- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
91

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

91

slitna ocli skon tillhör en karl. Hr ban Tast och
energisk karaktär, tillförlitlig 1 alt, sora lian Stugor sig.
Är ilet en kvinnosko, sä är ägarinnan en trogen
maka, en utmärkt husmoder, en person meil lugn, väl
afvägd karaktär. Om skon är sliten blott pä den
yttre kanten, är karlen en envis, viljekraftig
initiativets milli, till och med något äfventyrare, kvinnan
iiugefär likadan, nyck lilit, egensinnig,
värksumhetsly-sten, rastlös, kanske förtrollande. Är snlan sliten
blott på den inre kanten, är dess bärare svag ocli
obeslutsam, dess bära rinna mild, anspråkslös, blygsam.
Doktor Garre bar gifvit, talrika prol på sin
skopsykologis sanning. Se här ett, exempel:

Garre är läkare. Han fick besök at en manlig
patient, hvars »kor voro starkt slitna på
ytterkanterna och hade nötta spetsar. Den karlen måste vara
en skälm, tänkte ban. danska riktigt! Följande
dagen biel patienten häktad för stöld.

Passen nn på, varda läsore, ocli gören edra
observationer, medan det är tiil. Ty lika som orden
äro till fiir att dölja tankarna, så blifva skorna snart,
till för att, dölja karaktären. Itet blir gyllene tider
för herrar skomakare, när alla människor beflita sig
om att ständigt, gå med splitternya skor titan vank,
liillkomligt karaktärslösa, Men innan dess, hvilken
förbistring! Människorna skola maskera sig, den
rastlösa, nyckfulla kvinnan i sakt,modets kängor och
skälmen i försagdlietens bottiner. Då fi judarna ott nytt
polisförbnd öfver sig: ingen barfdel med gamla
skoplagg mera!

* *

»

Äter eu flygmaskin! Deu berömde
vetenskapsmannen professor Langley i Amerika har kastat sig
på llygproblemet och i en af Smithsonian Institutions
salar i största hemlighet konstruerat, en flygfisk, som
måhända då detta skrifves har fått göra sin första
profresu. Rummet liar varit tillgängligt endast, för
professorn och fyra pålitliga arbetare, som lått. aflägga
tystlietsed, och arbetet har bedrifvits mest om
nättema. En särskild vakt har Mildrat obehöriga att
nalkas det. mystiska rummet. Professorn har tydligen
varit räild att. hans vetenskapliga ryktbarhot skulle
lida, om arbetet blefve i förtid käudt. ocb idén sedau
sknlle visa sig misslyckad. Till experiuicntallält, har
man valt ett. ensligt ställe vid Pbtoinacflodeiis strand.
Så mycket har emellertid dunstat uf, om apparatens
beskaffenhet, atl mon tror sig veta, att, den har nära
nog formen af en fisk ocli drifves af tvänne
lnftpro-pellrar, hvilka hållas i rörelse af en liten ångmaskin
eldad med renad gasoliu. Ångan frambringas ej af’
vatten utan af ott, vill mycket låg temperatur
afdtin-stande kolväte.1 Apparatens lasta delar sägas vara
förfärdigade af en legering af aluminium och stål
Hurra för flen dagen då herr Lilienthal från Horlin
i alt professor Laugley från Smithsonian Institution i
flygande fläng räcka hvarandra handen öfver Atlanten!

Meu innan dess få vi nog Upplefva inånga
förbättringar i de nu brukliga fortskaffningsmedlen.
Vo-fuuipedkoustruktiouen gör 1 dagligen framsteg. Lewis
H. Hajper i Minnesota har nyligen tagit patent, på
en enhjtilig velociped af sällsamt utseende. Hjulet
är öfver två meter högt och dosa periferi är förstärkt,
med tvänne mindre stålrörsringar, hvilka med
stålspjälor äro fästade till höger och vänster oui deu stora
gnmmikläddu stålringen. Ekrarne äro blott sex par
tina stålrör, hvilka mot, midten af hjulet så mycket
aflägsna sig från hvarandra, att en människa godt
får rum inne i lijnlet. Axeln är Uforiuigt böjd och
nedhängande ocli inom ü-et, befinner sig sadeln, på
hyilkeu ryttaren skall sitta. U-ets båda skänklar och
axeltapparne innesluta den ganska enkla
utväxlings-apparat, som öfverför rörelsen Irån traiuparna till
hjulet. Tvänne bandtag, ett på hvardera sidan om
sadeln, tjäna på en gäng att stödja ryttaren och att
styra velocipeden. Vitsen med denna velociped är
hjulets storlek oeh ryttarens plats nedanför dess
medelpunkt. Huru prufveu med den utfallit, det vet
jag inte. Däremot är det prötvadt och konstateradt,
att eu nyligen i Paris uppfunnen bicykel, som
framdrives med både armar och lieu, uppnår en hastighet
af ända till 40 kilometer i timmen och dock är
mindre tröttande än de bästa vanliga velocipeder. Och
i Rom begagnar deputeradeu Carli en tricykel, soui
framdrifveB med elektricitet, serverad ur
accumulatorer, hvilka befinna sig i en låda mellan bakhjulen.
Han sitter själf halt bekvämt och styr och åkdonet
går utmärkt. Med uåsta århundrades ingång slippa
vi isvostschikaraa.

