- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
128

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

N:o 16

Apotekerskan log litet sötsnrt. Men vi lelva inte i paradiset, vi, nåde hon.

— Nej, tyvärr. Och vet ni hvad ängeln med det barthnggande svärdet,
heter, som drifvit oss ut. därifrån. Den heter klass-skillnad oeh svärdet, är
egoismen.

Apotekarn ocli bankchefen npphörde med sinn eviga kommunala frågor och
den förre sade på sitt godmodiga sätt:

— Det där stöter jn på socialism.

— .Ta, hvarför inte. Eller åtminstone demokrati.

— Demokrater, ja, det äro vi väl alla, ropade studenten, som npptångat
del. sista ordet.

— Åtminstone i teorin, men också det. är jn ren ett stort framsteg. Hör
nn på, fru Hall, fortfor Knrt vändande sig till apotekerskan, om vi nu riktigt
tänka oss in i saken, hvad ligger det för ondt i, att en bonde eller bondkvinna
kallar mig „han" eller „dnu. Det, visar bara, att jämlikhetens idé egentligen
är hvarje mänska medfödd, iast en onaturlig uppfostran omintetgör naturens
afsikter. Det ligger något stort och vackert i den kristna läran om, att alla
äro söner af samme far.

— Ja visst., ja. Apotekerskans ansikte ljusnade. Tänk, att doktorn ändå
— — — ja, jag menar, jag trodde, att de flesta nnge män nu för tiden inte
frågade mycket efter, hvad religionen säger.

— Doktor Siiiiesoii såg besvärad ut och svarade inte. Elna, som tyst,
lyssnat till samtalet, men hvars minspel reflekterat alla lians stämningar, vred
sig nervöst på sin bänk. Hvad hade hon, apotekerskan, for eu rätt. att dra
slutsatser på ett område, sora hörde lians personliga lil till.

Då pausen blef pinsam, vände sig Kurt till fröken Aili och frågade halft
på lek: Hvad menar ni om den sociala frågan, fröken Hall, ni som ser så frisk
ocli sund nt som själfvaste hafvets unga tärna.

Hon kastade sitt mörka, käcka hufvud bakåt och svarade med ett leende,
som blottade två porslinslivita tandrader:

— Hvad jag menar? Ja, visst är jag domokrat, förstås. Egentligen
blef jag det ändå genom Bousseau.

(jenom ßousseau? Hade det barnet, redan läst Äousseau?

Kurt vände sig emot henne och granskade med nytt. intresse hennes täcka,
friska ansikte. Ja, det, var värkligen ett visst uttryck i de mjuka liryerna,
någonting själfständigt och pojkaktigt käkt, om ock outveckladt..

Det vai-, då jag läste Emile, tillade hon förklarande.

Knrt knnde inte låta bli att le, då han såg hennes stolta själikänsla lysa
1’ram bakom den låtsade likgiltigheten. Och han fauu ett visst uöje i att
vidare sondera detta underligt unga exemplar af en människosjäl, som höll på att
bildas. Och hon, smickrad af den nppmärksamhet han visade henne, satte in
hela sitt 18-åriga intresee i samtalet, ifrig i alt, ytterlig i alt och det oaktadt
eller kanske just därför oändligt naiv.

Elna satt fortfarande tyst,. Hvart, hade hennes soliga julistämning tagit,
vägen? Eller rättare: hnrn hade den hittat på att stjäla sig öfver henne?
Solen lyste ju alldeles som på hin. Mörkt var jn ändå alt och ödsligt och
lungt och tomt; ja, ännu mycket mörkare och tomare än förr. Hur hade hon
ock kunnat inbilla sig, att hon i honom skulle finna en vän. Hon var jn
redan passée — en sowlerbrnten leksak. Hnr ändå alt var outsägligt bittert!
Hon hade jn ingen 18-årig entusiasm att. ge. För henne var det slut, i
hennes själ kvälde ingen skogsbäck sorlande frisk. Hos henne fans det ingen
sådan outtömlig guldgrufva af öfversvallande intresse, vetgirig nyfikenhet, och
solskenslynne. Hon hade ju ock en gång varit 18 år, men huru annorlunda hade
inte hon varit mot den där nnga damen i joekeymössa. Hela hennes forråd af
intresse hade koncentrerat sig omkring idel nöjen. Huru han änilå måtte
funnit henne intetsägande, då de råkades på balen. Flickan där var inne i alla
frågor och resonerade om alt, omoget, snnsförnnftigt men bedårande naivt.
Lifvet hade ju nog lärt också henne åtskilligt och gifvit hennes tankelif
betydligt mer innehåll, men på samma gång hade det. ju röivat ifrån henne den
törsta ungdomens hänförande friskhet. Nej, hon ville inte inlåta sig i en ojämn
strid, hon hade. ju intet vapen att sätta upp eaot 18-årig friskhet och
omedelbarhet. Hon ville frivilligt draga sig tillbaka. Om hon ändå sluppit hem
— hem för att gråta ut i en vrå, där ingen såg henne. Sedan mdste hon få
kraft att rycka npp hvarje rot af en dåraktig förhoppning.

