- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
126

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126

TIDEN.

N:o 14.

öfver, att hon älskade honom. Det blandade sig dock
ett lätt vemod i hans glädje. Hans muntra tillvara
hade mången gång förekommit honom tom och
innehållslös; men ban sökte alltid att, aflägsna sådana
tankar. Också vann denna åskådning öfverhand. Han
ansåg (llarissas kllrlek för intet annat iln en nyck.
som alls icke borde tagas tragiskt.

Om han själf v;irit. några år yngre, sknlle den
tanken, att. ban ingjutit, hos den unga flickan en, om
blott — såsom han trodde — förbigående känsla af
kärlek, gjort honom mycket lycklig. Han skulle då
8träfvat, efter att bevara och utveckla denna känsla.

Men på slikt var nu icke att tänka. Han
insåg det orimliga i att, nu vilja köpa de förflutna åren
tillbaka och gick därför beredvilligt. In på Verners
gäran att blifva en hjärtats läkare för Clarissa.

Från denna stund behandlade ban den unga
flik-kan tned en i ögonen fallande likgiltighet. Clarissa
kände sig först förvånad och aedan npprörd öfver
hans uppförande. Hvart hade hans förtroliga ton
tagit vägen, hvart, den hjärtlighet, som alltid förut rådt
dem emellan? Hvilken förändring hade inträdt? Voro
hans tankar kanske hos någon annan?

Hennes kärlek tillväxte under tiden alf mer;
och då den alltid möttes med så stor köld, blef den
aå mycket djupare, som den var pinsam.

Han iusàg, att han ansträngde sig förgäfves.
Det lidande draget omkring hennes tina mun träffade
honom som en förebråelse. Han fann sin roll alt
svårare; men ban hade gifvit vännen sitt ord som
man och vän på, att. ban skulle kurera flickan. Han
kände emellertid, att det måste inträffa något
alldeles särskildt. — något, som på en gång kände böta
henne för hennes kärlek äfven om hon i törsta
ögonblicket skulle lida mycket därvid. Läkaren frågar ju
icke efter, om en amputation gör patienten ondt,
endast lifvet därigenom räddas.

Hvad som nnderlättade hans planer, var den
omständigheten, air Verners sknlle gifva en bal i sitt
hem. Han viste, att Clarissa denna gång liksom vid
røregående tillfällen skulle vid kotiljongen bjuda upp
honom, därpå grundade huu sin plan.

Bankdirektören, som med sin eleganta Bgur var
en mycket eftersökt balkavaljer, visade sig alls icke
i balsalen utan iürblef till alla damers förvåning och
beklagaude sittande som fastuaglud vid en stol i
spelrummet.

Han spelade med stort Ingn och drack som
vanligt mycket litet. Desto mer öfverraskande var det,
då han plötsligt utan någon som hälst anledning lor
npp, kastade korten på bordet och med ljudlig stämma
gjorde några spelet och de medspelande rörande
anmärkningar, som voro alt annat än höfviska.

Man såg förvånad på honom. Han blinkade till
sina medspelande ocb hviskade:

— Förlät mig; jag gör det endast för att få
bort damerna! ....

Han hade nämligen märkt, att Clarissa under
ett uppehåll i dansen hade trädt in i spelrummet vid
en af balkavaljerernas arm.

Hon såg förvånad på houom. Men ban tog
ingen notis om henne, spelade ögonskenligen upphetsad
vidare och gjorde ett spektakel, som var ban berusad.

Pinsamt berörd aflägsnade hon sig med sin
kavaljer, hvarefter Robert Vitte smålog tillfredsstäldt och
åter blef den fine sällskapsmannen.

Hon gick ännu två eller tre gånger under
danspauserna i sällskap med andra damer och herrar
genom spelrummet för att söku svalka i de
nllrgrän-saude rummen; uch hvarje gång bankdirektören fick
syn på henne, började hau stoja på ett nästan
tölp-aktigt sätt utan att br; sig om damernas förvåning.

Clarissa ville icke tro sina egna ögon och öron.
Detta berörde henne så obeskrifligt, att hon var nära
att gråta. — —

Ögonblicket för kotiljongen kom. Damerna ilade
med at dansen glödande kinder och gnistrande ögon
genom den praktfullt upplysta, blomstersmyckade
balaalen och de andra rummen med gläusaude
dokorationer i händerna. De sågo sig omkring åt alla h&ll
samt sökte och fnnuo ibland i de mest dolda vrår de
utvalda herrar, i hvilkas kuappnål de ville fästa
deko-ratiouerna.

Endast Robert Vitte och några äldre herrar
uppehöllo sig nu i spelrummet. Då öppnades
plötsligt dörren, och Clarissa trädde in med en praktfull
dekoration i handen.

I sin hvita lultiga klädning, som framvisade
hennes vackra hala och klassiskt sköna armar, såg
hon med sitt mörka hår ooh sitt täcka ansikte aå

förtjusande nt, att Robert Vitte vid hennes åsyn höll
på att falla ur sin roll.

