Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
alt obehaglig, ställvis lörfärande stark. Öfveralt
ligga raggiga hundar ntsträkta 1 solskenet, så
oför-skäindt djupt försänkta i sömn, att de knappast
utan tillhyggoii kunna förmås att lllmna plats för
våra riddjur.
Hufvudgatan Ur något bredare, pil bägge sidor
upptagen al butiker för allehanda varur samt därför
trafikerad i långt högre grad än alla andra
aamfärd-selleder i staden. Endast med svårighet kunna våra
löpare skaffa oss fri passage genom trängseln, medan
vi sjlilfva taga i förvånadt skärskådande de små,
låd-lika butikerna, hvilkas bela bredd upptages af
öppningen eller dörren åt gatan, medan de tre öfriga
väggarna äro belamrade med varulagret. Försäljaren
sitter meil korslagda beu inne i lådan, hvars golf är
ungefär tre fot ofvan gatunivån, vanligen rökande en
pipa med helt litet hufvud af rödt lergods samt Bkaft
med bernstensmnnstycke.
Vi gifva osa ej tid att stanna, väl vetande, att
inga synnerligt framstående handtvärkerier finnas i
Tangier och att därför alla de bättre varor, sum där
utbjudas till saln, äro oskäligt dyra. Trafiken i
staden är långt större än vanligt, emedan följande dag
en marknad eger rum och massor ai landtbefolkning
därför strömmat till. Utanför stadsporten ligger
torget eller marknadsplatsen och där går det lifligt till
redan dagen förnt. Kamelerna ligga i stora grupper
litet hvarstädes på den öppna platsen, sträckande sina
långa halsar ocli makligt tuggande sitt foder. Do
löjligt små åsnorna meil sina otympliga hufvnden och
kolossala öron äro så godt som begrafna nnder de
voluminösa bördor de bära ocli dem egarne icke synas
ha brådtom att aflasta. En bild af ytterBta
resignation och tålamod stå de tragikomiska djuren midt i
solbaddet, då och då jagande bort en näsvis flnga med
den tunna svansen och någon gång låtande höra sitt
obehagliga, sorgliga skriande. Nya marknadsbesökande
anlända ständigt längs vägen öfver åsen, på hvars
högsta kam de afteckna sina egendomliga ailliouetter
mot den klarblå skyn i så skarpa och klara
ytterlinjer som otn vi aåge dem på en tafla tätt framför oss.
Ryttare i turban och bnrnns på små, prydliga
ber-berhästar, bärande i handen ett rikt ntsiradt,
vidunderligt långt mohriskt gevär, landtmän på kameler,
hvilka utom ryttaren bära enorma bördor, som
förläna djuren ett ändå mera fantastiskt utseende än
naturen skänkt dem, kvinnor tråu omuäjden,
bärande stora korgar meil frukt eller grönsaker på
hufvudet, tätt höljda i ett mörkt dok, som lämnar endast
ögonen och en smal strimma af pannan synliga, små
åsnor lastade med stora kni|]por af lefvande
kycklingar och höns, korgar med ägg, bundtar af grönsaker
eller väldiga knippen af kvistar och bråte, det enda
bränsle Marocko eger, det hela upptornadt så högt,
att endast den tunna halsen med det tunga hufvudet
och de smala benen äro synliga, barbenta raohrer
med granna ögon och skarpa drag, negrer från
södern och dUv och hvar en Biff-Arab med långt hår
och hlå tatuering på hakan och paunan — det är en
präktig tafla, målerisk, brokig och framför alt äkta
orientalisk i alla sina drag.
Lllngs ena kortsidan af deu rymliga,
oregelbundna platsen står en rad skjul, från hvilka ett
oafbrutet hamraude träuger till våra öron och retar vår
nyfikenhet. Yi rida upp till skjnlen och finna dem
upptagna af mässingsmeder, som tillvärka stora brickor,
skålar uch andra kiirl af ljusgul mässing och
orna-meiitera dem på samma sätt som de allmänt kända
Beuares-hronsertia. Mönstren äro visst i alla stycken
olika, men proceduren är densamma och ytterst enkel,
så vida nämligen arbetaren besitter den nödiga
säkerheten no.b färdigheten. Ornamenten ristas först med
en skarp pryl belt lätt på deu jämna Bkifvau. Därpå
fattar arbetaren med vänstra handen en liten,
välslipad mäjsel och meil den högra cu trähummare,
förmedels hvilken lian drifver miijseln längs de iuristade
linjerna, åstadkommande en fåra i metallen, mera
eller mindre djup och vid efter teckningens fordringar.
Friimståeude, skickliga arbetare göra icke ens nägun
förberedande ristning utan mäijsla in orttamonteringen
direkt i den blanka plåten. Effekten är synnerligt
prydlig, åtminstone så länge föremålen äro nya och
hlniika, men då de mycket hastigt, angripas af arg
och sålunda ärn synnerligt svåra att hälla rena,
förlora de mycket snart, sin prydlighet. Inköp göras
icke desto mindre och så rida vi vidare till en annan
del af marknadsplatsen, där en folkskockniug ådrager
sig vår uppmärksamhet.
