- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
134

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

TIDEN.

N:o 14.

ädel, romantisk, h|iiltelik. .Tag flfverraskude mig alt
emellanät med att posera för det, porträtt, som hennes
fantasi hiill pä att mila af mig. .Ta, Ond förläte
mig, mäate jag fcke lägga band pä mig ibland, för
att icke biirjn tala pä vers. Oclt efteräf, skämdes
jag som en ltttndl

Men nej, det. är inte häller hela sanningen. .Tag
vill inte uteslutande förlnjlign det hela. Det var i
min situation en underlig blandning af löjligt,
ttpp-styltadt och något värkligt skärt och vackert. Jag
tykte att jag inte hade hjärta att rifva Bönder den
skära väfnad at dröm och värklighet, till hvilken jag
al en slump kommit att. gifva nppränningen; jag
kände det som en förpliktelse att i någon mån
motsvara hennes ideal, oeh ont jag skämdes ötver min
fantiserade värdighet, «å skämdes jag äfven öfver
min värkliga ovärdighet. Oeh jag har den där unga
Hickan att tacka för några af de bästa, renaste och,
om jag så får säga, mest vårlika sensationer, som
jag erfarit här i lifvet.

■Vill du veta, linr jag slutligen föll från min
hiijd? Nåja, har jag berättat det enn, är det icke
mer än rlltt att jag äfven berättar det andra.

Den första stöten, som kom mig att vackla,
erhöll jag, då hennes tar. mol slntel af min vistelse
hos dem, föreslog att lion skulle, kalla mig farbror.
Jag blef värkligen smått generad öfver denna nya
värdighet, som icke riktigt, stämde öfverens meil min
förra. Och hon, stackars flicka, hlef uppriktigt
ledsen. Du förstår, —att kalla sin hjälte för farbror!

Det utgörande slaget töll blott ett par dagar
därefter, ocli det var jag själf som tillfogade mig det.

Det var en afton, som en gammal onkel till
Iran var på besök Vi sutto i förmaket och pratade:
Maria var också inne. Onkeln var en ifrig snnsare;
när hau kom iu i diskussion ocli biel het, hade hau
tör vana att alltid sitta med sunsdosan öppen i hand.
Nu använder jag ju själf icke dosa, meu det händer
att jag tar mig en pris, när någon bjuder mig. Jag
hiill just på att utveckla en sats, såg den öppna
dosan alldeles invid mig, tog helt mekaniskt ou duktig
pris — och suusade. I detsamma koiu jag att se upp
och mötte Marias blick. En sådan blick, min vän!
Där fans förebråelse och sorg och en gryende
missaktning, och ett mörker af krossade illusioner, .lag
käude uiig till mods som en brottsling och kom
alldeles af mig i mitt resonemang.

Och Irån och med denna stund var jag en
fallen hjälte. En vals hade upphöjt mig, en pris snus
störtade mig. Jag märkte uog, hur hon gjorde
förtviflade ansträngningar att lappa i hop bitarne al sill
lallnu idol, liten det gick icke, charmen var borta,
hon r trodde" icke längre pä mig.

Och, uppriktigt sagdt, var jag ganska niijd att
resa snart därefter, ty äfven för mig var charmen
af min vistelse där försvunnen.

lian tystnade.

— Nå, har du aldrig talt med henne om del
där seilau? — frågade jag clter en stniul.

— Aldrig! — svarade lian med eftertryck.
— Så det mest komiska i hela historien är, att den
icke alls är fotail på uågon visshet, — alltihop är
endast gissningar, förmodanden, och ka>i blott och
bart vara eu inbillning at mig. Men det är på samma
gång det som ger minnet dess behag för mig, och
jag skulle icke vilja hafva visshet, om jag älveu
kunde 11 det. Det är ett uf dessa intryck i lifvet,
sora icke tåla vid att „tagas på" om de icke skola
förlora sitt karaktär och siu tjusning, hvilken just
består däri, att de kvarken äro det ena eller det andra,
hvarken dröm eller värklighet, titan sväfvande pà den
hårfina gränsen mellan båda.

Markisen af Ailesbury.

