Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Elsbeth.
AT
C. A. Otto.
öfversättning- från tyskan
af A. TaheUe.
.Es ist eine alte Oflsohiobie,
[11ifIi bloiht sie ewig neu".
Solen sken klar iifver vinterns * nil, som
fots-hög låg på gator och tak och glimmade likt tnsen
små diamanter pä fönsterramarna och stenfigurerna
at de gamla patricierhus, som bygda i vacker
medeltidsstil vände sina breda gntlar mot torget.
ilen mellan dessa praktbyggnader stodo äfven
små anspråkslösa hus och det, minsta bland dessa
tillhörde fru Martha, som tillsamman med sin dotter
ElBbeth hebodde det. Frn Märtha var fattig, mon
hederlig och flitig. Nästan dagligen stod hon både
vinter och sommar vid sin tvättbunke nere vid sjön.
I dag var fru Martha dock hemma, ty alt var
till-frnset. Hon lade ned den bländande hvita tvätten i
en klädkorg för att sedan bära bort den. Hennes
hns innehöll blott ott enda litet rum, men detta var
snygt och prydligt; alt tydde på, att en
ordnings-älskande hand styrde och stälde där inne.
Fru Martha var allvarsam i dag, och ofta
riktades hennes sorgsna blick på den gamla, läderklädda
länstolen vid fönstret. I länstolen satt en ung flicka,
hennes d otter, tiU det yttre sin moders fullkomliga
motsats. Hennes fina, genomskinliga hy och späda
lemmar tyktes ej alls passa for hennes förhållanden.
Elsbeth lutade hufvudet matt tillbaka, hou var sjuk
sedan flere veckor, men viste ej yälf hvad som
fattades henne.
Det lilla schwarzwalder-nret, öfver hvars
siffer-tafla tvä röda rosor voro målade, slog half två; öfver
den unga flickans kinder hade småningom en
feberaktig rodnad utbredt sig och hon vände sig lin till
modren betraktande denna med stora, själfulla ögon.
„ Ack, mamma, so blott bnr där nppe hos
presidentens frun och den gamla herrn ofta se ut
genom fönstret. Frtiken von Foldheim står bakom dem,
de se så förväntansfulla ut, jag kan helt tydligt
varsebli’ dem".
* Ja, Elsbeth, de ha’ också skål att vara glada.
I går afton då jag förde liem tvätten sade mig
hushållsmamsellen, att Rudolfs regemente, som blifvit
förlagdt hit, anländer i dag".
Den unga flickan suckade sakta och samtalet
afstannade åter. Modren fortsatte sitt arbete och
Elsbeth såg ut öfver torget.
Plötsligt ljöd ett muntert trumpetsmatter och
människorna samlades springande till torget. „De
komma", ropade tvättorskan och skyndade till
fönstret. Musiken kom närmare. Eu afdelning husarer
sprängde fram i kort traf. I spetsen för dem red
eu ung, vacker man med mörkt skägg och stora, blå
ögon.
Midt emot hos presidentens öppnade en tjänare
ingåugsdtlrren och presidenten trädde ut med den
gamla dam, som Elsbeth redan förut sett. ilen förbi
dem bägge skyndade en ung flicka med långa, blonda
lockar. Dou unge officern steg af hästen, hon kastade
sig i han» utbredda armar.
rAck, mamma, kärn mamma", ropade
tvätter-skans Elsbeth, hon var mycket blek.
„Herre Gud, mitt barn, hvad fatta» dig? Ack,
Om musiken dock ville tiga, den upprör dig bestämdt".
„N«j, nej, det är redan öfver". Hon satte sig
med iiiodrcus hjälp äter långsamt i stulen. Musiken
tystnade, husarerna redo bort från torget, endast den
nnge officern hade stannat hos sina morföräldrar.
„Hur du satt honom, mamma?" frågade den
unga flickan.
„Hveni?" frågade Irn Martha och svepte själen
bättre om sin dotter.
„Jag menar Rudolf".
r Ack, barn, låt honom vara. Hau har blifvit,
stiirre ocli vackrare. Skall jag gå till doktorn, säg?*
„Nej mamma, låt. vara, det går nog öfver. Jag
mår nu åter bra och vill göra förilig den
blomsterkrans, fröken von Foldheim i kväll skall bära på
balen", «_ .
TIDEN.
„Står dn också ut med, det, Elsboth? Betänk
att du li ii nu är sjuk uch svag".
„Gif blott hit den, det går nog".
Fru Martha räkte ain dotter en kartong med
blommor och deuna började litt skickligt, och
smakfullt sammanbinda klarröda parsikehlommor och hvita
kamelior.
