- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
86

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

TIDEN.

N:0 II

Esomoftast måste han vända tig till sin .högt aktade
broder", som ban kallade honom; och han erhöll
alltid hjälp i förening med ett längre fiirmaningstnl
mot slöseri, hvars innehåll hau i djupaste andakt
åhörde, men hvars mening ban tils dato icke
knn-nat ratta.

Snart var den dagen inne, då Nils Petter sknlle
som befälhafvare på „Eva Mina" efterträda den gamle
pedantiske Bernt JBrgensen. Partyget var fraktadt
|ilr Dundee att lasta hattens i Drammen, och Bernt
Jiirgensen hade själf öfvervakat utrustningen. Nils
Petter fann snart, att det var både si och så, hvad
dryckesvarorna beträffade. Se* flaskor
körsbärs-vin! .. . Nils Petter tykte, han borde göra ett
försök i all försiktighet.

— Dn skulle väl inte ha glömt, life färskt
kött och ett. par flaskor brännvin, bror! . . ,

— „Eva Mina" har aldrig tålt brännvin! —
svarade Bernt Jörgensen kort.

Oe.h Nils Petter fick mycket riktigt låta sig
nöja tned körsbärsvinet.

Emellertid kommo de inte längre äu till Horten,
lörr än det blef vindstilla och „Evu Minn" ankrade
för den skull där utanför.

— Känner du till Horten, båtsman? — ropade
Nils Petter till sin gamle vän, Ola Simonsen.

— Ja, dä kan kaftiu slå sej i backen på.

— AH right, båtsman ; då til vi båteu och ro
i land för att bese platsen.

Fram på natten återvände de — det vill säga
Nils Petter rodde, medan Ola Simonsen sof den
rättfärdiges sömn pä bottnen af båten. Då hau med
mycket besvär praktiserat båtsmannen ombord, var
det till stor förlustelse både för besättningen och
Nils Peiter själf, som gaf disciplinen katten och tykte
alt vara ganska godt.

Sedan han vät fått Ola Simonsen ordentlig
ombord, lussade ban båten på åtskilliga goda saker,
såsom ett oxlår, en skinka samt en låda, hvarpå stod:
„Aktas för stötar! Glas!"

Frampå morgonen kom eu liten bris, och de
lättade därför ankar. Nils Petter spatserade icke
med stor värdighet på akterhytt-taket med händerna
på ryggen — nej, ban var äu hår. äu där, och
ibland tog hau i och sjöng med sina lungors fulla
kraft, så att. åiigbåtscxpcditörcn inne på
Hortensbryg-gau måste gå etter kikaren för att se, hvad som var
å färde. Nils Petter var sin broders raka motsats,
ty det kunde bända, att denne ander hela resan icke
sade ett enda ord till sitt folk förutum nödvändiga
kommandon.

Oxlåret användes till hilt’, så länge det räkte,
och Nils Petter delade broderligt med sitt manskap;
det var intet anseende till personen rent utaf
idealet af eu socialistisk framtidsstat.

Lådan med „Aktas för stötar!" på kom genast
till användning, och en livar försåg sig elter bästa
förmåga, tils bara halmen fans kvar. Ja, det var
muntert och trefligt ombord — det voro alla eniga om
och icke minst Nils Potter, soin sjöng ocli skrattade
bela dagen. Ätt det. skulle blifva ett sådant lif å
„Eva Miua", det hade ingen drömt om, åtminstone
icke Bernt Jörgensen, suui lyckligtvis icke anade deu
idylliska tillvara, mau hade ombord å hans kära
fartyg.

Deu enda gäng på bela resan, en mera
allvarsam meningsskiljaktighet inträdde mellan Nils Petter
uch besättningen var, dä man skulle öppna eu af de
lådor, som hau skaffat sig i Horten. Inuehållct kunde
ej bestämmas trots deu uoggraunuste diagnos. Utanpå
stod visserligen „Rysk kaviar", men därmed voro
både Nils Petter uch de audra lika kloka.
Skeppsråd hölls af deuua auledniag lika högtidligt, som om
sakeu gält allas väl eller ve.

— Det iöresvälvar mig, — omtalade Nils
Petter, — att handelsman i Horten sa, att deu skulle
ätas rå.

— Tvi, fy Fagerlund I — utropade båtsmauuen,
som gjorde ett försök.

Brrr .. . usch . . . deu måste kokas, —
förklarade styrmannen, uch därvid biel’ det.

Medan deuua viktiga sak dryftades, seglade
rEva Miua" sin egeu kurs, och följden blef, att deu
tiirnade mot en kullastad skonert „Demokraten", som
var nog näsvis att ligga i vägeu för deu.

