Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TIDEN.
N:o 14.
att öppna jaktsäsongen i Verlettes? 1 dag är det den
13 juni; altså om 2 ’/s månader.
— Gärna det — svarade, kejsaren — och jag
vet, att kejsarinnan äfven önskar detsamma.
Härtigen såg sig om med ett segerstedt leende
och sade:
— Mina damer, jag räknar altså på eder. Vi
träffas vid jakten i Verlettesl
* *
*
Flere veckor förgingo, och man hade till slut,
glömt Lucenay.
Hofvet hade flyttat till Compiègne, och i detta
vackra slott följde den ena iesten etter den andra. Efter
Compiègne kom turen till St. Clond. Aftnarne blefvo
längre och längre, och man började redan nnder
par-kenB träd att tala om den förestående afresan till
Fontainebleau. Jakternas och afventyrens tid
närmade sig. Man talade om nnderbara skott och
märkvärdiga händelser.
— Ja — sade prinsessan af M. — nn felas
bara Lncenay.
Detta namn väkte allmän uppmärksamhet.
— Hvar är han? — frågade en.
— Hvad gör ban? — frågade en annan.
— Och hans jakt? Och Verlettes?
— Mina damer — sade kejsaren, som
plötsligt blandade sig i sällskapet -— jag har sett Lncenay.
— Är det möjligt? Hvad sado han?
— Han kom för att påminna mig om mitt löfte.
— Altså existerar hans slott i värkligheten?
— Han påstår det åtminstone, och nästa lördag
skall ett tåg föra oss alla till Verlettes.
Man talade nu icke om något annat. Verlettes
antog fantastiska former, och på grund af en mycket
uaturlig reaktion funno Lucenays historier plötsligen
lika mycken tilltro som motsatsen förut varit fallet.
Ingen tyktes mera betvifla Blottets tillvara, och det
var icke långt ifrån att de, som förut varit
fullständiga Thomasnaturer, nu gifvit en fullständig
beskrifning därpå.
Lördagen kom, och glädjen var stor, då det
förkunnades, att ett extra tåg stod färdigt nere vid
palatsets lilla privata bangård. Samtidigt anmäldes
härtigen af Lucenay. Endast etiketten hindrade, att
man mottog honom med hurrarop.
Kejsaren närmade sig härtigen, och med det
förbindligaste leende sade ban i det ban lade
handen på Lucenays axlar:
— Bravo, härtig 1 Ni har vunnit spelet!
Därpå tiliade ban halfhögt, så att blott Lncenay
kunde höra det.
— Vill ni kasta korten, uppgifva spelet och
Btanna här? Jag skall hjälpa er.
— Jag måste bekänna, att jag inte förslår
eders majestät. Hvilka kort? Hvilket spel?
Verlettes står färdig att mottaga sina gäster.
En half timme därefter brusade tåget bort.
Bakom de blnnka rutorna skymtade fina ansikten,
hvita händer och leende läppar, som berättade
muntra historier (rån det gladaste hof i världen.
I Pont-Aubiu stannade tåget. På perrongen
sågos 10 å 12 tjocka, bredaxlade herrar 1
gammalmodiga och urväxta frackar. Det var den lilla
sta-deitB ledande män med borgmästaren i spetsen.
Då kejsaren såg borgmästaren komma mot sig
med ett hotande manuskript i handen, Båg han halft
ironiskt, halft förebrående på Lucenay. Denne
förändrade icke en min. Festtalet måste höras till slut,
och då till sist lefveropen för det kejserliga huset
förkunnade, att de sista orden voro uttalade, hördes
plStsligt tonerna från en på andra sidan af vägen
uppstäld musikkår, som med full kraft spelade upp
nationalsången: Par tant p&ur la S[/rie. I det
kejsarinnan vände sig till Lucenay hviskade bon leende:
— Eder hämd är fruktansvärd.
Lucenay svarade icke.
Utanför stationsbyggnaden stod brandkåren
uppstäld. Eu deputation af damer öfverräkte åt
kejsarinnan en praktfull bukett. Äfven brandkårens
chei beredde sig att. säga några väl valda ord, men
i summa ögonblick gick eu rörelse genom mäiigdeu,
och åtta präktiga ekipager körde fram. Knskarne
ooh betjänterue voro klädda i grönt ocb guld, de
kejserliga färgerna.
Under befolkningens jubel satte vagnarne sig i
rSrelse. Längs den med flaggor och vimplar prydda
gatan hälsade folket sin härskare, och samtlige
klokkor började att ringa med en viss fanatisk ifver.
Snart var emellertid det bländande tåget försvunnet
i landsvägsdammet.