Länge arbetado bägge tysta,
„Nn är jag färdig", sade fru Martha slntligen,
„oeh skall föra hein tvätten, men det dröjer några
timmar Innan jag återkommer, ansträng dig blott ej
alt för mycket". Hon klädde sig i sjal och duk,
tog korgen och gick.
Nn var den tinga flickan ensam;
liraTtillhaka-höll ej längre sina tårar, de runnö öfver hennes
kinder och fördunklade hennes blick, dock igenkände hon
de bägge unga människor, som där uppe hos
presidentens stodo vid hvarandras sida i fönsternischen. Hon
lugnade sig slntligen, biijde sig djupt öfver sitt
arbete och fogade, oafbrutet, blomma till blomma.
Ändtligen var kransen färdig, och hon betraktade med
en viss tillfredsställelse sitt värk, Det hade redan
blifvit mörkt, där ute brunno gaslyktorna och
presidentens stora sal liknade ett strålande ljushaf. Hen
tände på sin lampa och satte sig vid bordet.
Ständigt drogs hennes blick till kransen. „Deu är
värk-ligeu vacker", sade hon, och tog upp den ur
kartongen. „Hnr månne den sknlle kläda mig?" fortsatte
hon sitt samspråk med sig själf, „det vore roligt att
veta. Ack, ingen ser det".
Hon satte försiktigt kransen pä sitt hnlvud,
tog lampan och gick fram till den lilla spegeln.
Kransen passade väl till det. ansikte, som blickade
emot henne.
Då öppnades förstugudörren — „ack min Gud,
hvem kan väl komma"! Hon satte ned lampan på
bordet och ville skyndsamt aftaga kransen, men det
såg ut som om blommorna ej velat lämna lionne, ett
par af dem hade fastnat i hennes mörka hår. Fasta
steg nalkades och en högväxt, manlig gestalt med
klingande sporrar inträdde.
Elsbeth utstötte ett skri af förskräckelse, hon
förmådde ej säga något, med slapt nedhängande
armar och flämtande andedräkt stod hon framför Rudolf.
-Jag ber om ursäkt ifall jag stör, uiin lästmö
skickade mig att höra efter heiiiieB kraus för
aftonen, hon fruktade att ej mera få den, Ni känner
mig väl ännu, Elsbeth?"
Darrande svarade deu unga flickan: „Ack,
förlåt mig, jag menade intet ondt". Hon försökte åter
taga krauBeu från sitt hufvud.
Den unge mannen fattade motivet till hennes
bestörtning.
„Var ej rädd, Elsbeth. Kransen klär Er
förträffligt, och Ylet gläder mig att den är färdig. Jag
skall hjälpa Er — så, lägg nu blott neil den i
kartongen".
En mörk rodnad steg upp på Elsboths kinder
och med sänkta ögonlock lade hon in krnnseu. Den
unge mannen betraktade henne därunder
uppmärksamt.
„ Kommer Ni änun ihåg hur ofta vi som barn
lekte tillsamman vid brunnen på torget?" Hon
höjde med ett obeskrifligt älskligt uttryck sina stora,
vackra ögon. ,0, huru sknlle jag glömma det; en
g&ng kom den elaka tjuren och ville stånga mig, och
ni ville köra bort houoiu med Er lilla käpp och skulle
säkert själf ha’ blifvit stångad, oni man ej kommit
oss till hjälp".
„N*å, jag ser ött Ni har godt raiuno, godnatt
nu lilla vän från barndomstiden, jug skall någon
gäng besftka Er med min fästmö, då få vi prata
vidare".
Han räkte henne trohjärtad! handen till afsked.
Liksom i en dröm såg Elsbeth efter den
bortgående och först då ljudet uf lians steg förklingat
återva|l|| hon något sin fattning.
„0, min Gnd, lian har ej alldules glömt mig".
Tacksam hopknäpte hon sina händer och sjünk pä
knä.
Därpå sprang hon åter upp. Hade han
värkligen berört hennes hand? Ja, hon kände ännu den
variua tryckuingeu ocli prässade handen mot sina
läppar. Det var värkligen hau, här i detta rum lindé
lian andats, denna lilla spegel hade återgifvit hans
bild. Och hau var icke alls stolt, nej, ban var god,
lian kunde jn ej vara annat.
Fru Martha kom tillbaka. ..Hu, kvud det är
kallt, hvad jug tryier. Den som dock hade det så
bra som presidentens". Man hörde tydligt mnsiken
och kunde urskilja hur par efter par hvirflade om i
Bfti m N:o 17
en yrando vals, „Nå ja, de ini lia sina penningar,
vi ha’ Ingu och ro. Jag tittade in dit lör att fråga
om där var något att hjälpa till med, men
egentligen ville jag slika få nàgnt, stärkande för dig och
mamsellen gaf mig också eu half flaska vin, som
blifvit öfver vid frukosten".
