Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14.
„0h! ni talar spanska 1" sade han endast och
lämnade alla sina ifriga övertalningsförsök.
Ohjalp-ligen öfvcrtrumtäd, det insåg ban själf.
Anna Sergejevna.
<öfvers. fiir Tiden från ryskan).
(Slut).
Alexej Petrovitscli gick in i sitt. mm, öppnade
sin skrilbnrdslåda för att taga pengar, inen käjdade
sig plötsligt likasom skrämd: guldhj&rtat, lösrykt
frän sin lina ked, lig här framför honom på pappren.
Han knnde icke det ringaste förstå, hvad detta skalle
betyda och huru det kommit bit. Han tog i
prydnaden likasom ined en vidskeplig misstro, likasom om
den kunde försvinna ur hans händer. Ja, det var
värkligen hennes »||järta", detsamma, som han hade
skänkt åt henne för två månader sedan. Men huru
hade det kuiiuat komma Hit V Utan att veta ana till
sammanhanget lade ban hjärtat i sin ticka, tog
därefter portföljen, öppnade den och studsade: det fans
inga pengar i den. Han såg noga efter,
geuomblädd-rade alla pappren och plötsligt göt. sig en skammens
rodnad öfver lians ansikte. Dall tanke, aum tlög
honom i hufvudet, rent af förskräkte honom. Och ändå
måste detta hjärta, som påtagligen i brådskan hade
lösslitits och fallit i lians låda .... Var det icke
ett bevis?
Alexej Petrovitscli hörde knackuingar på sin
dörr, han sköt hastigt lådan igen, vände sig om och
frågade.
— Hvad skall det vara?
— Det är jag, miu vän . . .
— Anja? — Kom in . . .
Anna Sergejevna trädde in, tog honom om
hufvudet med sina båda händer och kyste honom varmt,
nästan med moderlig ömhet, på håret.
— Jag skulle, Alescha, önska tala med dig om
en mycket sorglig och ömtålig sak, men jag lruktar
att. störa dig.
— Med mig? Hvad gäller det? Tala dn bara,
när du en gåug börjat. Jag; tycker icke um
half-kvädna visor. — Alexej Petrovitscli blef nervös.
Skulle lians hust.ru värkligen ha märkt, någonting och
skulle det nu bli tårar, förebråelser uck klagovisor af.
Besitta I Huru mänga gånger hade han icke svurit ,
att aldrig låta det komma til] några uppträden i
hemmet . . .
— Alescha, blif iute ond, för alt i världen I
Hvarken du eller jag kan här uträtta någonting, —
Lucie . . .
— Hvad är det med Lucie? Troligen något
skvaller . . .
— Alescha, du vet att jag icke är dou som hör
på skvaller. Jag vet att du är en god och
rättänkande man, mill bäste vän och hjälpare; diirför just
vill jag tala med dig.
Alexej Petrovitscli förstod ingenting, meu lians
hustrus ton började lugna lians stora oro.
— Du är så god; så vidt jag iakttagit ditt
uppförande gent emot Lucie . . . hon afbröt sig.
— Nå . . interfolierade mannen i nervös ton.
— Jag liar fuuuit det naturligt, att du har
delta-gaude lör — den uuga flickan, likasom älven jag . . .
Hon är ung, talangfull, vacker och . . och blott en
guveruaut. Du har ju sett, att jag gjort alt hvad jag
kunnat: jag har fört henue ut på promenader,
klemat med beuue, hon har varit mera såsom dotter
hos mig . .
— Du är så god och älsklig, — Lebeduv
kyste sin hustrus hand ocli tänkte: Se det är då törst
en kvinna! Åldrig tränga ens några misstankar in i
hennes rena själ . . . ?
— Meu ser du, Alescha, jag börjar frukta, att
hon är en listig räuksiniderska . . .
— Anja!–
— Vänta! Låt mig säga min mening: hon
tjänade hos familjen Tripolskij. De höllo henue
inalles ett halft år.
— Men Tripulskij lät henne icke vara i fred.
— Alescha, när hon lämnat oss skall bon
kanske säga detsamma om dig. — Hon bodde bos
familjen Pruhorov, meu de reste utomlands ucb togo eu
T I D Ë N.
annan guvernant, samt. rekommenderade henne i
stället åt oss.
— Och så varma rekommendationer sedan!
— Ja, vid Gud, och tror du väl att jag, om
jag nn låter henne gå, hade hjärta att vilja
kompromettera en så ling flicka. Prohorov talade endast om
hennes arbete »ch förmåga a|t umgås med barnen.
Nåja, det, där hade alt sin riktighet, men därjämte ...
— Anja, hvilken beskyllning bar du att rikta
mot henne?
