Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T I D E tf.
Bref från en
världsomsegling.
Af Konni Zilliacus.
m.
Till Tangier kunde turister lugnt resu,
försäkrade nian oss i Gibraltar, trots det, ännu icke fullt,
bilagda bråket mellan Spanien och sultanen af
Marocko. Men huruvida eu utflykt till någon del at
det inre landet var rådlig viste man icke. Därom
kunde vi fä besked först, i Tangier.
Ångbåtsförbiiiilelse mellan Gibraltar och den
forna sjöröfvarstatens forna hufvudstad existerar och
bandhafve8 af ett spanskt bolag, som minst tre
gånger i veckan sänder en liten ångare |ifver sundet.
Eu utomordentligt fin och snabb ångare, sade r alla
människor" i Gibraltar, hvarmed klarligen bör
förstås de tre eller fyra personer vi tillfrågade. Den
at vårt sällskap, som förut haft att göra med
spau-joi’er, smålog visst tämligen tvifvelaktigt, men de
andra togo uppgifterna om den omskrutna ångarens
snabbhet och elegans tör fullgoda, så att vi i den
mest förhoppningsfulla stämning tågade ned till
ham|ten tidigt på morgonen den 9:de januari.
Kl. 7 skulle „Joatiniii Pielago" afgå, meu då
ilen icke låg vid någon kaj utan för ankar ute på
redden, måste vi lämna hotellet en god timme
tidigare. Dagen började just gry, hvarför stadsporten
öppnats för de skaror af landtbefolkning, som hvar
dag förse Gibraltars torg med stadsbornas behof af
allehanda förnödenheter. Hufvudgatan var fttll af
dem och i dagbräckningens sparsamma ljus sågo de
ändå mera pittoreska ut än dagen förut i full
sol-skensbelysniug. I synnerhet mohrerua, hvilka dock
alla tillhörde de lägsta klasserna af detta folk, togo
sig måleriskt präktiga at, då smntsen och trasorna
icke föllo alt tör skarpt i ögonen. På oss gjorde de
dock föga aunat intryck än det af ett löfte — vi
voro ju på väg till deras eget land, det af europeisk
civilisation minst berörda af de inom räckhåll fråu
Europa liggande orientaliska länderna.
„Joaquin Pielago" såg uog så prydlig ut,
dälden låg förankrad på deu absolut lugna bukten, om
också ytterst, litet lik ett passagerareiartyg. Ett par
mustiga spanska termer och några käpprapp sleto
den skarpa konkurrenstvisten mellan båtegarne vid
laudningsbryggan, så att vi i lugn kunde inskeppa
oss på samma pråtulikuaude farkost, till högljudd
fröjd för den båtegare, som afgick med segern och
till lika högljudd sorg tör alla de öfriga.
„Första klass biljetter kosta sex pesos stycket",
svarade man oss vid biljettluckan pä båten ■— men
då vi erlagt våra sex pesos per hufvud och ville stiga
iu i lilrsta klassens salong, fordrade luau ytterligare
sex pesos at eu hvar af oss.
nDetta 111- extra första klass", upplyste
stewarden med det oförskämdaste lugn. „Deu vanliga
första klassen ligger längre akterut".
Den „ extra" var elegant uog —- efter
spanska begrepp åtminstone - inredd i ett slags kvasi
AUtambra-stil, uien det oaktadt beslöto vi tvärt att
inte betala en cent mera tör grannlåten, upplyste i
otvetydiga termer vederbüraude om våra otörgripliga
åsikter rörande skinneriförsöket och retirerade till
deu „ vanliga* förstaklaas-salotigeu. Ben var god
nog tör en tre timmars tur, om också inte utpyntad
i Alhauibra-slil.
Mera än tre timmar kräfver nämligen inte
färden till Tangier, d. v. s. om vädret iir vackert och
sjön lugn. Är detta icke lallet, sä ligger deu granna
„Joaquiu Pielago" lugut kvar i bukten vid Gibraltar.
Den rullar alldeles tör mycket tör att utsättas tör
A tian ter vågor, ehnru den ursprungligen bygdes lör
direktörernas i ett större (tillämadi) ångbåtsbolag
räkning „föt- iuspektiousresor". Alldeles som i
andra civiliserade länder. Meu under den första
In-spoktionsreson — om med äller utan skjuts och
dag-traktaniente iörmäler historien inte —- kommo herrar
direktörer aaiutligen sä uära en oaptitlig hädanfärd
per sjösjuka, ott. de beslöto dädanefter ge bölvelu i
all iugpektiuii~ouh i stället förvandlade
Alhumbrayach-ten til] en passagerarångare pä linjen
Gibraltar-Tangier. Analogin och fingervisningen i denna anek-
dot måste den benägna läsaren själf Böka utfundera,
ifall där nämligen finnes någonting slikt.
