Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
TIDEN.
N:o 14.
danefter ej mera värde än en kopp villlingr, och saken
var ovanlig nog att väcka en viss spänning äfven hos
mllnniskor, som trott att deras tröt.ta nerver ej mera
sknlle erfara en sådan.
Donglas Stone var i sin krafts dagar en af
Englands ståtligaste milli. Och han kunde knappast
sägas ha uppnått fulla styrkan af sin mannaålder, ty
han var endast trettionio år, då denna händelse
tilldrog sig. Hans energi, hans djärfhet, lians dristiga
operationer väkte hans bleknande medhjälpares
beundran.
Hans fel voro lika storslagna som lians
förtjänster ocli lika omtalade. Hur stora inkomster ban hade,
förslogo de dock knappast till hans lefnadssätt. Djupt
i hans invecklade natur lopp en åder af sinlighet,
livaråt. ban offrade alt det goda naturen förlänat
honom. Ögat, örat, sinnena, gommen voro hans herrar.
Gnidet, som strömmade till honom i hans
konsnlta-tionsrum, förbyttes snart till gammalt, glödande vin,
doftande exotiska blommor, lyBande och läckra
föremål af finaste gammalt, porslin. Och sedan kom
därtill hans plötsliga och vansinniga passion för lady
Sannox, som tändts under ett enda sammanträffande
af brännande blickar och söta ord. Hon var den
skönaste kvinnan i London och den onda för honom.
Han var en af ile ståtligaste män i London, men ej
den enda för henne. Hon tykte om nya
erfarenheter och var nådig mot hvar och en, som sökte hennes
gnnst. Och kanske värkan däråt eller kanske också
orsaken därtill var, att lörd Sannox såg nt att, vara
femtio år, ehuru ban blott var trettiosex.
Han var en tyst, stilla, färglös mun, med tunna
läppar och tunga ögonlock, road af att sitta hemma
och att sköta sin trädgård. En gång hade ban också
tykt, om teaterlif och hade på scenen först, sett miss
Marion Dawsoii, åt hvilken lian erbjudit sin hand, sin
titel och tredjedelen af sina inkomster. Men efter
sitt giftermål fick ban afsmak för sitt forna tycke och
var nu lyckligast med en putsknif och en vattenkanna
bland sina orchidéer och cbrysanthemer.
Ett intressant problem för världen var att nndra,
om hau var komplett enfaldig eller ytterst leg. Viste
hau om siu hustrus fel ocli ursäktade dem, eller var
han en blind, förälskad man? Det var eu sak, som
diskuterades vid tekopparna i bekväma små salonger
eller vid cigarrerna i klubbarnas fönstersmygar. Skarpa
oeh ogenerade voro männen» kommentarier öfver hans
uppförande. Endast en gäng togs Sannox i försvar.
Det var en som sett honom rida in eu häst eu gång,
och hans förfaringssätt därvid hade gjort intryck
på denne
Men när Douglas Stone blef favoriten, behölde
man ej längre diskutera lörd Saunox’ okunnighet
eller vetskap om förhållandet. Stone förstod sig ej pä
smygvägar, och skandalen biel nästan offentlig. Ett
lärdt sällskap underrättade honom, att hans namn
utstrukit* från deras listor. Tvänne vänner bådo
honom betänka sitt anseende som vetenskapsman. Han
svor öfver dem alla och köpte samma dag ett armband
på fyrtio guiuéer ocli hade det med sig till henne.
Han var hos henne hvarje afton, och hou åkte i hans
vagn hvarje eftermiddag, ingendera sökte dölja
förhållandet. Men slutligen inträffade eu händelse, som
skilde dem ät. Det var en killen vinterafton, kall
och blåsig, då vinden tjöt i skorstensrören och
regnet sinattrade mot rutorna. Vid hvarje ny vindstöt
sköljdes dessa af en rcguskur, som lör eu Btund
tystade det ständiga droppet från takrännorna.
Douglas Stoue hade slutat, sin middag uch satt. i sitt
bibliotek med ett glas djitprodt portvin på
malakitbordet bredvid sig. Dä han förde det till läpparna,
höll han det upp mot lampan och betraktade med en
kännares öga de små IjäU, som simmade i den
rubin-röda, oljiga vätskan. Elden belyste hau» djärfva,
regelbundna ansikte, med dess klara, grå ögon, fasta
mun och kraftiga haka, som hade ett nästan romerskt
drag al energi och säkerhet. Tid efter annan
smålog han för sig själf. Och han hade rätt att vara
belåten, ty mot sina kollegers råd hade ban samma
dag utfört eu operation, hvaraf endast tvänne fall
förut förekommit,, och den hade lyckats öfver all
förväntan.
Men han hade också lofvat att komma till lady
Sannox samma aftou, och klockan var redan half nio.
