Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
— Det var fru ... — han nämde ett för mig
alldeles obekant namn. — Hvad var det nu vi talade
»in? — fortsatte han så i samma andetag.
— Ja, hvad var det nu?
Ingendera af oss gjorde dock någon vidare
ansträngning att npplitva vårt svikande minne, och det
följde en stunds tystnad. Min vän » mullvaden" gick
ocli log för sig själ’* och det är nog antagligt, att
jag gjorde detsamma, ty då han efter en stund kom
att. se på mig, utbrast ban något retligt:
— Hvail är det nu, som dn går ocli inbillar dig?
— Ingenting! — svarade jag. — Meu det, var
eu vacker hälsning, som dn fick där.
— Nåja, hvarför skulle inte jag också någon
gång kunna få en vacker hälsning? Vef du för
resten hvem det var liuii hälsade på?
— På dig naturligtvis.
— Det var på sin »ungdoms hjälte" dn! —
sade lian i en uefterhärinligt ko|nisk ton.
— Har dn varit hennes ungdoms hjälte?
— Jag gamle mullvad, såsom jag går och står
här, har varit hennes drömmars hjälte, den, omkring
hvilken hennes unga, oskyldiga hjärtas romantik
samlat sig, hennes förkroppsligade ideal, inbegreppet af
alt det bästa, ädlaste, manligaste, som bon kunnat
plocka samman ur sina tlickromaner och sammansmälta
med sin egen, aningsfulla längtan. Det är en
ganska svår situation det, må du tro, för eu
gammal mullvad.
— En mycket smickrande situation!
— Smickrande, men svår. Och iute så
litet förödmjukande på samma gång. Det ät’
icke alltid så roligt att veta, det någon går
och tror, att man kan göra hjältedater, hälst
då man tycker det är synd att förorsaka
denna någon en missräkning. Andras stora
förväntningar på en själl, ack, mill väll, det, är
bland de tyngsta bördor man kau få att bära.
— Så-å, var det så allvarligt?
— Ja, ser du, det där meil allvaret,
det är förbaskadt relativt. Hela saken var
naturligtvis egentligen löjlig, och jag uppfattade
den nog så, äfven då, och dock kunde jag icke
låta bli att taga den eu liten smula på allvar.
Det, är möjligt, att det bara berodde på smickrad
fåfänga, men jag tror dock, att det äfven låg en
tinare, bättre känsla därunder. Till och med
nu, då jag talar om den, känner jag litet
samvetskval öfver att framställa den i ett komiskt,
ljus. Det ligger uågot egendomligt tjusaude i
sådana där barnsligheter; de äro lifvets finaste,
flyktigaste doft. Vanligen tycka vi ju, att det
är intet, det är faktorer, ined hvilka vi icke
räkna här i lifvet. Men det kunna vi jn
komma öfver ens om, att lifvets matematik i
allmänhet icke är deu »högre matematiken".
Hau tystnade. Vi följde nu strandvägen
åt, utelter Djurgårdsbrnunsviken. Det var eu
söndag i april. En doft af vår i luften, ett.
ungdomligt, genomskinligt ljus öfver höjderna
bredvid oss och öfver slättens vågiga linjer på
andra sidau vattuet. Ännu inga knoppar, men
en svag, drömlik skiftning af grönt öfver trädens
toppar. Våreu var ännu blott i lufteli, men där
var deu med eu sådan segerviss glädje, att
den smittade skog och mark och islritt vatten, ja
själfva atadeu, som låg bakom oss med sina blånande
tornspiror. Jag vet icke, bur det kom sig, men de
häda gaiula positiven, som sjöngo jänimerlätar invid
vägeu, hade vårstämning i sig äfven de.
Min vän mullvaden hade tydligt fastuut i sina
minnen, ty leendet lämnade icke mera hans läppar
Då vi gingo förbi det andra positivet, spelade
det just upp en vals, „Donauwellen" tror jag. Runa
gnolade halfhögt med ett par takter; så frågade han
plötsligt;
— Och vet du hvad det var som gjorde mig
till hennes drömmars hjälte?
— Det var väl en eller annan hjältedat,
förmodar jag.