Del är eu orintjusare ocli „trollkonstuäru
(»professor i magi"), som här ger en föreställning i fria
luften. Mannen själf är den smutsigaste, trasigaste,
mest okammade och oklipta individ jag tror mig
någonsin hafva skådat — och hans prestationer äro lika
litet, ralfinerado aom ban själf. Ormarna äro tröga
noh sömniga i så hög grad, att inga konstgrepp kunna
reta dem till ena ett. hväsande. Det gamla knepet att
»blåsa" eld I en handfnll halm ntför han så klumpigt,
att hvem som hälst kan sc- det lilla glödande kol hans
medhjälpare sticker in i halmen, och alla de öfriga
programnumren äro lika tarfliga. Det. enda, som
skil-jor honom från marknailataskspelare i mera
civiliserade delar af världen, är den yälftortyr han
underkastar sig, i det ban med en liten glaaskärfva
tillfogar aig ett, halft du8sin så djupa skåror i vänstra
armen, att blodet rätt ymnigt flyter nt. Han stryker
sig om munnen och öfvev pannan därmed och det gör
honom sannerligen icke mera behaglig att skåda. Men
det oaktadt blir hans skenbara extas ingalunda för
höggradig att hindra honom från att se och skickligt
uppfånga de slantar, vi kasta åt honom. Humbugen
är bra nog lika i alla sina hufvuddrag| hvarhillst. det
vara må i världen — och „das grosse Pnblikum"
lika lätt luradt. Vi ha mycket snart nog af den af
infödingarna med synnerlig respekt ansedda
trollkarlen och rida vidare, uppåt höjden, där sultanens
palats ligger.
Fornpolska motiv.
Pan Lada och Fredrik den store.
(Slut.)
Pan Onufry, sora blifvit utsänd emot
branden-burgarne i egenskap at parlamentär, lyckades få reda
på, att truppen kom för att arrestera pan Lada för
ett ovärdigt uppträdande mot en kunglig ämbetsman
och andra alt för själfständiga handlingar, hvilka voro
Btridande mot de preussiska lagarne. Pan Lada var
utom sig af raseri, när han hörde dessa
underrättelser. I stället för att svara, angrep ban med sin
lilla skara de oförberedda preussarne, hvilka icke kunde
motstå ett så häftigt angrepp, ntan snart visade sina
hvita stångpiskor. Samtidigt skyndade pä omvägar
förstärkninger till pan Lada. Uppträdandet af deaaa i
fiendens rygg kunde icke inträfla mera lägligt.
Pre||ssarne, soin trodde sig omringade från alla håll, gåfvo
sig till fånga; endast en korpral kunde tack vare sin
snabba häst framföra till fosterlandet den sorgliga
underrättelsen om sina stridsbröders nederlag och
tillfångatagande.
Efter denna glänsande seger börjades i slottet
bullrando festligheter, hvilka likväl blefvo af kort
varaktighet, ty snart åter anmälde pan J6zef att en
ny truppstyrka närmade sig, denna gång betydligt
större än sist.
Pan Lada besinnade sig några ögonblick vid
donna underrättelse och sammankallade därpå alla sina
undersåtar till ett gemensamt krigsråd. Samtidigt
utsände han kurirer ät alla håll med underrättelser
om hvad som händt honom, anropande sina bröder
paner att skynda honom till lyälp, Emellertid höllo
bönderna på att befästa Ladovo alt hvad de hunno.
Vägarne undergritfdes, försåt inrättades, varggropar
och förhuggningar uppfördes, aå att efter ott. tre
dagars arbete såg pan Ladas goda ut som en fästning.
Alla dessa förberedelser voro icke håller
förgäfves. Efter en fem dagars tröttande väntan visade
sig ändtligen på stora vägen ifrån Preussen ett ofantligt
dammoln. Förposterna inrapporterade genast härom
åt pau Lada, som betaide en bvar hålla sig till sitt
vapen och intaga siu bestämda plats. Dessa
befallningar blefvo i tysthet åtlydda. När den preussiska
triippafdeluingen, som denna gång bestod af tvåhundra
man kavalleri och infanteri, tågade öfver Ladovos
gränser, var hela näjden rundtomkring så tyst och
stilla som nni alla invånare uppskrämda öfver
preua-sarnes ankomst, tagit till flykten.
Fullkom|igt öfvertygade om sin Öfverlägsenhet
tågade preussarne tram utan att vidtaga några
försiktighetsmått. Men hum stor blof icke deras förvåning,
när de plötsligen sågo sig ha råkat, i försåt. Frän
alla håll ljödo hemska skrik och gevärsskot.t; markeu
och vägarna föllo in, och fiender uppenbarade aig öf-
veralt,. Preussarne ville också denna gång taga till
flykten, men återigen afskars reträtten. Endast ett
tiotal, som utgjorde nftertruppe.n, räddade sig inom
Preussens gränaer och skyndade att framföra
underrättelsen om ett nytt nederlag . .