Politik och vetenskap. Tyskarne jubla.
Helgo-Iand llr tyskt, icke blott politiskt, utan äfven
geologiskt. Professor Duiues fråu Berlin har skingrat en
gammal villfarelse, som hittils bittert sårat, de tyska
geologernas nationella känslor. Man hade ansett
Hel-golauil för en Iösrykt bit af Englands jord, en ö
tipphygtl af bärglager Öfverensstämmande med östra
Englands. Nu har professor Dames undersökt saken
närmare och funnit, att man misstagit sig. Helgoland
består af en följd härgformatione.r, som fiillstäudigt
öfverensstämma med Nordtyskland, så väl beträffande
Irån varan af vissa länkar i formatiousserieii som
beträffande de förefintliga lagrens beskaffenhet, och
in-neliSII af fossilier. Då Nordtyskland varit land, har
äfven Holgoland varit ilet, och då Nordtyskland varit
hafsbotten, liar hafvet svallat äfven högt, öfver
Hel-goluiiils yta. Uuder hela den långa juraperioden låg
östra England under hafvet, mon då voro
Nordtyskland ocb Helgoland last land. Hvilken
tillfredsställelse fiir den nationella känslan! Skada blott, att del,
sammanhang, som ända sedan ile älsta tider egt ram
mellan de två Iunilbitarne, för det allra mesta bestått
däri, att båda legat under ett gemensamt haf.

För något, mor än sjntt.io år sedan gjorde
själfvaste universitetet, i Leipzig ett storpolitiskt
schackdrag, som sent skull glömmas. Napoleon stod på
höjden af sin makt. Sachsen låg för hans fötter och
kunde vänta alt af bottom. Dti sände Leipzigs
universitet till den mäktige kejsaren eu underdånig
adress, hvari det, underrättade houom, att det till lians
ära omdöpt stjärnorna i Orions bälte ocli svärd till
Napoleoniderna.

Klockringarens dotter.

(Öfv. från franskan för „ Tiden" af —a).

Klockringarens dotter är onsam i klockstapeln
bredvid deu gamla kyrkau. Lutad mot fönstret låter
ho» sin blick ifra mellan jord ocb himmel. Himlen
är lugn och dess bleka azur skiftar alt mer i rosa
ju mer solnedgången närmar sig. Molnen äro
ordnade vid horisonten i mörka strimmor kantade med
pnrpnr och gnid. Och där nere utbreda Big"de
grönskande fälten, den mörka skogen, d|lr floden slingrar
sig fram soiu ett sÖfverhand, och här och där
framlysa de röda tegeltaken. Heuiies hjärta sväller af
kärlek uch at sorg, när hon betraktar alt, detta: det
är Elsass’ himmel, hennes hembygds himmel, deu
himmel, mot hvilken ||ön såsom belt liten htijdo sin blick,
då modern lärde henne bedja till Gud. Det år
Elsass’ jord, den jord, där de sofva siu älsta sömn, alla
de, som i lifvet varit henne kärast. Hon har gått
hit npp för att ännu en sista gång betrakta alla
dessa kära föremål, fiir att medföra en bild af dem i
sitt. minne, Ty i morgon, när soleil sjunker, skall
I11111 redan vara långt, långt härifrån.

1 morgon, ja det är i morgon! Hvem skulle
tro att blott för ett är tillbaka bodde i det lilla
huset. tätt bredvid den gamla kyrkan eu fullkomligt
lycklig familj — deu gamla klockringarens. Och för
femton är tillhaka satt den unga flickan, då belt
liten, bredvid sin moder och spann ett lin så bloudt
som hennes egna lockar. Då vaggade hon sin lilla
bror till sömn, då lekte bon tillsamman med sin
äldre bror. Hur glad hon var, då den storväxte
ringaret! fog liétitie pft siu arm och bar henne upp i
klockstapeln för att från det stora fönstret visa henne
trakten rundt omkring. Klockan hade varit hennes
första lärarinna; ilet. var sittande på faderns arm och
uied sitt lilla fiuger följande du tecken, som voro
inristade i klockan, som hon lilit käuna bokstäfverna
och siffrorna. Klockan hade varit hennes älsta vän,
hennes första leksak; ty så snart hennes små händer
kunde gripa och fasthålla repet, ilade det varit
hennes lröjd att ringa „Aiigelus" med sin fader. De
drogo båda två, hon högtidlig med sommankuipua
läppar, ban småleende åt. hennes ifver, låtaude heune
tro, att dessa skönu ljud, som utbredde sig 1’råii
klockstapeln kring bela landsbygden, framkallades af heiiue,
dou täcka lilla Hickan vid hans sida.