— Nej, min vän, dä är du illa bevandrad i
flickpaykologin. Der var helt enkelt en vals,
hvarken mer mindre.
— Eu vals?
— Ja, du skall få köra. Först och främst hör
det till historien, att deu uu ligger eu tio eller tolf
år tillbaka I tiden, det vill säga, jag var ännu icke
fyrutiu år, eller, hvad som spelar en ännu viktigare
roll, hon var icke sjutton. Jag vistades för en
affärs skull ett par månader uppe i Norrland, och
TIDEN.
hade lyckats"få innckordera mig hos ’en gammal
Uppsalakamrat till mig, som nu hade domsaga där uppe.
Familjen bestod endast af honom, frun och en dotter,
som nyss hade »gått i rum".
Den första veckan af min vistelse dilr var jag
strängt upptagen, så att jag egentligen endast, under
måltiderna deltog i faniiljelifvet. Den unga flickan,
Maria hette hon, var blyg och rodnade alltid öfver
sin egen röst, hvilken synbart plågade henne,
hvarför jag al reu linkänslighet talade så litet med henne
som möjligt. För öfrigt fäste jag mig icke vidare
rid henne; men jag mins att jag en gång vid
middagsbordet, då jag hade yttrat något, jag mins nn icke
hvad, mötte en blick från henne, som beredde tnig en
egendomlig tillfredsställelse och på samma gång kom
mig att ångra, att. jag icke liade formulerat vissa urd
ännu bättre. Jag iakttog henne sedan mera, men
lyckades aldrig möta den där blicken igen.
Sä var det, om jag mins rätt ilen andra
söndagen, som jag tillbragte hos dem, som mitt värdtolk
hade en liten tillställning. Det var med ungdom, ett
par mammor och några illdro herrar, som sknlle spela
kort. Jag slöt mig naturligtvis till dessa senare,
lick styfva medspelare och - som vanligt —■ dåliga
kort. Under en liten rast gick jag ut i sälen, där
ungdomen soin bäst liiill på att dansa. Det. spelades
upp en vals, fröken Maria stod alldeles i närheten
af dörren där jag stannat; hon hade hög färg på
kinderna, glans i blicken, ett litet lefnadsgladt leende
på munnen, den späda barmen höjde ocb sänkte sig,
och jag sade till mig själf: Kors, hon är jn riktigt söt!
Jag såg eu ungdom styra sina steg emot lieuue
fråu audra ändan af rummet, uch lydaude ett
ögonblickligt infall bockade jag mig för henne och anhöll
om ett par hvarf.
Hon såg förvånad på mig och kom aig icke
eus för att tacka. Huu hade synbarligen aldrig tänkt
sig att jag kunde dansa. Meu jag tänkte för mig
själf: vänta du, min lilla! lade aruieu om hennes lif
och dausade ut.
Nu har, som du kanske vet, min enda
sällskapstalang varit deu, att jag varit en god valsör. Det
roade mig i min ungdom, ocli jag lade mig vüiu om
att utbildu mina naturliga atllag. Jug har denna
min färdighet att tacka för alla de aniä framgångar,
jag kau beröuiuia mig al, ocli del kan uu iute
hjälpas, att vi ibland behölva en smula rökelse för vår
egenkärlek.
Hou kom icke riktigt med do första stegen,
men så slöt jag henne litet, lastare till mig, och våra
rörelser fogade sig till hvarandra i denna sainhörig-
133
het, som utgör dansens värkliga, intima behag. Hon
var^tyilligen icke synnerligen van att dansa, meu^hon
dansade med bela sin unga, sextonårig;! själ, och denna
^jäl var ännu så smidig, så frisk, så full af behof
att få jubla ut, att det var ett, värkligt nöje att. få
löra den livar! efter hvarf rundt salen. Slutligen
släpte jag henne, flämtande, pulserande i bela den
lilla späda kroppen som eu lägel.
— Tack — sade jag och trykte hennes haml
»i dansar ju förtjusande.
Ocli jag fick en blick, en stor, stor blick, som
änuu icke lärt sig att skrymta och dö|ja, utan släpte
|lain bela strömmen af förvåning, beundran ocb
tacksamhet, som flödade öfver det sextnnåriga sinnet.