Pråu Luudoti skri|ves:

Då den blott 31-årige markisen al Ailesbury
nysa plötsligt aflidit, bragtes ett ytterst egendomligt oeh
nr visan synpunkter ganaka lärorikt kapitel i den
engelska adelns historia till sitt slnf.

Deu an hädangångne ädlingen var ett af dessa
P svarta får", hvilkas förekomst i rika och förnäma
familjer "fia på ett aå dramatiskt sätt erinra dessa
om, att äfven ile ursprungligen äro intet annat än
si-doskutt från eu i vanlig ineuing mänsklig, ju kanske
från eu nalt lör mänsklig" stam, ocb utt utavismeiis
naturlag i hvilket ögonblick som hälst kan låta nå-

gon bortglömd förfaders låga typ bryta Irnm midt 1
den skenbart oantastliga aristokratiska förfiningen.

Den adliga familjen ßritdenell-Brnce, hvars chef
för tillfället alf sedan 1821 bär titeln markis af
Ailesbury, är lika sorgfälligt „nrvahf" som de flesta
andra migelBka aristokratfamiljer och llr gnntun gifte
besläktad med många hligförnäma ätter. Vår hjältes
farmor, den lör icke länge sedan vid öfver 80 års
ålder aflidna enkemarkisiunaii af Ailesbury, intog, tack
vare sina ovanliga själsgåfvor och sin mer än vanliga
förfining, ändn till sin diid en af de mest bemärkta
platserna i Londonsocieteten. Hvilken kontra vt härtill
erbjuder ej omständigheten, att hennes sonson skulle
representera ett sådant våldsamt återfall i dou mest
oförbätterliga piiheltypen, att. Imn icke ens ktrntle
förmås ntt visa sig bland sina klnssjämlikiit’, tttaii hein
sitt, lif föredrog att lelva uteslutande bland kuskar,
stalldrängar, professionella hnsardspelare och
offentliga kvinnor.

Den i ekonomisk ruin ocli moralisk vanära
aflidne unge markisen ärfde sin titel ocb sin
förmögenhet, rod|in vid mycket tidig ålder, tv hans faller, lörd
George BrtideneU-Bruce, hade aflidit titan att
någonsin ha hunnit: tillträda titeln. Det är möjligt, att
faderns tidiga död i någon mun var orsaken till ntt deu
unge viscount Savernake, som ban då hette, erhöll en
sn vårdslös och otillräcklig uppfostran. Långt innan
han ärft sin titel lindé ban blifvit känd i
Londonbo-limmen såsom en excentrisk siösare, hvilken, då ban
blefve myndig, skulle öka listan på den engelska
adelns eufants terribles. Han utvecklade redan i sin
tidiga ungdom denna egendomliga laga smak, som ofta
bryter ut i ntlefvade familjer. Han vurmade vid denna
tid lor att uppträda som eu londonsk gatmåuglure.
Han klädde sig, npplürde sig och talade som eu
gatmåuglure; och på marknnder och kapplöpningar samt
de bachanaliska picnics, som anordnades al de män
och kvinnur, med hvilka hau umgicks, visade ban sig
alltid på en liten grötisukskärru förspänd uied en åsna,
ocli var alltid iklädd den engelske gatmåughireiis
kostym meil de många pärlemoknupparne på röck och
byxor. Hans samtal öfverflödada af svordomar och
mustiga uttryck, ocli han tillbragte sitt. lif med att
drifva från restauration till restauration, frän
kapplöp-liiiigsfält till kapplöpningsfält och trån variutüsalung
till varietésaloug åtföljd af eu skara parasiter af det
slag, soin alltid hänger sig fast vid en rik
excentrisk person.

Han påstod själf alltid, all naturen ämnat
honom till stalldräng, och seilan ban ärft sin titel,
började hau alt mer intressera sig för tränandet at
kapp-löpiiingshästar ocb tör vadhållning vid
kapplöpningarna. Han förledde emellertid aili jockey att begå
en oärlighet vid några löpningar och blef för deu
skull af styrelsen för Joekeyklubben förbjuden att
visa sig på kapplöpningsfältet hvilket betyder, att
hau var utstött ur de fashionabla sportkretsariie. Detta
gjorde ett tvärt slut pä lians kupplüpuiugsmani, och
han sålde sina hästar, blaud hvilka Mallitiule ocli
Everitt äro de bekantaste.