Lyckligtvis inskränkte sig skadan till, att
skonertens klyfvarboiu gick förlorad, hvilkeu skada Nils
Petter sedan afgjorde i all vänlighet gouom att gitva
skepparen pä „Demokmten" eu ny spira saml. förut
omtalade sex flaskor körsbärsviu, af hvilka Nils
Petter tog ett hjärtligt afsked.

Det första, Nils Petter gjorde, när de kommo
in i dockan i Dundee var att af någon anledning
gifva, en bsmiilota en sinkndns, så att hun föll från
bryggan i vattnet, hvarifrån han endast meil knapp
nöd nppdrogs. Följden häraf filef, att hau i
räkenskaperna måste Införa pund st. 2" såsom noförutsedda
utgifter".

Nils Petters ntgifter i lund vore ganska höga,
särskildt som ban ibland ådrug sig sådana extra
utgifter som pd st. 12 111 s. ii il. för en
spegelglas-ruta i restaurationen nBritish Nuvy", hvarigenom
Nils Petter hade expedierat, en yngre engelsk
gentleman, som trots varningar hade kastat apelsinskal på
honom.

Slutligen var „Eva Mina" segelfärdig-, och
sedan Nils Petter pä bästa sätt provianterat, kom ban
under fund med, att det fans endast pd st. 7 kvar,
hvilket ban tykte vara för litet att. remittera,
hvarför ban köpte för beloppet, ett fal god skotak whisky,
som hau tänkte glädja sin bror ined.

Utan vidare äfventyr begåfvo sig „l£va Mina"
och Nils Petter på hemvägen, och i don gladaste
stämning ankrade mau åtta dagar därefter i
hemortens hamn. Nils Petter skulle nu i land för att
afgifva rapport till rederiet; uch ban befann sig redan
i båten på väg in till bryggan tillsamman med
wlii-skyfatet och båtsmannen, som satt vid årorna.

— Hva’ f-n ska jag uu säga oin remissan? —
mumlade Nils Petter, för första gängen under resan
något sorgsen ocli tveksam.

Ola Simonsen, som såg de mörka blickar,
kaptenen riktade på whiskylutet, tröstade honom mod, att,
whiskyn nog sknlle blifva väl mottagen.

— Ja, whiskyn är nog bra, — svarade Nils
Petter; —- men den torsken är jn absolutist . . .

Nils Petters „högt aktade broder" befann sig för
tillfället i trädgården, där ban gick oe.h promenerade
i sällskap uieil prosten.

— Det är en snabb resa dn gjort, — sade
Bernt Jörgensen. som darrade något, på rösten. —
Jag har lör resten gått hvarje dug ocli väntat på bref
från dig.

— Ja, dn liar väl . . . ilu har väl väntat på
remissail! . . . — svarade Nils Petter, som tänkte,
att det kanske vore bäst att allägga bekännelse,
under det prosten vore närvarande och dämpade
broderns vrede.

— Jag brukade ju, niir jag kommit öfver ocli
hämtat frakten, skicka Item remissun, anmärkte Bernt
Jörgensen.

— Tråkigt nog, har det på senare tiden
blifvit stora extra utgifter i Dundee . . . och . . . ja . . .
hm . . . det är inte lätt. at|. I’ä något öfver i dessa
dåliga tider . . .

Här lick ban oväntadt, understöd af prosten,
soln sade, att ban öfveralt hörde samma klagan,
att det var dåliga lider för skeppsfarten.

Då bröderna voro på lu mun band, måste Nils
Petter ärligt tillstå, att resultatet af färden var
whiskyfatet, „Bom jag i bästa afsikt hemfört till dig,
käre broder, dä jag fann, att 7 pd st. icke vore
något alt remittera". Berut Jörgensen var emellertid
at belt auuan mening ocli höll en mycket lång
straffpredikan, som slutade med, att Nils Petter vore en
iörlurad son. Nils Petter böjde ödmjukt hufvudet,
lucdun han i sitt stilla sinne kotn till det resultat,
att hade alla förlorade söner haft det sä bra som han,
hade de icke lidit någon egentlig nöd.

Whiskyfatet skulle nn Nils Petter fara till
Drammen ined för att sälja, uch han fick därvid
tillfälle till att uftappa sex flaskor, hvilkas iiinehåll
ersattes med vatten.

Hade Bernt Jörgenseu redau från börjau varit
i tvifvel om Nils Petters lämplighet som befälhafvare,
vuru betänkligheterna nn rimligtvis turuhögu.
Emellertid lofvade Nils Petter bot, bättring och stor
re-missa, um hau bara lick lof att försöka eu gåug till,
hvilket slutligen Bernt Jörgeiisens broderskärlek gick
in på.