Med ett förtrollande leende sväfvade hon tram
till honom och Råde:

— Min herre, jag ber om en dans. . .

Samtidigt härmed fäste hon dekorationen vid

hans bröst.

Nu var det viktiga Ögonblicket kommet — nil
sknlle hufvudslagen stå! I det ban med ett rått
skratt stötte hennes hand fråu sig, reste hau sig upp
och utbrast hånfullt i en ton och med en min som
hos en berusad:

— Hahaha! Dansa? Jag? Dansa med dig,
flickunge? . . .

Han ref dekorationen nr knapphålet, kastade
den pä bordet och tillade brutalt:

— Hvad vill du? Låt mig vara i fred för
dina narrstreck! Jag sätter blott pris på damerna
i kortspelet. Hahaha! . . .

Clarissa stirrade på honom blek aum ett lik
samt skyndade därpå ut, ander del. hon sökte kväfva
en snyftning.

Knapt hade hon försvunnit förr än Vitte slog
alg för pannan och utbrast:

— För liimhms skull, hvad har jag då gjort? , . .

— Din plikt, min vän, hviskade i det samma
bakom houom Veruer, som obemnrkt befunnit sig i
rummet bredvid. Den kuren skall hjälpa - ajinarB
är flickan ingen kvinna. Nä npp med humöret, gamle
gosse I

Nej, det var nu en »möjlighet tör Robert Vitte.
Nil var alt honom motbjudande han måste bort
därifrån. Ocli huu gick.

Följande morgon satt hau på sitt kontor och
liaile framför sig «n mängd brëf, som ban försökte
läsa. Men bokstäfverna dansade lör bana iigon.
Öfver alt såg han Clarissa, som ban hade sett henne
föregående kväll, så blek, aå förfära*!, med en blick
full af sorg ocb smärta. . . Tanken härpå gjorde
honom nästan vansinnig. Och fortfarande ljöd
hennes snyftniug i hans öron. Så gråter man endast,
när hjärtat, lifslyckan brister.

Hvad var oraaken till, att det icke för länge
sedan klart visat sig lör honom, hvad hon betydde
för honom? Det var en skatt, som ban stött ifrån
sig, emedan ban icke förut fattat dess ypperliga värde.
Men i nattens ensliga, af ånger uppfylda timmar
hade lian kändt förlusten, och denna förlust träffade
honom i det innersta af hans hjärta

Han fann ödets hämd obarmhärtig. Det. hade
utsett honom till läkare, för alt han själf skulle blifva
sjuk — henne sknlle lian böta, och iin själ/ tillfogade
ban ett sår. Vansinne! . . .

„Hem till henne! Hem till henne!" ropade
det, i lians inre, rVid hennes fötter skall du be om
förlåtelse och tigga om hennes kärlek!"

Och ban gick. . .

Hau trädde direkt iu i hennes rum. Hon satt
vid fönatret med ett ai-ouiu lramför sig, men hennes
händer hade sjunkit ned och hennes ögon voro fulla
af tårar. Vid anblicken af Robert Vitte, som, blek
ocb starkt upprörd, blef stående på tröskeln, reste
bon sig hastigt upp. Då störtade ban fram ocli
kastade sig ued framför henne.

Hon ville frigöra sig, stöta honom Iråu aig —
förgäfves.

Och hon hörde, bur lian böniöll om förlåtelse;
och hon hörde, hur lian talade om kval, om strid, om
kärlek, och hon biel som bedöfvad häraf.

Men huu stötte honoin icke mem tillbaka I . . .

Resignation.

Hon var ung. Lockande, härlig och undetfuB
stod framtiden för henne. Den tid hon var
nödsakad att vistas ute i skären i sitt hem ansåg hon tör
ett öfvergåugsstadium och lifvet, som väntade henne
utanför — därpå var bon viss — det skulle ersätta
henne tör alt detta på landet. Likväl njöt hon af
lifvet också där, Boinrarua med sina utfärder, skugiiu,
hafvet — åh bon älskade nog sommaren där ute ocb
hon hade ingen hast art kommu därifrån, men att
hon eu gång skulle komma det viste hon med samma
säkerhet som hon kände, att äfven hon kuude lefva,
lefva fullt och rikt ocli ioke blott såsom hittils
vegetativt..

Åren gledo hän och de togo nt, sin rätt, hon
var viaaerligen icke gammal än, men hon blef trött,
trött vid att alltid se samma ansikten, prästen,
tjänstefolket och sina syskon, och känslan af att hon var
ung försvann, och en annan känsla försvann äfven,
en känsla, som uppfylt henne så belt, ilen alt hon, som
var så sluten för sin omgifning, hade samlat en bel
värld inom sig. en fond af starka känslor, som aldrig
blifvit växlade i småmynt, och alf, detta sknlle
obetingadt och utan förbehåll tillhöra honom, som hon
en gång skulle möta. Och dagarna gingo, ocli
ungdomskänslor nöttes bort. af hvardagslifvets enahanda,
och hon blef gammal vid tjugofyra år.