Hau hade just sträkt ut handen fiir att ringa uch
säga till om siu vagn, då portklappen hördes bulta
och förstugudörren strax därefter öppnades.
— Eu patient önskar träffa doktorn i
konsnl-tationsrammet — sade betjänten.
— För egen del?
— Nej, ban önskar viaat hämta er.
— Det är för sent — sade Douglas Stone
ret-ligt — jag följer ej med.
— Här är hans kort.
Betjänten räkte det. på en gnidbricka, som
hans herre fått i present af en premiärministers hustru.
— Hamil Ali, Smyrna. — Hm! Är karlen turk?
— ,Ta, han ser nt, som utlänning, — Och
fasligt förtviflad är han.
— Jag kan ej följa med honom, jag är
upptagen på annat håll. Men jag kan tala med honom.
Låt honom komma in, Jim.
Ett par minuter senare visade betjänten in en
liten bräcklig karl, som gick med krökt rygg och med
framskjutet hnfvud och plirande ögon. Hans
ansiktsfärg var svartmuskig, och hår och skägg kolsvarta,
I ena handen höll han en röd- ocli hvitrandig
musB-liusturban ocli i den andra ett litet brunt läderfodral.
— (lod afton - började Donglas Stone, så snart
betjänten stängt dörren, — ni talar engelska,
förmodar jag?
— Ja, jag är från Mindre Asien, men jag
talar engelska, när jag tår tala det långsamt.
— Ni önskar ju hämta mig till någon patient?
— Ja, jag sknlle vara tacksam, oin ni ville
komma med till min hustru.
— Jag kan komma i morgon bittida, men i alton
är jag upptagen.
Turkens svar var underligt. Han öppnade
läderfodralet och göt en flod af guldmynt öfver bordet,
— Här äro hundra pund — sade han — och
jag lolvar er, att det ej skall dröja en timme. Jag
har en droska här ute.
Douglas Stouc säg på sitt ur. (Ini eu timme
skulle ban ännu kunna söka lady Sannox. Så sent
hade han varit, där förr. Och arvodet var högt. Hans
kreditorer hade varit besvärliga pà sista tideu, och
ban Bok ej låta tillfället, gå sig ur händerna.
— Hvad är det fråga om? — sade hau och
bestämde sig fiir att följa med.
— Ett sorgligt fall, ett sorgligt, fall I Har ni
hört talas om almohadernas dolk ar?
— Aldrig.
— Det är afrikanska ilolkar från tolfte seklet,
af underlig form och med handtag, som likna
stigbyglar. Jag är antikvitetshandlare och har för deu skull
kommit till England från Smyrna oeh reser dit igen i
nästa vecka. Jag hade inånga varor med mig, och få
har jag kvar; men bland dessa är till min sorg en
af almohadernas dolkar.
— Jag får bedja eder ihågkomma, att jag har
brådtom, — sade kirurgen retHgt, var god och
inskränk er till nödiga detaljer.
— Ni skall snart inse, at| det jag sagt hör till
berättelsen. T dag råkade min hustru svimma i det
ruin där jag har mina handelsvaror, och hou skar sin
underläpp på almohadernas förbannade dolk.
— Jag förstår, eade Douglas Stone och
reste aig. — Ni önskar att jag »kall förbinda såret?
— Nej, det är värre än aål Desaa dolkar äro
förgiftade.
— Förgiftade?
Ja, och iugen
man,österlänuingellervästerlänning, kan säga er, hvad giftet är eller något motgift
däremot. Alt hvad som är kändt därom vet jag, ty min
fat-var handelsman före mig, oeh vi ha haft mycket att göra
med dessa förgiftade vapen.
— Hvilka äro symptomen?
— Djup sömn oeh döden inom trettio timmar.
— Men ni säger att ingen bot linnes.
Hvarför vill ni då betala detta atora arvode?
— Ingen medicin linnes, men knifven kan böta.
— Giltet. insuges långsamt och kan stanna flera
timmar i såret.
— Kunna inte antiseptiska förband i sä fall rena
såret?
— Nej nej, det är sora ett ormbett, smygande
och dödligt.
— Bortakärning at såret då?
— Där har ni det. „År det pä ett. Hilger, sä
hugg af det." Så sade alltid min far. Men tänk pä
hvar detta sår är, och att det är min hustru. —
Sorgen är tung.
Det dagliga umgänget med hemska saker
förslöar måhända sympatiu. Douglas Stone betraktade
redan detta soiu ett Intressant fu.11 och aktade ej stort
på maiiuens klagau.
— Det tycks ej liuuas annat val, — sade ban
kärft, — Bättre miata läppen än lifvet|
— Ack ja, jag vet att. ui liar rätt. — Nåväl,
det är kiamet, det måate bäras. Jag har droskan
här, om ni genast vill följa med.
Donglas Stone tog ain instrnmentlåda ur ett skåp
och lade deu tillika med en gasbinda och ett paket
vadd i sin ficka. Han fick ej spilla mera tid, om
han sknlle träffa lady Sannox.