Tårarna stego henne i ögonen och hon vände bort hufvudet och låtsade
se ut, öfver hafvet, där vågorna, djupblå med solstänk öfver, lekte och dansade
under sång och brus.

Efter en liten stund lade man i land. Då Elna skulle stiga nr båten,
räkte doktorn henne sin hand. Hon tog emot den långsamt och motvilligt.
Då vände han sig emot henne och när han lått fatt i hennes blick, som envist
undvek hans, rynkade hau ögonbrynen likasom han grubblat öfver någonting
och utan att yttra ett ord stego de båda i land.

Då middagen ätits nte i det gröba, hade de olika medlemmarna af
sällskapet Irihet att skingra sig hit och dit. Elna lekte först en stund mod Kaj
och Gerd och aflägsnade sig sedan som hon trodde obemärkt. Hon hoppade
från klippa till klippa länga stranden, tils hon kom till en afsats, hvilken
bildade likasom eu nisch i bärgväggen. Där kunde man sitta alldeles dold och
betrakta hafvet. Och där hade hon mången gång suttit och tänkt sina ordlösa
tankar och väft ihop drömmar — dimmiga, formlösa drömmar. Ack I Hvarför kunde
hon inte foga sig i det oundvikliga, hvarför skulle henneB hjärta så rebelliskt
pocka på sympatins och förståelsens lycka. Hon hade ju ändå själf förvärkat
sin naturliga rätt därtill. Och hon borde ju blygas lör sina flickaktiga
drömmar. Hon höll ju af sin gosse, han var jn det enda, som gaf hennes lil
innehåll. Hvad ville hon mer? Ack, det rebelliska lyärtat, hvarför ville det vara
ungt ännu? (Forts, följer).

HAHTMAN, FILS, FHEJHEJS — COGNAC.

Helsingfors Asfalt Aktiebolags

Naftalinfria tillverkningar såsom

ASFALTTÄKFILT,

ASFALTLÆK

TAKFILTFERNISSA

m. m. tillhandahållas allmänheten.

Agenter: Hrr P. Sidorow, Helsingfors.

„ Julius Tallberg „

„ Axel Ahlqvist, Borgå.

„ C. H. Lampén, Tavastehus.

„ A. I. Blomqvist, Ekenäs.

„ K. S. Lindberg, Hangö.

„ I. Herckman, Lovisa.

„ A. Koskinen, Lahtis.

„ Hj. Cavén, Salo.

STAMNING

o. a. talfe! behandlar

Med. kand. Karl Schröder,

Ellsabetsg. 27. Ing-. G. 8—6 e. m.



Orientaliska Artiklar

Realiseras

Franska Lifförsäkringsbolaget

I/URBAINE

meddelar fördelaktigaste lif- och kapitalförsäkringar af olika slag.
Särskildt må framhållas de si eftersökta Iiarnforsäkrlngarnii. L’Urbaine
är fortfarande (let enda bolag, som meddelar uppskjntua lifförsäkringar
att vid 21 åra ålder träda i kraft ntan alla förbehåll redan å,t barn hin

det första lefnads&ret.

Oarl von K n orrlng,

Kontor: Mikaelsgatan 1.

Helsingfors Asfalt Aktiebolag

utftir alla stag af

<Xonfor: <Sräsvik’sg. 26. telefon 162.

till följd af flyttning.
Ueorgggatau 81.

Alvin Johansen.

ANNONSERA

TIDEN.

Innehall: Bref från en v&rldsomaegUng. — Forn

Eolöka motiv töliit). — Spegeln. —
Vetenakaplig-eten I forna tider. - Hjftrtuta Iftkare. —
Resignation. — Ett ocli annat — i aplllror. — Annonser,
muntrationer: Modernt nportlfr. — Från
St&nder-bvrnot.

Helsingfors,

HulVudaUdablttdete Nya Tryckeri 1894.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free