Denna gång skulle „ Eva Mina" till Nieuwediep
eller pNyndyp", soln del allmänt kallades; och deuua
haiuu kände Berut både ut- ocli invändigt, så här
gagnade det icke Nils Petter att komma med
undanflykter.

Äfven denna gåug gjurdc „ Eva. Miua" en snabb
resa; uch det var icke lullt fyra veckor efter afresan,
som skeppsbåten äter förde Nils Petter in till
bryg-gau. Nu hade hau dock icke något whishy-iut med
sig, utan något belt auuat, som gjorde, att „Eva Miua"
var prydd med alla de flaggor, som funnos omburd.

Berut Jörgenseu hade kommit ued på bryggan,

då han såg ,.Eva Mina" så flnggsmyckad, hvilket icke
hade händt sedan den dag, för trettio år sedan, då
han hållit bröllop.

— Hallå, kära bror, — ropade Nils Petter oeh
reste sig glådjostrålamle upp i båten. — Här liar jag
remissnii med mig.

Han pekade därvid på ett fruntimmer, som satt
och nicknde ocli skrattade vid lians sida. Då ball
utan vidare ceremonier bilde balat upp henne på
bryggan, stoilo ile ansikte mot ansikte ined Bernt
Jörgensen, som mållös stirrade äu på Nils Petter och än
pä kvinnspersonen.

Nnn maag dn dyn svåger complementere,
— utbrast Nils Petter på sin holländska, i det han
gal henne en vänskaplig knuff med den påföljd, att
hon för att icke falla måste slå armarna omkring
Bernt Jörgensen, hvilken omfamning ban emellertid
hastigast möjligt lösgjorde sig frän.

— Hon heter Jantjedina van Oroot. saml. är
min snälla och dnktiga hustru, — fortsatte Nils
Petter, medan Bernt, fortfarande lika häpen, tittrykte
sin mening genom några „hm . . . hm* . . .

Denna gång blef det icke tal om remissan,
hvilket var bäst; för alla parter, ty Irakten hade gått åt
till inköp af diverse saker samt extra proviant I
anledning af bröllopsresan, liksom lians holländska
släktingar ansett sig böra ganska grundligt taga hans
gästfrihet, i anspråk.

Bernt Jörgensen fann, att det var mer
inbringande att pensionera Nils Petter, och låt en karl af
deu gamla skolan taga befälet öfver „Eva Aliua", och
dä hände det sällan, att remissurna utehlefvo.

Men det itr på grund al, att utgifterna
blifvit betydligt mindre äu på min tid, — säger Nils
Petter.



Ett oeh annat.

Icke m fullständig framgång. Flickorna i en
småstad silgo en kostym-fotografi al’ grannstadens ungniör,
li vilka bildat, en fri villig brandkår. oeb kunde
naturligtvis ej motstå, begäret att vara lika goda som de.
Denis Ij rami k itr stillades, oeh öihingama bestodo i att stö.
omkring och hålla i etfc stort lakan, hvari de olyckliga
offren för framtida eldsvådor skulle kasta sig från
husens öfre våningar Mun de förtjusande brandkåristorna
längtade efter en allvarlig pröfning.

Eft«r mycken öfvertaluiug lyckades de förmå en
ras yngling, hvilken var eld och lågor för en af kårens
medlemmar, att lofva hoppa ned i lakanet från ett ladutak.
Lifräddningsdi visionen samlades en eftermiddag, iförda
nya smakfulla uniformer nedaniör ladutaket. tolf man
(eller riktigare tolf flickor1! stark.

Den niedgörliga ynglingen klef upp på taket., sade
vemodigt: ett, tu, tre och hoppade. En hvar af
tiik-korna stirrade uppåt, och vid don rysliga anblicken af
en karl, som kom ramlaude ned genom luften, höjdes
ljugofyra Bänder till ett lika antal ögon för att ute
stänga den hemska anblicken.

Den modige yugliugen är ännu sängliggande.

«

Damernas händer. Eu iakttagare och kännare af
kvinnans kroppsliga företräden har nyligen i en italiensk
tidning offentliggjort följande italienska statistik.
Nordamerikanskorna lia de minsta händerna af alla jordens
kvinnor. Österrikiskorna, spanjorskorna och italienskorna
komma därefter. Parisiskorna — Paris är Frankrike
- komma därnäst med en mellanstor hand,
handsknum-mer sex och en kvart eller sex ooh en half. Ryskorna
ha långa, men vackert formade händur; engelskornas äro
ännu längre ooh den tyska domens hand är i allmänhet
ilat, bred och utan elegans.

Den uppmärksamme iakttagaren, hvars resultat
lian må svara för själf, tillägger, att de franska och
italienska damerna ärt» (le, som lägga inest vikt vid att
vårda sina händer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free