- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
87

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

87

I SPILLROR.

För Tiden

af

Alvar Sten.

Inte lilnf Knrt just förvånad, när öfverste Brand efter kvällsvarden knrt
oeh affärsmässigt meddelade honom, att doktor Franck ansett f-Msta vara |Br
klen liir att fortsätta med sin läsning. Men naturligtvis skulle man ersätta
honom fiir hela den tid, på hvilken han blifvit antagen.

Knri visade med ovilja anbudet ilrån sig. Han insåg klart, att hans
ställning var omöjlig där i hnset, men (let, kostade ofantligt på hans stolthet,
att icke ban varit ilen som tagit, företa steget.

Trots iifverstinnans alla öfverta!ningar, att han åtminstone skulle dröja
till följande dag, var ban ännu samma kväll på väg till gästgifveriet ined sina
få tillhörigheter inkastade i en kappsäck, inte för alla världens skatter hade
han kunnat förmås att bli kvar öfver natten. Det var ju som om golfvet
bränt under hans fötter och luften hållit, på att kväfva honom.

Å — detta aristokratnäste! Så innerligt, gärna lämnade ban det. Intet
soligt minne bjöd honom att stanna oeh ta farväl. Elna — barnet — kanske ändå!

Med händerna i fickorna följde han drängen, som bar kappsäcken öfver
gårdsplanen. Han hade själf ämnat bära den, men därpå hade öfverstinnan
på intet villkor gått. in och ban ville ej göra henne einot. I det sista.

Kvällen var ljum. Dofter stego upp från blomsterrabatterna. Rosens
matta vällukt, blandade sig med jasminernas berusande ånga och från skogen
flöt barrdoft frisk och stark, bnren på ljumma aftonfläktar.
Sommariintlsdmik-let, smög sig som en luftig slöja öfver alla skarpa kontnrer ocli färgerna på
himlen hade smält, bort i obestämda nyanser. T gräset gnisslade gräshoppor,
grodungar prasslade bland affallna löf på vägen och deu bruna, grofkorniga
sanden knastrade nnder vandrarnes steg. För öfrigt var alt tyst.

Då hörde Kurt en röst sakta och tvokaudc uttala sitt namn.

Han vände sig om.

— Å — fröken Elna!

Hon smög sig belt nära honom och hviskade sakta, lör att inte drängen
skulle höra det.

— Herr Siineson, jag ville bara såga att — att — det, blir så rysligt
led ledsamt, när ni tar.

Slutet af meningen bortdog i snyftningar och näsduken måste fram.

Knrt stod ett ögonblick tyst. af häpnad öfver detta oväntade utbrott.

Så började han på en mening om, huru tacksam ban kände sig etc. Men
det lät »å banalt, och utslitet. Och hans hjärta hade ändå smält Bom vax i
flödande vekhet inför denna uppriktiga sorg.

Och han lattade hennes hand, som hon så förtroendefullt lagt på lians
arm, ocli trykte den häftigt mellan båda sina. Och så böjde ban sig ned
öfver henne och hviskade med låg och upprörd röst: „Gud välsigne er, kära,
kära fröken Elna".

Ocli så var hau borta.

Ett. ljust och vänligt minne bade ban ju nu ändå att taga med sig. Det
gjorde så godt.

Hnru bådo hau hamnat på eu soirée? .Ta, det viste han egentligen knapt
själf. Mest var det. YiU kamraten, som förledt, honom. Och så var det ock i
ett anfall al trotn, som hau beslöt, sig att, göra sig af med sina sista pengar.

Ty lian hade i alla fall deu ljusa utsikten att några dagar framåt, försaka
sin middag. Och då kunde hau väl lika gärna börja sin svältkur geua»t. Den
vanliga kuappa försäiidniugeu frän hemmet kunde ban inte vänta på en vecka
ännu och låna ville han inte. Inte ville hau Ii iller skrifva till någon tidning,
när ban var i en sådau kritisk belägenhet, ty det var ban för stolt till.
Bekanta familjer hade ban ju nog, men dem undvek ban sorgfälligt under
omständigheter som dessa. Ty det var ju som om det stått skrifvet på lians panna,
att ban var utan pongar och koin för att tigga mat.

Med siu mest satiriska min stod han orörlig i en vrå af studeiithussalcii
och gaf akt på den böljande folkmassan.