— Vet. du, jag skäms riktigt att, tala om det.
Anna Sergejevna gick till dörren, stängde den bättre
till och fortsatte i hällt hviskande ton: — sedan
någon tid har jag börjat sakna pengar uch föremål, soln
legat i min byrå och uiitt toalettskåp . . .
— Anja! — Alexej Petrovitscli rykte till i bela
kroppen ocli grep otrivilligt ined handen om
giildhjär-tat. i sin ticka.
Jag skulle aldrig våga säga någonting
dylikt, fortsatte hans hnatru: — men ser dn dessa
nycklar här! — Hon gaf honom en knippa små nycklar:
— den här passar till alla mina lådor.
Alexej Petrovitscli tog nyckelknippan; deu var
försedd med eu liten benskylt, å hvilken namnet, „
Lucie Moreau4 var inristadt. Bland nycklarna faun han
eu dublett till sin skrifbordsnyckel och var nära att.
fälla bela knippan al häpnad.
— Hvarifrån har dn fått det. här?
— O! Hou håller ilem nog gömda. Men i dag,
när jag ville tala med dig, skickade jag hanne så
plötsligt ut mei] Andruscha, att bon glömde alt annat.
Dessa nycklar här hon alltid hos sig, men denna gång
glömde hon ilem på sin toalett. — Men det är
någonting ytterligare, som oroar mig. — — Anna
Sergejevna upptog från sin ficka ett i fyra delar
söuder-rifvet kuvert och gaf dot åt sin man. Det. var
brefvet med adressen Charles Kouvier som hon hade
hittat i guvernantens papperskorg. Siffrorna uch
underskriften pä detsamma hade med skicklig hand blifvit
korrigerade och af 50 rubel hade gjorts 500.
— Hon sade i dag åt mig, att hou med
An-ilruBcha skulle gå till posten. Hon skulle skicka
pengar till sitt liem, men hade, uiir hon skulle skrifva
adressen på kuvertet först måst kassera ett kuvert. —
det som dn ser här — hvarpå lion skref ånyo på ett
annat och så förde brefvet till posten.
Alexej Petrovitscli satt där alldeles tillintetgjord.
I sina händer Ilade ban ett kuvert, ä hvilket han
kunde läsa följande ord skrifna med Lttcies handstil:
Framt, Niines, Monsieur Charles Rouvier — cinq cents
(500 fr.). Och det var just. 500 rubel som saknades
i lians portfölj! Hans tankar blefvo alt mera
förvirrade, ban kunde icke föreställa sig, icke begripa
- denna flicka, som för honom hade framstått så
ideell, befans vara en simpel ränksinidersku, ooh ännu
värre — en gemen, fräck tjuf.
— Nå! Hvad ärnar du göra? frågade han med
osäker röst.
— Jag vill afskeda henue, men rädda hennes
beder. Jag skall icke säga ett, ord om saken åt
nå-gou människa, ja icke ens åt henne själf. Jag har
icke hjärta att beröfva flickan hennes brödbit.
Tvärtom känner jag deltagande för henne. Kanske är det
nöden som drifvit henne, kanske är hon offer för
någon skandal. Denne Charles Rouvier är hennes vordne
älskare (Anna Sergejevna viste, att han var hennes
systers man) — och nu lurdrar ban pengar af henue.
Kanske har hon ett barn där borta i sin hembygd.
Man har låtit mig ana någonting dylikt. — Meu jag
har en hön till dig. Du ärnade i morgon bege dig
till herrskapet Voljaseliiu i Podgorodna på jakt. Res
i stället i dag, genast, och stanna hoa dem såsom
gäst eu veckas tid. De ha så bedt dig komma.
Under tiden skall jag med all finkänslighet, med
moderlig godhet låta henne resa — ty jag liar icke hjärta
att rikta uågon beskyllning mot henne. Visserligen
måste jag ställa hennes säuduiug af 500 rubel i
samband med lörlnsteu af mina hriljautörhäugeii . . . meu,
Gud välsigne, hufvudsaken är, att vi slippa af lued
henne. Älven utan alla ord skall hon förstå att jag
vet alt, ty jag ärnar sätta dessa nycklar och detta
kuvert fram åt henne på ett synligt ställe. Him
skall förstå alt.
— Nåja. Mon hvarför frågade du henne oiu
guldlijärtat?
— Åh detta är eu bagatell. Det hör iute till
saken. Jag hade endast lagt mälke till, att hou
Lyk-ker om denna leksak. Detta hjärta, som hon alltid
med eu viss affektatiou plägade benämna „sitt eget
hjärta", läns icke vidare på sin vanliga plats ä hen-
1()7
nes hand. Antagligen hade bon förlorat det ellor
skänkt det bort. ät någon . . .