Vid tjngotvå års ålder gifte sig deu tinge
ädlingen med en liten aktris, dotter till en bagare i
Itrighton. Utan tvifvel hjälpte hon honom efter
bästa förmåga alf slösa bort den stora
familjeförmögenheten. Redan innan ban uått myndig ålder liade
lian gjnrt så oerhörda skulder, att. ban uiidgiules sälja
en del af sitt arf, nämligeu det i England historiskt
bekanta godset Yervanlx Abliey i Yorkshire. Det pris,
som betalades för detta, säges ha varit omkring eu
half miljon puud sterling. Köparen var i allo eu
motsats mot markisen af Ailesbury. Del var den i
Englands norra fabriksdistrikt välkända uppfinnaren
och industriidkaren Sumuel Lliter, hvilken, sedan ban
flere gånger egt ocb förlorat miljoner, adlats och litt
här titeln lörd Masham.

Deu ofantliga köpeskillingen rllkte emellertid
icke länge till för den unge markisens ertravaganser,
och ban sjönk djupare och djupare i skuld. Utom
Yervunlx Abhey, som inbragte honom 18,00(1 pund
sterl. om året, egde hau ett präktigr fauiiljegods på
37,993 acreB vid Savernake i Wiltshire. Detta gods
reuderuile omkring 40,000 pund om året. aå att
markisen af Ailesbury, då han blef myndig, var I
besittning uf eu årlig inkomst på 6n,i)00 pund — och
likväl var ban, dä han dog vid blott trettioett års
ålder, alldeles bankrnltmässig. Han liade liksom aå
uiångu andra unga dårar uied stora arf lånat
penningar af välvilliga Hnausierer, hvilka mot tvetydiga
säkerheter låna ut. penningar för 60 procents årlig
ränta. För icke lltnge sedan beslöt markisen uf
Ailesbury att rädda sig från liggurs lafven genom att
I sälja sinn återstående familjegods. Lörd Iveagli, eu

at de adlade egarne af Guinness’ bekanta stora
bryggeri i Dnblin, bjöd en rabelaktig summa för godsen
i fråga, men markisens familj motsatte sig deras
försäljning och drog frågan inför domstolen. Lörd Iveagli
trBttntule sniiTt pl processen och köpte sig efter en
tid ett annat gods.

Det påstås, ätt grämelaen öfver, att lian ej
knnde sälja sina gods, påskyndat den underlige
markisens plötsliga frånfälle, hvilket närmuBt
förorsakades uf ett ärftligt hjärtlidunde, soln utan tvifvel
förvärrats af hans oregelbundna, genom
dryckenskapslasten besudlade lennilsBätt. Hans hustru var vid lians
diid frånvarande från London, och markisen af
Ailesbury slutade sin stormiga karrier i armarne på sin
befjänt samt, i närvara af sin lagkarl och nlgrn
släktingar, hvilka hastigt kallats till lians siila.

Ett oeh annat.

Afvikaa rikuhm på diaman h-r. Blott 25 år hufva
förfhitifc sedan förekomsten of diamanter i södra Afrika
lilef.’ kilud, men mulor denna tid liar hela världens
diaman tiiande I undergått en fullständig revolution. Do tomt
sfi gifvande diarmintvaskerierna i Brasilien äro i det
närmaste öfvergifna, fndions oeh specielt Bomeos
rikedom pà diamantor synes äfven vara pä väg att utsina.
Om Afrikas uppblomstrande diamantindustri läran ur ott
nyligen utkommet arbete af mr T. Beunert, ,,Diamonds
and (told in South Afrika", särdeles rikhaltiga
upplysningar, hvilka icke torde sakna intresse äfven för
svenska I ils are.

Exporten af råa diamanter frän södra Afrika
ökades frän 200 kurat ären 1«07— 68 till irmr än 3,800,000
karat år 1888, dä exporten uppnådde sitt maximum.
Minskningen under de följande ären har emellertid varit
jämförelsevis ringa. Årliga värdet al’ de från Afrika
utgångna diamanterna öfverstiger nu 4-,000,000 p. st. eller
100,000.000 mk. Trots don ökade tillgången liar
diam.ant-prisot icke väsentligt sjunkit.