Vi hade tur med vädret, så att vi efter ott
kort uppehåll utantör Algeciras, en liten spansk stad
midtemot Gibraltar, på ungefär tre ocli en baif
timme tillryggalade sträckan till Tangier.
Kediiit långt ute på hafvet ser man den törsta
skymten at Tangier, som reser sina skimrande hvita
rnnrnr, hus, minareter och kupoler i en brant
sluttning fr&it själfva vattenbrynet npp till spetBcn af en
hög kulle. Mellan den så oändligt klara, djupblå
skyu och det blågröna vattnet, omgifvet af brännande
rödgula sandkullar ter sig stadeu från sjösidan i den
mest förföriska dager, i synnerhet då solskenet
hriit-•gar alla färgtoner att klart framstå. Men ju
närmare ångaren kommer, desto flere fläckar upptäcker
man i den granna taflan.
Först springa ett par europeiska hus med gröna
fönsterluckor i ögonen, såsom alls icke harmonierande
med de fönster saknande, oföränderligt krithvita
umbriska husen. Därnäst — på llndå något närmare
håll — urskilja vi den med allsköns bråte belamrade,
en väldig affallshög liknande strandremsan mellan
stadsmuren och hafvet. Meu vidare
detaljobservatio-ner hinna vi ej göra, ty redan innan vår ångare
hunnit få ut sitt ankare svärmar en hop större ocb
mindre båtar, alla rodda af barbenta tnohrer i hvita
turbaner, ut att möta oss och så snart de kommo
inom hörhåll börja do utbjuda sina tjänster, om
möjligt ändå ifrigare än deraa kolleger i Gibraltar.
Ageuteu eller betjänten för Continental Hotel
bar turen att försäkra sig om oss och då vi genast
vända oss till honom undgå vi alt vidare kif om
våra personer ocb eltekter saml ro i land.
En urgammal stenbrygga med slemmiga, slitna,
lifslarliga trappsteg, utan tillstymmelse till ledstång,
är deu enda punkt där passagerare kunna landa och
där måste vi annbåga oss fram genom en skara
„sjåare-1, hvilka endast genom dräkten och frånvarau
af all respekt för de fåtaliga pulismäutieu skilja 8ig
från liknande affärsmän på andra platser.
Hotellagenten använder liberalt deu käpp han likasom eu
hvar annan i orienten bär i banden —- ocli de af
oss, som inte äro försedda med u&got sådant
öfver-talningsmeilel. besluta stillatigande att vid första
tillfälle sätta sig i stånd att också göra sig förstådda
af infödingarna.
Några steg fråu laudningsbryggan reser 8ig
stadsmuren ocii tätt invid porten i donsamma ligger
„ tullkammaren", ett rum med dörr, meu inga
fönster mot gatan. I dörröppningen sitta tre ståtliga,
välfodda molnet-, rökande långa pipor med ytterst
små hufvuden. Allu tre hafva svarta, glänsande
skägg, ljust brnnaktig hy och vackra, regelbundna
drag; alla tre äro iförda mörkblå, kaftaner, snöhvita
turbaner samt, bjärtgula tufflor, meu inga strumpor.
Eu at de vårt sällskap tillhörande nattsäckarna
ställes ned på gatan, öppuas och eguas ett föraktligt
ögonkast at en af de högtidliga turbaiibärarne, som
därefter ger oss tecken med bauden att tåga vidare.
Det är tullvisitatiouen.
Innanför stadsporten leder eu brant gata uppåt
mot stadens inre delar, eu gata så oerhördt stinkande
smutsig, att ingen uf oss törut skådat eller luktat dess
make. Ju längre vi avancera de^t.o värre blir
smutsen, som när siu knliniuation vid deu afloppskanal
eller kloak, som i öppen dag leder tvärs öfver gatan
och låter sitt öfverskott rinna ued läuga iless branta
sluttning, Ditrycket ui Marockos snuskighet är
öfverväldigande och minskas kuappast under ilen vidare
vandringen till hotellet.
Alla de gator vi passera äro uäiuligeu trånga
och snuskiga, om oclutå i något, mindre grad än den
första. Mötaude åsnor och mulåsnor lastade med
bördor, som förefalla oerhörda, tvinga oss tätt, intill
husväggarna, soln stå så ultra ihop, att ställvis tväune
lastade djur ej kuuua komma förbi hvarandra. En
hop tiggare anfäkta oss med jämrande böner om
„bakshishu samt följa oss ända till hutellett dörr,
där väl ett halft dussju kolleger stämma upp eu
annan gnällande bakshisli-k&r, dou vi dock lämna lika
obeaktad som den förra,
Hotellet är oväutadt prydligt och suygt, med
vestibyl och korridorer dekorerade med massor uf
marockanska kuriositeter, vapen, mattor, fajanser och
brokiga träarbeten.