.Tack mamma, men vin skadar mig. Låt mig
nil blott eu stund till sitta här och se på".
„Nå, så dricka vi det i morgon då", sade
modren ocli stälde in flaskan i skåpet,. Därpå gick
hon till hvila.
„Jag kommer snart jag: också", sade Elsbeth.
Don gamla insomnade djnpt, hon var trött, af dagens
arbete, men Elsbeth var ej 9Bt. Hon Irykte sin
feberheta panna inot fönsterrutan och Båg än bort
till do upplysta fönstren midt emot, än upp till den
stjärnbeströdda himlen. Hon viste ej sjtill om hon
ville bedjn, gråta eller skratta. Flere timmar satt
hon så: ändtligen rullade det ena ekipaget efter det
andra bort, ljusen släktes och det blof småningom,
stilla. Endast från tvänne fönstor lyste ännu ljus,
hon vlBto väl, att de hörde till Rudolfs rum.
Gardinerna drogns upp och hon såg honom trädt| fram till
ett af fönstren. —
Lanra hade värkligen varit gudomligt vacker I
kväll, hon hade förtrollat honom och alla andra.
Dessutom hade hans blifvande svärfar under hans
kuvert sinugit ett papper, soln lofvade honom Neulioff,
ott af provinsens bästa gods. Skönhet och rikedom
tillhörde honom och två blixtrande ögon biktade
honom sin kärlek.
lian vände sig bort frän fönstret och gick
några gånger af ocli an i rummet,, så blickade han åter
ut i vinternatten. Elsbeth gaf noga akt på alla lians
rörelser. — Slutligen Bllikte lian ljuset. „Sof godt",
hviskade hon, „sof godt!"
Hon klädde långsamt al sig och lade sig,
men kunde ej somna. Så Bnart hon slöt sina ögon
såg hon den nnge offlcerenB bild. Han hjälpte henne
åter att, aftaga kransen, och det var som om han med
sina stora, blå ögen sett rakt. In i hennes hjärta.
Och hou ryate därvid, ty hennes hjärtas tankar Ack
ingen läsa, do voro blott för henne ensam.
Småningom blef det lifligt på gatorna.
Vintermorgonen grydde och modren steg upp; Elsbeth steg
upp också hon, men hennes hufvud var tungt och
hennes sinne beklämdt.
Två dagar hade förflutit sedan balen och
oft.a sag Elsbeth den unge officeren rida älvor
torget, uien hau såg henne ej, där hon satt på Bin
vanliga plats vid fönstret. Blott eu gång, då lian med
sin lästmö gick förbi, råkade de so in och hälsade
skrattande, Eudcdf hade säkert berättat sin fästmö
historien om kransen. Elsbeth rodnade, det gjorde
henne ondt att han talat därom med eu tredje, luen
hon hade ju ingen rätt att vara ledsen däröfver.
„ Jag tycker du ser raskare ut", sade fru
Märtha en dag till sin dotter, då deuna flitigt, arbetande
satt bakom fönstrets blommande geranier, „och jag
tackar Gnd af alt hjärta därför, alf ban hört min
varmaste bön".
Den nuga flickan såg upp irån sitt arbete och
log smärtsamt: „Ack mamma du är alt för god".
Ja, hon var god och sin dotter älskade hon
mer äti alt annat, lör henne arbetailu hou fråu tir
digt på morgonen till sent på kvällen. ■— ,
Vintern förgick. Snön smälte och vatten
droppade från laken, trädens knoppar svalde, gräB och
vårblommor tittade tram. Öfver alt rörde sig
vårens lif.
Också i tvätterskans lilla hus öppuades fönstren,
den milda vårluften strömmade ill och genuiieu p&
fönsterbrädet ntvocklade sin största blomprakt.
Els-belh satt vid fönstret, äfveu i hennes hjärta »välde
länge närda känslor högre än fornt. Hon viste nn
redan viil vid hvilka tider Hudolf begai »ig till
kasernen eller till paraden. ScbwarzwaWei-urol. sade
henne det, uch äfven henne» eget lyärta. Hvarje
morgon gladda henne vissheten att undor dagens lopp
få se honom, och hvarje uftoo tänkte ]iou pä
morgonen.
1 dag hade dock klockan länge aedau slagit tio
ocli många militärer gått förbi, men Rudolf synlos
^j till. En vagn rullade fram, den tillhörde
inedici-nalrådcl oeh stannade framför presidentens hus.
Medicinalrådet gick ur följd af. två yngre läkare.
„Prealdeiiiskan är säkert, sjok", sade Elsbeth
till sig själf, „jag har ej häller denua nwrguu Bett
henne på hennes vanliga plats vid fönstret".
Det. blef middag och fru Märtha kuiu hein.
,Har du redan hört det, Elsbeth?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