Man samtalade fritt ooh otvnnget i de olika
vagnarne, sedan man nu var fri från de officiella
ceremonierna och hade kastat etiketten öfver bord.
Utbrott af det mest strålande humör besvarade de få
törbipasserandes ödmjuka hälsningar.
— Äro vi snart Iramme?
Med denna fråga bestormade man Lncenay.
— Från backen där borta kunna vi se Verlettes
— svarade han — och om tio minuter äro vi
framme vid slottet..
Och mycket riktigt. — få minuter därefter var
ett präktigt panorama upprulladt lör sällskapets
blik-kar. Förgyld| af den dalande solens strålar
glittrade hafvet, i fjärran, och på en skogbeväxt höjd
reste sig en präktig byggnad.
Ja, det var värkligen ett sagoslott. Denna
fantastiska byggnad kunde blott halva sprungit fram
nr en diktares fantasi. Alt. visade sig kokett och
bländande, glänsande i hvitt, blått ocb guld,
förtjusande lätt ocli smakfnllt,. Soleil lekte i
balkongernas arabesker och färgade murarne med ett
rosenrödt, sken. Det var ett lifsglädjens palats.
Knapt hade vagnarne stannat på den stora
slottsgården, förrän en ström af betjänter i Lucenays
livré ilade fram.
I de blomstersmyc.kade salongerna fann man
alf, förenadt, som en yppig tids lyx ucli den mest
raffinerade elegans kunnat uttänka.
Man hade hånat Verlettes, men det. hade
hämnats på ett glänsande sätt.
Supén var ypperlig. Med strålande ögon
lyssnade damerna till de artigheter, som deras kavaljerer
tillhviskade dem. Samtalet var lätt, gnistrande och
ytligt som det sknm, hvilket pärlade i de lina
champagneglasen. Man vidrörde flyktigt allehanda ämnen:
den sista predikan och den nyaste skandalhistorien,
kyrkan och teatern, romanen såväl som evangeliet.
Speglarne, som klädde salens väggur från golf
till tak, visade den förtrollande tafla, som bildades
af de eleganta paren, af blommornas prakt, af det
diamantblixtrande liåret, de hvita halsarne ocli
skuldrorna.
Alt sedan sin ankomst till Verlettes hade
sällskapet hållit tillsamman och gruppvis vandrat från
det ena rummet till det andra, så att sorlet från det.
allmänna samtalet öfverröstade hvarje annat ljud.
Murarne tyktes vara tjocka nog att kväfva hvarje
klagorop och undertrycka hvarje snyftning. Hur stor
och allmän blef därför ej öfverraskningen, då, sedan
hvar och en kommit till sitt rum, man upptäkte, att
väggarne visade en indiskretion ntau like. Den
minsta rörelse väkte eko. Först hördes blott hviskande
anmärkningar. Men så småningom böjdes rösterna.
Lefnadsglada rop ljödo geiioin korridorerna.
— Är det. möjligt?
— Ett, präktigt infall!
— Det är bara papp!
— Det glömmer jag aldrig.
— Kortslottet!
Idén hade uppstått hos härtigen den dag, dä
kejsarens infall satte honom på ett så hårdt prof.
Hvarför skulle han ej, då det blott var Iråga om
några timmar, betala hofvet dess puts ined samma
mynt? Man ville hafva ett slott Verlettes, och man
skulle få det — på sitt sätt.
Knappa två månader hade behöfts för att
utföra undervärket. På de kvarvarande gamla
slotts-limrarne hade at tiä och inurbruk och meil tillhjälp
af skicklige dekoratörer uppstått ett, nytt, kokett,
elegant Verlettes i stället för det gamla, fasta slottet,
som tidens taud ej fullständigt kunnat, ödelägga.
Verlettes, förtjusande Verlettes — dn var mera
än ett slott, du var en liild af ilin tid!
* *
•
Nästa tnorgou bröt. sällskapet upp till jakt.
Hol-vet hade duktiga skyttar, men någon duktighet var
här obehöflig, ty tillgången på alt slags vildt var
ovanligt stor. Lncenay hade talat sanning.
Verlettes’ jaktmarker öfverträffade alla andra. Det,
vimlade af rådjur, hjortar, fasaner, harar o. a. v. Ingen
tänkte på, att alt detta kostade Lncenay en
förmögenhet. Han hade vunnit, sitt vad och hållit mer äu
ban lofviit. Hvad betydde då alt det öfriga.
Lncenay blef, bokstafligen fattadt, buren i triumf, då
vagnarne till sist körde fram för att föra gästerna till
järnvägsstationen.
Då man kommit till den plats, hvarifrån man
först varsuat Verlettes, vände sig härtigen till
kej-sariunau. Natten var mörk, månen dold al skyar,
och Verlettes tyktes hafva försvunnit.