I närheten af städerna Kimberloy och Beaconsfield
i den engelska kolonin Grujualand ^Vest. ligga de fyra
stora grufoinrädena Kimberley, "De Beers, Bultfontein
och Dutoitspan. En annan vilrtig diamantgrnfva ar
,7a-gersfontein i Orange fristaten omkring 80 engelska mil
sydost om Kimberley.

De sydafrikanska grufvorna ha lämnat diamanter’
som i storlek vida öfverträffat alla. de bekanta indiska
eller brasilianska Visserligen lin flera af de afrikanska
diamanterna’ en gulaktig- färg och hotinga där lur ej så
bögu pris, men äfven stora tüainauter at -klart vatte.n’"
hufva funnits. T juli månad 1893 fans i Jagersfontein
grufvan «n fullkomlig klar diamant, som vägde flfl9,r,
karat, vid Pariserutställningen 1880 visades en diamant
frän De Beersgrufvan, vägaudo 428,6 karat, och den s.
k. Port er-Tüiodesdia mauten väger 150 k amt. Till
jemförelse tjänar vikten af de mest bekanta diamanterna
från Indien — „Storu Afognl" (78r> karat,) Regenten
(410 k.) och Kohinoör (193 k.) Efter slipning väga nu
dessa tro resp. 278.r.. 137 och 103 karat. De Beersdiu
rnanten väger eller slipning 228*5 karat. Do största briu
silianska diamanter äro don portugisiska Regenten",
som slipad väger 215 karat, och nSydstjäruan-, hvilkens
ursprungliga vikt var 254,5 karat.

En anekdot um Dumas, Dumas har nyligen i en
tidskrift skrifvit om sin tur. dag har kunnat bära mig
ät, hur som liillst och jag hade alltid tur med ung, alltid
jinr. .lag höll på ett, nummer i lotteriet och jag vann:
jag köpte en lottsedel och jag vann; jag ingick ett
för-rykt vad och jag vann. På detta sätt Idol jag fatalisl
och iast öfvertygad om att aldrig misslyckas.

Etb sfi.rsfii

hit exempel på tur roar mig ännu. En
dag år 1844 skulle soldater utskrifva*. "Några dagar
förut kom en agent till min tär. ban sade att. ban hört
att jag skulle infinna mig till utskrifning»;»* och erbjöd
sig mot en ersättning af 800 francs att göra mig fri irån
militärtjänst, hvilket nummer jag än måtte draga Win
far tykte om anbudet, men jag satte mig däremot

— Huru mänga nummer skola dragas? tVägadr jag,

— 400, svarade agenten.

— Och huru många rekryter skola uttagas’/

— 135.

— Ett, löjligt litet antal, då är det klart, att jag
blir fri. Jag drar ju ur 400.

-Min far tyktes emellertid icke deja min
Öfvertygelse. Han gal* nämligen agenten 800 francs, och
därmed tycks det som om historien borde ha varit slut,
men det var den icke, ty agenten tog mig afsides och
sade:

— T^nge man, är ni värkligen så säker på er sak?

— .la.

— Då bror jag, att jag löper risken och icke
engagerar någon ställföreträdare tör er. Jag utsätter mig
visserligen för risken att iörlora 200 fränes, som jag
annars säkert, skalle vinna pä affären, ty jag kan nu fa ön
karl föi’ GOO francs, men efter lottningen måste jag ge
honom 800, om ni lclce går fri.

Lottningens dag kom. men jag gick ioke till
mä-riot, utan lät »uären draga för mig. Min agent kom
likblek springande upp till mig och had mig infinna mig.

— Ni störtar mig i olycka, utropad"* bab
Var bara lugn. svarade jag. jag blir fri.

Ocli det blef jag På aftonen träffade jag mären
vid en bankett och frågade honom, hvilket nummer hau
dragit lör mig.

— Nr 400, icke sant’/

Nej, svarade ban, men hra nära; nr 378

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free