Hon hade växt upp, hon hade blifvit eu vacker
ung flicka, hennes bröder voro präktiga gossar, lika
ifriga vid arbetet som vid nöjet; rlngaren ocb haus
hustru beundrade siuu tre barn ocb smålogu tacksamt,
då någon åldring fråu byn med rörd stäuima sade

till dem: sanning en lycklig far uch en lycklig

mor!" — Och det var blott för ett år sedau.....

Åh, hvad hade då tillintetgjort all denna lycka?
Det var kriget, det grymma, förfärliga kriget.

Det till hälften besegrade Frankrike behöfde
alla sina söner; ringaren hade framtagit från ett,
skåp sin faders gamla nniforin. som innu bevarat som
ett heligt minne. Hau hade visat den för sina söner
ocb de hade lämnat sitt fädernehem och tågat nt i
kriget. Men de hade icke återvändt| Med darrande
händer hade den gamle, ringt en själnmässa för dem
för att. hälst, på detta sätt flra deras begrafning. Och
så hade hon, ringarens stackars dotter, blifvit
föräldrarnas enda kärlek, enda hopp.

(jFienden är här! Ring i stormklockan! Kalla
alin till vapen!" Sådant var det. rop, som en dag
gick från mun till mun bland hyns innevånare; ocb
den gamle, ringaren hade stapplande skyndat på sin
post , och ekot hade upprepat, klockans höga befallning.
„De närma sig, de äro redan här! Och där, från
andra sidan komma fransmännen [ Till vapen, titi
vapen I Ocb dn, gamle ringare, ring alt hvad dn
förmår!"

Striden börjar: knlorna hvina, ett moln af rök
fördunklar luften .... stormklockan har tystnat ....
mon nej, deu börjar på nytt, den fortfar att uppelda
männen, som försvara hem or.li härd. Inkräktariie
draga sig tillhaka, försvinna; klockan kan tystna nu.
Mon hvadI Är det cj den gamle ringarcns lik, som
ligger där blödande, utsträkt på marken? Hans sjlll
är bos Gad. ocb likväl ljuder klockan beständigt.
Det är hon, ringareiiB faderlösa dotter, som med
händerna krampaktigt omslutande repet ringer för sin
faders själ, ban, som träffades af en kula nuder
uppfyllandet af sin plikt.

Dagar, veckor, månader hafva förflutit; länge
gret ringarena enka, men till slut dog hon. Den
fader- och moderlösa öfverlefver bela sin familj. Hur
tungt, att vid tjugu år blott ha en önskan öfrig —
den att, dö. Man säger att fred är slnten. Hvad
rör det henne? Hon har ju förlorat alt. alt. Nej,
ännu liar hon en fröjd, en kärlek kvar, hon känner
det så väl, deu dag då hon hör att Elsass ej mer är
fransk jord, att lion måste välja mellan Elsass och
Frankrike. Välja, slita sitt hjärta i tu! Skall hon
stanna, eller fara? Hon kan icke fara, hon liar icke
mod därtill. Lämna sin födelsebygd, den enda lion
känner, ooh bege sig ut i världen, ensam bland iilel
okända. Ar icke detta hennes fosterland? här har hou
växt npp, här kan hon bedja hvarje ilag på
föräldrarnes graf. O nej, hou kan icke fara härifrån.

Emellertid förändras alt omkring heune; mera
tyska soldater, mera tyska fanor; och öfveralt. dessa
främmande ansikten, som tala om eröfringen,
öfveralt, dessa främmande härskare! Hennes hjärta
lös-slites småningom från dessa kära ställen; med hvarje
dag förstår hou bättre, att hennes fädernesland,
hennes värkliga fädernesland, det är Frankrike, för
hvilket hennes far och hennes bröder hafva dött.
Hennes val är gjordt: hon skall aldrig öfvergifva
Frankrike, aldrig lämna det.

Och i morgou skall hon resa. I morgon, då eu
ann«n hand än bennos skall ringa folket samman,
skall hon vara så långt borta, att vinden knapt kan
föra ett svagt ljud till henne af dessa toner, så
välkända för henne. Och hon skall gå ensam, titan
beskyddare, titan vänner. Hvar skall hon stanna?
Hon vet icke, hon vet blott, att det är till Frankrike
hon reser.

Hon skall säga: „Jag kominer från Elsass och
jag har ej velat äta främliugars bröd; jag skall
försöka förtjäna mitt hrftil i det land, för hvilket min
far och mina bröder gifvit, sitt lif; jag begär af or
blott arbete och en plats vid er härd."

Måtte Gud beskydda lienne!

Om påskägg.

Humoresk ai Boulut.

„Kau du ej spänna bågen, är lian ej dill", skref
eu gång en sjuude-klassist som motto ofvan ett ämne’:
„Oui påskens högtidliga firande."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:07:49 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free