— Oh ... Alexej Petrovitscb såg på sin
hustru. Hennes små gråa ögon blickade på honom
så öppet, så oförstftldt, att han drog henne till sig
och varmt kyste henne: — min skatt är du. Hvem
kunde låta bli att. hålla af dig för din godhets skull,
för din renhet, och hänsynsfullhet.. Jag tror du icke
kunde göra ondt ens åt eu fiende.
Anna Sergejevna brast i gråt. Hon hade
spelat ett farligt spel. Hennes nerver hade varit i en
förfärlig spänning. Nu kände hon att hou ännu en
gång Innle algått med segern och denna gång en så
glänsande seger. Hou kyste sin mans båda händer.
— Vacker är jag inte, och inte liug, sade hou
sakta, — meu jag älskar dig och går min väg rätt
tram i lifvet.
— Du är en ängel! Alexej Petrovitscli
omfamnade henne ännu en gång. - Och nu. Låt ställa
alt i ordning åt mig, jag skall genast, resa och du
får sedan på egen baud uppgöra den här ledsamma
affären. Peugar behöfver dn icke spara på. Gif
så mycket ditt hjärta pröfvat’ godt. Han skyndade
sig feberaktigt att resa siu väg för att icke vidare
behöfva sumjuuuträfta ined Lucie.
När Lucie återvände lieiu. lågo, liksom alltid,
hennes nycklar på hennes toalett, med undantag al’
tvänne, som nn voro borttagna, inen tidigare hade
låste till de andra af Aluta Sergejevna. Kuvertet
var länge sedau uppbrändt. Till sin förvåning fick
guvernanten höra eu hel hop oväntade nyheter. Alexej
Petrovitscb hade rest. bort till sin »plötsligt"
insjuknade mor ocli äfven Auna Sergejevna måste med
barnen bege sig dit. Att taga en främmande person med
sig till deu sjukas hem, vågade de icke, — här tog
Anna Sergejevna fram sin näsduk och började gråta:
hou hade så varmt börjat hålla af Lucie, att det
kändes lungt att skiljas fråu henue. Jämte dessa och
dylika sentimentala fraser erbjöd Anna Sergejevna
åt Lucie eu ersättning af 500 rubel (en egendomlig
hederskänsla dref henue att skänka dessa pengar åt
guvernanten), för att den nnga kvinnan skulle kunna
uppfylla sin länge närda önskan att hvila ut litet och
hesöka sin syster i Frankrike. Lncie blef uppriktigt
och djupt rörd. Hon förstod, att Anna Sergejevna i henne
såg eu farlig rival om mannens kärlek och därför
ville aflägsna henne nr lutset. Men hon måste på
samma gång, dä hon förutsatte, att Anna Sergejevna
hade bevittnat den föregående dagens omiämningsscen,
för sig tillstå, att mången annan skulle handlat vida
värre. Alexej Petrovitscli’ karesser hade smickrat,
den unga flickans egenkårlek och utgjort en
förströelse för henne, meu hans karaktärslöshet och lians
hustrus energiska natur läto henne icke vänta någon
lycklig utgång på denna intrig. Därför var alt bäst
säsom det nil gick.
Ännu samma afton tog Lucie afsked af barnen
och den så godhjärtade Anna Sergejevna och reste
pä eu tid utomlands. Innan fru Lebedev den
kvällen gick till sängs knäföll hou för de heliga
gudabilderna och uppsände mer än vanligt innerliga
böner till Gud, som sä ögonskeuligt hade stått henne
hl. Långe betraktade bon sig därefter i spegeln och
fann, att hon icke mycket vårdade sitt yttre. Därpå
lade hon sig och sof lör törsta gängen efter många,
långa månader äter en hederlig människas ostörda,
lyckliga sömn..
Rit håseri om socialismen.
Ur en Iransysk journal hämtade vi uyligeu
underrättelsen oin ett dödsfall, som vid årets början
timat i Paris utan att väcka minsta uppseende, ehuru
den bortgångnes namn ilär en gäng var uti livar mans
mun, soiu man säger. Hvad ar dock ryktbarhet! , . .
År 1843 spelade Victor (’imgiäårant i det
jäsande frauska samhället eu glänsande roll pa sitt vis
genoni entusiastiskt predikande af nya läror, soui
skulle omgestalta oeli nerbryta vårt murkna samhälle
i grunden. En Fourriera lärjunge väkte aposteln
liksom mästarn oerhördt uppseeude och mänsklighetens
språk förråd riktades med det nya ordet socialism.
Uppmärksamheten fästes vid Cousidérant såsom
vid eu uppstigande raket, den man följer med ögonen
lifligt — lila deu nedfaller som litet sot och .isku.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