Mon nn sknlle de flytta. Det, rörde hènne icke
stort numera, hvad sknlle hon med hufvudstadens lif.
hon komme äudå icke att passa in i ramen af så helt
nya förhållanden. Dock intresserade det henne, hon
ville ae om lifvet, alt fortfarande skulle ignorera
hennes’kraf på lycka, hennes kraf på kärlek, hennes
kraf på sympati, Den växte ut hos henne på nytt
heim tia halfvissuade ungdom. Det, föreföll henne
nästan otänkbart, att hon ensam skulle alldeles vara
uteslnten fråu mänsklighetens, sympatins, kärlekens
stora ring. Altså — hvad, hvem skulle hon möta?

Hon mötte nog många, men hon mötte dem icke
så som bon tänkt sig. Den mur, hon hade omgifvit
Sig med, hade vuxit ut så tjock, att ingen syntes
mäkta med att. genombryta den, och hon knnde icke
hällor själf låta den falla, ty hennes slutenhet hade
vuxit jn, vuxit till natur hos henne. Och dock ville
hon. Hon ville vara glad, hon ville skämta, ja, hon
försökte tiil ocb ined skratta åt kvickheter, som
föreföllo heuue banala, men det gick icke, resultatet blef
icke det hon ville, hon kunde icke deltaga i skämtet
och hon blef mer sluten än förr.

Hon såg bra ut, lång ocli väl växt. Man såg
ofta någon herre närma aig henne och de kunde prata
länge om alt möjligt, aoin föga intresserade dem. men
sä hände det att samtalet tog en annan vändning
och de kommo in på kapitlet, om kärleken, de talade
alldeles lugnt, men det kunde komma i hennes ögon
och kring hennes mun nånting så underligt
återhållet. Det var som om kraften af hennes vilja knapt
räktc till att besegra hennes lust att en gång få
kyssa någon, riktigt, lidelsefullt, riktigt med bela sin
själ, Vanligtvis stod hon då med händerna bopknäpta
på ryggen så krampaktigt som fruktade hon att ile
eljes skulle omsluta horiom. aom hon atod där ansikte
mot ansikte med. Men ban stod aå lugu och märkte
väl icke ens hennes kamp - hvem lian än var, alla
hade de det gemensamt, att de voro så fullkomligt
lugna inför henne — Nå ja tiden var väl icke
häller alt för aflägsen, dä också hon skulle vara lugn,
då hon skall hafva återfallit i ilen apati, som var
hennes tillkämpade egendom ren sen fordom, och då
skall icke den skarpaste iakttagare se någon glimt
i hennes öga, någon darrning af hennes läpp.

Och liou skall vara lycklig, bon skall ioke
sakna någonting, ty hon har vuiiuit, frid — resignation,

T. F.

Ett och annat.

Få präster bevistu tjuffäktiiinyar? Ett af de sista
numren af ,La ciudad ile Dios-, en periodisk tidskrift,
som utgifves af EscuriaTs kungliga kloster, innehåller
öfver detta ärune en af Pedro Honorato del Val
författad artikel, som visar huru djupt rotadt i Spanien
begäret efter tjurfäktningar är ocli huru äfven den bebga
stolen måst hafva fördrag med detta folknöje i Spanien.
Pius V var den förete pftfve, som anföll tjurfäktningarna,
ocb ban hotade ined oxkommunikation de konungar, som
tilläto dem, och de präster, som bevistade dom. Men
detta förbud uppväkte sådant motstånd, att Grigorius
XTff måste afskaffa strafTpåbuden mot civilmyudlgheter,
läst lian bibehöll dem uied afseende å präster. Prästerna
blefvo ursinniga däröfver att do fbrtfaraude skulle gå
miste om åsynen al’ tjurfäktningar. Teologerna vid
8a-lamauoa’s universitet gjorde rebellion och förkunnade
för sina lärjungar, att präster titan ringaste olägenhet
kumla bevistu dessa nöjen. Dà omsider Clemens VIII
märkte att målet ej kunde nås, afskaffade ban förbuden,
mon föreskref blott, ott tjurfäktningar ej borde hållas
pft stora religiösa festdagar Nu liar Leo Xm förnyat
förbudet för präster att åse spelen. Författaren i „Ltt
ciudad do Dios* inlager en varsam hållning i fr&gun,
finner oj egentligen åsynen al’själfva LjurtUktniiigeu kunua
vara till skada för en präst, mon medgifver, att dou
upphetsning, soin vid dessa spel eger rum, ej just är
mycket uppbygglig.

Med dagens nummer af „Tlllen" utdelas på
begäran till prenumeranterna i landsorten en illustr,-rnd
skrift om Mariehamns hafakuranstalt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free