Och, detta prat! Detta betydelselösa prat! Och detta löjliga koketteri!
Man kunde bli misantrop med mindre än att en afton lietrakta balviiulet utan
att deltaga däri.

Klockan led till 12 och andra fran(;aisen böljade.

Kurts kamrat, som gjort upprepade besök i buffet.ten, kom för att söka upp
honom.

Han gick litet ostadigt och blicken hade fått en underlig, malt besliijning.

— Har du blifvit, abs — absalon — solutist? frågade ban och kom och
stälde sig bredvid Knrt.

Nej. men det skulle min själ inte skada, om du själf sknile bli det,
svarade denne ocli vände sig med ovilja ifrån honom. Jag råder dig att inte
visa dig så där bland folk.

Jaså — jaha — du bar gillis reellt. Och därför ämnar jag ock gå
hem och sofva som ön snäll gosse. Kopparslagare äro ett, tusan så otrefligt
sällskap på tentamen. Kommer ilu inte ren?

Kurt skakade på hufvudet. Nej, inte än

Nej, han knnde inte förmå sig att gå just. ännu. Och lians blick flög
igen intresseradt efter den hvitklädda mörka skönheten där borta, som dansade
med den torra, magra herrn.

— Står du inte där och kikar efter flickor? sade kamraten misstänksamt.
Fy tnsan, jag trodde du liade bättre smak.

Kurt kände att, han rodnade.

— Titta efter flickor kan du själf, snäste han. Och för resten rör det
inte dig, om jag ock skn titta efter hans turkiska majestäts hela harem.

Och så gick han bort med hufvudet bakåtkastadt och händerna på ryggen
och stälde sig i en annan knut.

Hv:ul den francaisen var lång! Men hvad angick det ock honom. Om
det var lion, så inte hade ban något ot.aldt med henne, lyckligtvis. Kunde väl
något, godt komma från ett aristokratnäste? Och hennes goda anlag?
Dnmhc-ter! Inte ha flickor aulag. De apa bara efter hvad de höra och se likasom
papegojor och positivmarkattor.

Men så stod det igen så tydligt, för hans minne deras sista möte i den
aftondunkla, ljumma trädgården. Och mot sin vilja kände han sig belt vek om
hjärtat.

Ändtligen bortdogo de sista tonerna af musiken — långsamma och
utdragna, och francaisen var slut.

Den magre herrn styrde med sin hvitklädda dam kursen rakt. emot det
hörn, där Kurt stält sig.

— Fröken säger då absolut nej till allting, sade ban i en förtroligt
smekande ton, som om han talat till ett bortskämdt barn. Fröken är obeskedlig.
Och jag ser ju ändå, att. det är bara en nyck igen. Ni har ju så hett att
kinderna glöda.

— Mon jag försäkrar er, att buffetten alls inte bar någon magnetisk kraft
öfver mig, afbröt „fröken" murrigt och sköt ut sina läppar. Jag är inte
törstig — bara trött — se där är ju eu stol.

Och hon rykte sin arm lös från sin riddares och gick och satte sig belt
nära Kurt, så nära, att hennes hvita sidenklädning nästan frasade mot lians
knän.

Och "så satte lion sig så häftigt, att stolen skrån n bakåt alldeles in på

Kurt.

Hon vände sig om med nervös häftighet och det lekte kring hennes
läppar ett litet, helt. litet belåtet leende som efter en lyckad krigslist.

— Aj, ursäkta, sade hon halfhögt och slog belt upp sina litet slapt
liaU-slutna ögon.

De dar ögonen 1 Dem hade hau aldrig glömt. De där underbara
gulbruna ögonen, som tyktes sprida omkring sig guldglans och glitter, uär bon
med ens slog upp dem emot en så str.V de, sà fullt, att man tykto sig hell.
öfvergjuten bara af en enda blick.

lian steg fram från sin bortskymda plats bakom en af granarna och
bugade sig stelt.

Hau kände sig alldeles som hypnotiserad. Men på samma gång var hau
nästan Hentligt stämd emot henne. Ty hon var väl iindå bara en salongsdaiu
— ytlig och fåläng som alla de andra.

— Mitt namn är Suneson. Jag vet inte om jag har den äran att––

— Å — var det inte det jag tykte! afbröt hon smittande gladt. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free