Man ropade på mig ifrån spelrummet, och jag
försvann, tagande med mig det. angenäma minnet al
denna blick, och en förvånansvärd tur. Kör
återstoden af kvälleu Batt jag alltid med kort på handen.
På sådant sätt var det jag blef hennes hjälte.
Jag roade mig med att göra psykologiska iakttagelser;
jag- gjorde det nog också mycket Rr att nndgä att
llnna mig själf alt för löjlig, och det lider intet
tvifvel, att. denna dalis i hennes fantasi omformade sig Ull ett
slags hjältedat, som kastade ett skimmer öfver bela
min obetydliga person. Du förstår, det var motsatsen,
som frapperade henne, väkte hetmes intresse uch gaf
stoll åt hennes lantusi, motsatsen mellan mitt
yttre, mitt vanliga uppträdande och denna
val-aeuB fågel Pliænlx, som plötsligt ocli oväntadt
uppenbarat sig. Det var för henne något
romantiskt i detta, och det behöfdes icke mera,
lör att hou skulle smycka inig med all den
öfversvallande romantik, som klappade i hennes unga
sinne och sökte aig ett fäste i det lefvande
lifvet.
Det var alldeles oförtydbar!,, att, jag
hädanefter var föremålet för hennes tankar,
hennes undran och intresse. Hou kunde icke se
mig utan att rodna; nå, det betydde nu
mindre, inen mera betydde den stora blicken, som
jag nu titan förakyllau och värdighet alltid
framkallade, ocli hennes sätt att lyssna, när jag
talade, och hennes obenägenhet att lämna
rummet., när jag var närvarande. Och så började
jag på att alt oftare möta henne ute; aldrig
ensam, utan alltid i sällskap med någon uf
sina flickbekaiita, och ett par gånger fann jag
blominnr i mitt. rum, uch de dagarne vågade
hon icke möta min blick en enda gäng. Hon
var förfärligt skygg, och nästan allra skyggast
i sin iljärihet. Ty hou var djärf ibland. Detta
med blommorna var naturligtvis eu oerhörd
iljärihet för henne, och en gång höll hon uied
siu djärfhet på att alldeles bringa mig ur
kou-cepterna.
Det var en gång, som vi, af hvad
an-leduiug lilius jag uu icke, kommit in pä
kapitlet oin mod. Vi resonerade om hur lifvet i
våra trånga samhällen gjorde människor |ega
och hur ytterst sällsynt det var att uågon, som
sä att aäga icke redan kastat yxan i sjön,
vågade stöta konventionalismen lör hufvudet. Eu
person i sällskapet hade dragit fram ett,
exempel på ett sådaut förhållande, där det
värkligen skulle fordras mod att bryta med det
konventionella, och yttrat, att han för sin del icke kände
uågon, på hvars mod han i det afseendet skulle
kunna lita. Då sade plötsligt Maria med hög röst, i
det huu såg fast och bestämdt på mig:
— Men jag vet eu!
I detsamma hou sagt det, blef hon fiirskrilkt
och röd i ansiktet soin en bloddroppe. Lyckligtvis
började de andra bry henne tör hennes okäuda hjälte,
så att ingen — jag hoppas det åtminstone — märkte
hur äfveu jag rodnade, rodnade som en pojke, uär
han lörsta gången skall säga eu artighet.
Sannerligen, min vän, så löjlig har jag Gudskelof ytterst
sällan i mitt lil känt mig.
Ty, ehuru jag annars är i besittning al eu
hälsosam portion själflroni, hade den all möda att hålla
stånd mot det smickrande i denna ungdomliga, naiva
beuudrau, för hvilken jag var töremil. Det hjälpte
icke att jag i ensamheten behandlade det hela Bom
»en bagatell", att jug gycklade öfver mig själl, och
till och med svor ve och förbannelse öfver den unga
flickau, som envisades att göra inig löjlig. Så snart
jag var tillsamman med henue, utöfvade heiinea
hemliga svärmeri eu rent impulsiv värkan på mig. Jag
kunde icke låta bli att söka i någon mån passa in
mig i lienueB ideal. Jug kände mig nästan eu smula
Storfursten-Tronföljarens fästmö.
Prinsessan Alix af Hessen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
