, förfärligt allvarsam . . . man tänker pä
deu giriges onyttiga och brottsliga skatter och löjet
och skämtet förvandlas i förbannelser . . .

mm

Vintersport i Holland.

Medan hafvet svallar svart och skummigt mot
Hollands dyner ocli dammar och vinterstormen rullar tnuga
molnmassor fram under dess himmel, tillfrysa landets
otaliga grunda kanaler för flere veckor. Sällan
bo-täckes isen för någon längre tid af snö. Ett blankt
skridskoföre sträcker sina stålglänsande linjer som ett
nät genom bela landet. Holländarne äro därför af
gammalt ifriga idkare af issport. De hafva utbildat
egua typer af både skridskor, slädar och kälkar, och

till och med ogendomliga slag af sport, som ej idkas
annorstädes.

1 synnerhet i de nordligaste provinserna,
Fries-land och Groningen, äro sädtina nöjen allmänna.
Täf-lingar af allehanda slag höra där till ordningen för
vinterdagen, kappskrinning för karlar och lör
kvinnor, kappäkniug med kälke, traftäfling med häst och
den egendomligaste af dem alla, kuppåkning med
stak-killke. Det är en sådan vår bild visar. Kälkarna äro
af en säregen konstruktion, ofta vackert snidade ocli
målade i glada färger. De täflande sitta i dom som
i kanoter och drifva sig Iramåt med järnskodda
stakar. Banan tages helt kort, meu täflingen tilldrager
sig mycket allmänt intresse, ty det fordras en
betydlig skicklighet att styra rakt. Sammanstötningar
inträda ofta och inånga andra lusliga scener, dà
mindre vana täflande irra omkring hit och dit som
bliud-brömsar. Bilden är tagen från en täflillg vid den
gamla staden Hindeloopcn i Friesland.



,Eva Mina."

Al

Elias Kremmer.
Från norskan.

— Nu är det snart 37 år, sedan jag kom
ombord å „Eva Mina" som skeppare; och du kan väl
förstå, Nils Petter, att det skall kännas svårt tör
mig att lämna den 1 andra händer, — sade gamle
Bernt Jörgensen högtidligt, medan brodern Nils
Petter stod och vördnadsfullt hörde pä. Aldrig har
jag haft otur, men sä vet du också, Nils Petter, att
jag aldrig kastat bort pengar på dryckjom och
tok-ket där.

— Nej, du har varit rysligt ordentlig, — sade
Nils Petter.

— Ordning är nödvändig, och räkenskaperna
måste föras mycket omsorgsfullt. Hela vintern har

jag tillbragt hemma hos mor med att genomgå alla
utgifterna ander sommarens lopp; på dot sättet har
jag kunnat kontrollera äfven den minsta ntgilt.

— Ja, det Sr säkert, att du har varit noggrann.
Tänk bara på den där tjärpytsen, som vi kastade
öfver bord . . . hvilket leivernc var det inte bela
vintern tör den saken I

- Det ilr just min noggrannhet, i småsaker,
Nils Petter, soin gjort, att jag nu står mig godt.

Bernt Jörgenson lindé varit i stor ovisshet,
om ban skulle låta Nils Petter få föra „Eva Mina".
En rask sjöman var lian, men dess värre si ostyrig,
när anden löll på honom, att. nästan ingen kunde lå
bukt med honom. Emellertid var Nils Petter hans
enda bror; och det kunde jn hända, att när ban biol
kapten, ban skulle känna ansvaret och möjligen
förändra sig till det bättre.

Nils Petter stod med högst allvarligt utseende
framför brodern, när denne förklarade:

— Du skall nu få föra „Eva Mina", och jag
hoppas af hjärtat, Nils Petter, att du ska förstå
ansvaret inför Gud och ditt rederi,

Nils Potter grep broderns baud och skakade
den så försvarligt, att. Bernt hade oudt i axeln i flera

dagar därefter, hvarför ban hade all möjlig grund att
tro, att Nils Petter blifvit, en annan människa.

Den som var glad, det var Nils Petter. Först
måste hau I land och tala oin nyheten iör sin gamla
väninna, Triua Thoresen, som, 1 parentes sagdt, hade
varit en af hans mänga flammor, men gift sig, för
att rädda äran, med styrman Thoresen, i det hou
resignerad skall hafva nttaiat: — Ack, stackars Nils
Petter, ban kan väl inte gifta sig med oss
allesamman häller . . .

Nils Petters stora, runda ansikte var ett. euda
leende, och ban höll på att med sina jättelika uäfvar
nästau fördärfva skolläraren Pedersen, som var uog
obetänksam att räcka honom handen för att
gratulera honom som kapten,

— Ha, ha, ha, kapten, far! — skrattade Nils
Petter, så att det genljöd i hiiBeu och frn Pedorsen
stack ut hufvudet genom fönstret tör att, se, hvad
det. var för ett lefverne.

Att Nils Petter var tisklägets mest populäre
person, var otvifvelaktigt. Godhjärtad och glad —
emellanåt kanske något tör glad, det. var hans
karaktäristik, 1 penningknipa var hau nästan alltid.

Vmtersport i Holland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free