Emellertid börjades i byn ett lifligt handgemäng,
hvilket likväl icke räkte länge. Preussarne, instängda
i en tråug skog, kunde icke nog utveckla alla Bina
stridskrafter emot den väl betäkta fienden, och
striden slutades med brandenbnrgarnes snöpliga
tillfångatagande.
Fångarne instängdes i ett, lider, hvarpå efter
bnllcrsamma rådplägningar om hvad som borde göras
med dem beslöts, att man skulle binda fyra
tillsamman och sedan öfversända dem som skänker till
konungariket Polen. Pan Lada själf höll mycket ifrigt
på detta beslut. Han ville nämligen efterhärma
Uir-karnes ryktbara besegrare, Jan Sobieski, hvilken en
gång i tiden skickat turkiska fångar som skäuker &(.
Polen.
Till all lycka för pan Lada hade icke preussarne för
närvarande tillräckligt trupper. De sågo sig tvungna
att samla ihop förstärkningar från olika håll, hvilket
drog ut på tiden, huru de än skyndade sig. Under
tiden var icke häller den polska panen ovärksam.
Pan Lada, som underrättat den kringliggande
adeln om hvad snm inträffat, mötte endast sympatiska
känslor hos sina medbröder. Laudtadeln, som till
följd af freden Batt hemma, och bönderna, som vid
denna tid voro lediga från Bina fältarbeten, skyndade
mangrant det nya riket till hjälp, noh de
kringliggande panerna sände till Ladas slott det ena lasset
med proviant och fnrage efter det andra.
Den upproriske panen såg sig snart i
besittning af en betydlig styrka. Största delen af hans
försvarare voro de heslntsammuste män man kau tänka
sig, män, som icke första gången luktade krut.
Deras anförare drog också fördel af dessa
omständigheter.
Man samlades till ett, allmänt krigsråd lör att
afgöra hur och hvar striden skulle hållas. Härvid
öfverenskom man oin, att striden skulle föras på
försvarsvis och att man endast borde afvakta eu
gynnsam vändning för att sedan plötsligen gå bröstgänges
till väga. Hvad åter stället beträffade, där man skulle
upptaga striden, så rekommenderade de flesta, att del
borde, sko ntnm Ladovos gränser, ty att släppa
fiender in i byn numera, då han troligen sknlle hu
artilleri med sig, vore detsamma som att ruinera hela
trakten. Emot denna mening opponerade sig pan
Lada, ty ända tils nn kunde hans handlingar bli
rättfärdigade — han hade endast försvarat, sig mot
fiender, som anfallit, honoin. Att göra ett angrepp
på preussiskt område vore liktydigt med en
krigsförklaring, som naturligtvis sknlle bli uppskrifven på
Polens konto, hvilket åter kunde ha till anledning,
att ban möjligen i framtiden Bkulle gå miete om dess
skydd, pä hvilket han, ehuru svagt, i alla fall räknade.
Med hänsyn till dessa strategiska och politiska
syupunkter beslöta det, att striden skulle upptagas
på eget område, och tör att föra sina motBtåndare
bak liuset. lät han till sina polska besittningar sända
sin hustru uch alla kvinnor, soin bodde i hans rike.
Efter att ha gömt sina trupper i de kringliggande
skogarne, lät hau utsprida rykten om, att traktens adel
och befolkning flytt undan den annalkande fienden.
Dessa kommo naturligtvis också till den
prens-siska truppafdelningen, hvilken uppehöll sig i närheten
al ljudas besittningar och följando dag ämnade gå
öfver gränsen. Eu al pan Ladas uiän, som utklädt
sig till kolarbetare, lyckades intränga i det preussiska
lägret och där göra sig underrättad om fiendens stvrka.
Hau afgaf nni alt det han hört, och sett fullständig
rapport. De erhållna underrättelserna förökade endast
försvararnes mod. Det var visst sant, att den
preussiska styrkan bestod af tvåtusen man infanteri och
kavalleri med fyra kanoner, men så voro också
soldaterna enligt spionens utsaga gamla, tröga och icke
synnerligen rörliga af sig.
Hela natten tillbragte pan Lada med att
visitera de truppafdelningar han uppstält på ömse sidor otn
vägen, hvilken uästan en hel mil gick genom en tät
skog. Vid morgongryningen tillkännagaf en svag
hvissling, som ljöd ifrån post till post, att fienden Batt
aig i rörelse. Morgonen var dimmig, eu omständighet,
som mycket bidrog till att del försåt, som blifvit
gjordt, äfven lyckades.
Under tnll musik rörde sig preussarne framåt
och stannade invid skogen. En utsänd
ksvalleripa-triill mötte inga binder oeh säg Ingenting
anmärk-niugsvärdt på den trånga skogsvägen. Anländ till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