— Jag är färdig, — sade ban, i det. ban tog
på sin öfverrock. — Vill ni ej ha ett glas vin, det.
är kallt i afton?
Tnrken höjde afvärjande händerna.
— Ni glömmer att jag är en mnsulman,
profe-tena trogne anhängare — sade ban. — Men Bäg mig,
hvad liar ni i den lilla flaskan, som ni tog med er?
— Det, är kloroform,
— Ack, äfven det är oss förbjudet. Det är
sprit, och vi använda oj dylika saker.
— Vill ni låta er hustru genomgå en
operation utan döfvande medel?
Hon känner ingenting, stackare själ.
Giftets första symptom, den djupa sömnen, har redan
kommit. Och jag har dessutom gifvit henne af vårt
opium från Smyrna.’ — Kom, doktor, en timme liar
redan förgått,, sedan det skedde.
Då de gingo ut i mörkret, möttes de af det
piskande regnet, och lampan i förstugan, som uppbars
uf en marmorkaryatid, blåstes nt. — Ett. ögonblick
senare började de ain färd.
— Är det långt? — Irågaile Douglaa Stone.
— Nej, nej. vi bo på en tyst liten gata nära intill.
Stone t,rykte fjädern på sitt repeterar och
lyssnade till de små slagen, som sade honoui hvad tiden
led. Klockan var en kvart öfver nio — ban beräknade
afstånden uch den tid det skulle taga för honom att
utföra eu sä obetydlig operation. Han borde vara
hos lady Sannox klockan 10. Genom de dimmiga
fönsterrutorna sag ban gaslyktorna dansa förbi; regnet,
smattrade på droskans lädersnflett, och hjulen rullade
plaskande genom vattenpölar och gytja. Bredvid såg
ban sin följeslagares hvita turban skymta fram. Han
kände i fickan och ordnade knifvar, nålar och
bindor, så att ingen tid skulle spillas, men vägeu
föreföll honom oändlig.
Ändtligen afstannade farten, ocli vaguen höll
»tilia. 1 samma iiguublick var Douglas Stone ute,
och köpmannen följde honom hack i häl.
— Ni kan vänta — sade lian till kusken.
Det var ett. tarfligt hu» i eu smal och usel gata.
Doktorn, »om kiltule sitt London väl, »äg^sig om, men
kunde ej urskilja någon skylt eller byggnad, »om
kunde »äga honom hvar ban befann sig. Köpmannen
bullade hardt på dörren: en regel fråndraga, och en
gammal kvinna med ett ljus i handen visade sig i
dörröppningen.
— Står alt väl tillY (rågade köpmannen.
— Hou ligger som ni lämnade henne.
— Ilar hon ej talat?
— Nej, hon är djupt insomnad.
Köpmannen stängde dörren, och Donglas Stone
gick framåt den trånga korridoren. Det fan»
hvarken mattor eller klädhängare där. Grått dam och
spindelväfvars tunga slöjor mötte öfveralt hans blick,
och hvart steg gal eko genom linset.
Sängkammaren var i andra våningen, Douglaa
Stone följde sköterskan dit, och köpmannen följde
honom. Här fana det möbler i öfverflöd. Kummel,
var till trängsel fullt al turkiska skåp, inlagda bord,
rostiga vapen, underliga pipor och märkvärdiga
harnesk. En enda liten lampa stod pä en hylla på
väggen. Donglas Stone tog deu och gick fram till en
soffa i hörnet, där eu kvinna låg. Hou var iklädd
turkisk dräkt med yaahmak och alöja, men munnen
och hakan syntes, och kirurgen märkte, hur
nnder-läppen var sårad i eu trasig, zigzagformig skära.
— Ni förlåter att hon har alöja pä, — sade
turken, — ni känner ju till våra österländska
kvin-norB sed?
Douglaa Stoue tänkte ej på slöjan. Hau hade
icke längre en kvinna framför sig, utan ett fall.
Han böjde sig ned och undersökte såret noga.
— Det, syns intet, tecken till inflammation, —
8ade ban — vi kunna uppskjuta operationen, till deaa
lokala aymptoni visa aig.
Mannen vred aiua händer 8oiu i outsäglig smärta.
— Nej, vänta icke, — ropade ban, — ni vet
ej hur farligt, det. är I Jag vet det och jag
lörsäk-rar er, att eu operation är ahBoIut uödväudig,
Endast kuilveii kan rädda henne.
— Jag är i alla fall inest böjd för att vänta,
— sade Douglas Stone.
— Nu är det nog, ropade turken vredgad. —
Hvarje minnt är dyrbar, ocli jag kan ej Btå här och
se uiin hustru dö. Jag lär blott tacka er för att ni
följde mig och sedan kalla hit eu annan kirurg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