— Ers majestät, — sade han, — i Ryssland
härskar en gammal ridderlig sed. Utbringas vid en
måltid en skål lör en högt stående person, kastar
talaren, sedan skålen är drncken, glaset i golfvet, lör
att inga läppar mera skola beröra det.. Ers majestät,
har öfverskridit Verlettes’ tröskel. Ingen skall
hädanefter tnera göra det. Behagar ers majestät se
sig om?
Den mörka himlen lindé plötsligt blifvit npplyst.
Verlettes stod 1 lågor.
Elden utbredde sig mer ocb mer. Murarne —
de vackra blå, hvita och gyllene murarne — störtade
tillsamman. Torn ocb kupoler försvunno, och af bela
palatset, af „kortslottet" återstod snart intet annat
än en askhög.
Teknisk ocl? tfelenskapfig krönika.
Islossnings- och snösmältniugstiden, som nu är
inne, är en farlig tid. Vattnet är nu ovanligt rikt,
på från åkrar och gårdar nedsköljda organiska
ämnen och mikrober. Säger under sådana förhållanden
ett vattenledning8flltrnm upp sin tjänst, är faran för
en epidemi nära till hands. I Paris har en
tyfoidepi-demi af sådan orsak uppstått, och man diskuterar
där ifrigt medlen att värja sig mot dess härjningar.
Alla äro euse om, att man måste undvika det
ofiltrerade vattnet. Många rekommendera i dess ställe
mineralvatten, men andra invända, att ej ens de äro
fria från bakterier, och att tyfoidmikroben blifvit
funnen i några naturliga mineralvatten. Andra
föredraga att sterilisera dricksvattnet genom tillsats af
citronsyra, meu det faller naturligtvis ej alla i smaken.
Ater andra anse (titrering al vattnet liemma för ett
betryggande medel. Meu häremot invändes från
kompetent håll, att. till och med de bästa filtra ganska
hastigt, blifva orena ocb till och med befordra
bakteriernas ökning, sä att det filtrerade vattnet kan
blifva rikare på smittämnen än det ofiltrerade.
Cham-berlands fajansfiltra anses för de bästa af alla. Men
de behöfva pröfvas innan de användas, ty en del
hafva sprickor eller för vida porer och genomsläppa
således vattnet ollltreradt, och alla få inom några
dagar sina porer så fylda af orenlighet, att de blifva
värkliga kulturhärdar för mikroberna. Efter
regelbundna korta mellantider måste de därför rengöras
genom upphettning och därefter åter pröfvas, innan
de vidare användas. Sådant går an i sjukhus och
kaserner, men låter sig ej göra i hvarje hushåll. Det
återstår då endast en metod att sterilisera vattnet,
hvilken är åtkomlig äfven för de fattigaste, och det
är vattnets kokning. Det kokade vattnet är på
intet sätt mindre hälsosamt än det okokade, och om
det- ett par dagar efter kokningen får stå i ett
öppet kärl och då och då omröres, upptager det åter
den loft, som genom kokningen blifvit ntdrltven, ocb
återfår då sin friska, naturliga smak.
* *
*
Ett. dille tyckes onudgängligt Tör mänklighetens
trefnad, och hygiendfllet hör oj till de uäfnaste. Men
det. kan ibland råka in på rätt bizarra vägar. Hvad
säges till exempel om miss Käte Field 1 Newyork?
När bon såg de orientaliska odaliskeraas danser på
Chikagoutställningeii, insåg hon genast, att dessa
danser, hufvudsakligen bestående al bålvridniiigar, måste,
vara en utomordentligt hälsosam gymnastik tör magen.
Hon säger om magdansen, att den utveckling och
behärskning af bukmusklerna, soin dansöserna vid Kairogatan
ådagalade, vore folkets räddning, om amerikanskorna
skulle kunna tillegna sig den. Inga invalider skulle
längre komma till världen och alla barn skulle födas med
den bästa hälsa. Meu bort då med korsetten, ty den
danson är omöjlig för eu, som vuxit npp i suörlif.
Snart tår man väl höra om fashionabla flickpeasionat,
där dou orientaliska magdansen öfvas en timme om
dagen,
En amerikansk läkare har rekommenderat etl
annat slags uiagdaiis för samma ändamål, lian
lägger sina patienter hvaije morgon på rygg i sängen,
placerar eu försvarlig kanonkula på patientens måge
och milar ilen långsamt åt alla hållj— en härlig
uiassuge! Inelfvorna knådas ordentligt oeh
bukmusklerna spännas starkt lör att göra motstånd mot ku-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0120.html