BäHigens sloff.
Af
Maurice Ltfèvre.
Det var under Napoleon IH:s glansdagar. På
denua tid förstod man ännu att le 1 Frankrike, och
Tuilerierna voro säkerligen det gladaste stället på
vår jord. Europas elegantaste spira hvilade i de
vackraste händer i världen. Prinsessan M., markisinnan
G., grefvinnan P. logo åt det tinga kejsardömet i
dess vagga och förstodo äfven sedermera att falla, eu
tår pä dess graf. På den tiden rådde skämt ocb
glädje, ögonen strålade och konversationen var alltid
munter. Det var en lycklig tid, full af glada
äfventyr ocli galna vad.
Vid hofvet lefde en älskvärd kavaljer, eu
ståtlig herre med säker hållning. Härtigen af Lucenay
var allas älskling. Hans munterhet, hans
älskvärdhet, hans galanteri mot damerna gjorde honom
myk-ket afhållen. Men — ja bland alla dessa goda sidor
faus det också ett „men".
Härtigen viste alt, hade sett alt och upplefvat
alt, hvilket icke var så långt från sanningen, som
man skulle tro. Meu några alt tör otroliga historier hade
dock till slut gjort hans bekanta misstänksamma.
Det glada sällskapet roade sig med att duka upp de
äfventyrligaste historier blott för att få nöjet att höra
Lucenay säga med fast stämma:
— Mina damer, det är alldeles intet mot hvad
jag har upplefvat.
Lucenay, hvilken alldeles icke gälde för att
vara miljonär och hvars växlar cirkulerado flitigare
än hans koutauter, föredrog framför alla andra
samtalsämnen att berätta om sina skogar, sina jakter och
sitt slott Verlettes. Hans historier började gärna med
orden:
— Dà jag ännu bebodde Verlettes . . ,
Till slnt gick härtigen i den fälla, hans
iubill-ningskraft utsatte tör honom, i det. han med full
öfvertygelse uttömde sig i skildringar af tornen,
trapporna, salarne, gemaken och gallerierna i sitt, vackra
slott, hvilket ännu intet mänskligt öga hade sett, men
som dock tydligt aftecknade sig tör hans inre syn.
Så utbredde sig plötsligt det ryktet i
hofkret-sarue, att kejsaren, hvilken själf ofta leende hade hört
på bärtigeus berättelser om det sagolika slottet, hade
förklarat sig vilja sätta härtigen på prof ocli befalla
honom att visa Verlettes tör hotvet.
En ilag, då härtigen som bäst höll på att tala
om sitt slott, närmade sig kejsaren honom och sade:
— Min käre Lucenay, ui talar så mycket, ton
ert slott Verlettes, otih ni skildrar det i så lifliga
färger, att, alla våra damers, ja till och med
kejsarinnans och min nyfikeubet blifvit väkt.
— Mycket riktigt, hr de Lncenay — sade
kejsarinnan, som också kommit in. — Hans majestät,
uttrycker värkligen hvad vi alla tänka. Vi brinna
at uyfikeuhet att fi so Verlettes.
Lucenay skrattade ioke mera. Hau kastade
förtviflade blickar åt alla håll. Ölveralt såg lian glada
ansikten, och enstämmigt bad m&u: „Aok ja, Lucengy,
för oss till Verlettes.4
Lucenay kände, att marken bäfvade under hans
fötter. Hvad skulle hau göra? Tillatå alt? Nej, det
kunde det icke ett ögonblick vara fråga om, ty då
skulle lian obetingadt, vara förlorad, Kejsaren tykto
icke om dumma människor; det gälde att draga sig
ur spelet på ett. fint sätt.
Med blixtens hastighet genomkorsade deuua
tanke lians hjärna. Alt. räkte blott eu sekund.
Meu det var en af dessa kvalfulla sekunder,, som blott
de döende känna. Det behöfdes kanske mera mod
tör att. möta alla de mot houom riktade blickarne än
soldaten visar, då hau under kulregnet, akrnlet till
aili all.
En lätt, rodnad färgade härtigens kinder- Han
andades djupt och log. Hans beslut var fattadt.
Sire — sade hau — är dat värkligen
möjligt, att jag skall 1’å njuta eu sä »tor ära,? Det har
jag sauuerligeu icke gjort mig förtjänt of,
utan att han viste, hvuråt härtigen syftade,
gladde det kejsaren, att Luoenay förstod att behärska
situationen.
— Bestäm qjälf dagen, käre vän.
— Vill eders majestät då bevisa mig deu ärau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
