Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
141
Douglas Stone tvekade. Att lämna tillhaka de
hundra punden tilltalade honom icke. Men ville han
ej åtaga sig patienten, måste han naturligtvis
återlämna penningarna. Oeh om turken hade. rätt, och
kvinnan dog, kunde han knappast rörsvara sitt.
handlingssätt.
— Ni har haft personlig erfarenhet af detta
gift? — frågade han.
— Ja, det har jag.
— Och ni försäkrar mig, att en operation är
behöflig?
— Det svär jag vid alt hvad jag håller heligt.
— Men hon blir förfärligt vanstäld.
— Måhända icke — svarade turken •— men
hon känner ingenting ännu, och kanske vore det. skäl,
att ni genast använde knifven.
Samma] tanke hade genomilat kirurgen. Han
tog den sårade läppen med sin pincett, och med tvänne
snabba snitt borttog han ett V-formadt stycke af
läppen. Kvinnan sprang npp med ett hemskt,
vrålande skrik, och slöjan föll från hennes ansikte
— som han kände. Trots det flödande blodet, kände
ban det. — Hon förde handen till såret ocli skrek,
och Douglas Stone satt kvar på soffan med sin knif
och sin pincett i handen. Rummet dansade för
honom, och ett öppet sår i hans hjärna sved ocli brände.
genom ett misstag till mig, jag har det här i min
plånbok. Jag ville straffa er båda, och såret var
endast förorsakadt af min signetring.
Han betraktade skarpt sina tysta offer och spände
hanen på den lilla pistol, han bar i sin ficka. Men
Douglas Stone plockade blott på täcket.
— Ni ser, att ni fick träfta den ni stämt möte
med — fortfor lörd Sannox.
Då böljade Donglas Stone skratta och skrattade
länge och högt.. Men lörd Sannox skrattade ej, och
det var fruktan, som skärpte och förstelnade lians
anletsdrag. Han lämnade rummet, ocli han gickjiakta
som i ett dödsrum, hvilket det också var.
Från festmiddagen i Gardesmanégen,
— Jag kan förstå, att hennes mun ej inbjuder
till kyssar.
Douglas Stone vände sig häftigt mot maune||,
ty svaret var brutalt. Meu turkarna lia sitt eget
sätt att tala och tänka, och tiden var knapp.
Douglas Stone tog fram instruuieiitfodralet, öppnade det
och profvade en al knifvarne. Därefter uärmade han
lampan till bäddeu. Tvänne mörka ögon stirrade på
honom genom slöjan. Pupillen var nästan omärklig.
— Ni har gifvit henne eu mycket stor dosis
opium?
— Ja, hon fick ganska mycket.
Douglas Stone betraktade sin patient, hvars
ögonlock skällde.
— Hon är ej fullkomligt medvetslös — sade
hftn*
Hans ansikte var blekt som döden. Som i en ilröm
såg han också turkens skägg och peruk falla och
såg lörd Sannox lutad mot väggen. Skriken hade
tystnat, och det vanstälda, sköna ansiktet fallit
tillbaka på kudden, men Douglas Stone satt orörlig, oeh
lörd Sannox log ett hemskt leende öfver den hämd,
hvartill ban hämtat motiv från det mörkaste barbaris
tidsålder.
— Denna operation val’ värkligen nödvändig
tör Marion — sade ban — icke fysiskt, men
moraliskt, moraliskt.
Douglas Stone böjde sig framåt och lekte med
täckets fraiisar. Haus knil föll skramlande till
golfvet, men pincetteu höll ban kvar.
— Jag hade länge tänkt statuera ett exempel
— fortior lörd Sannox. — Ert bref af i onsdags kom
Men innan ban lämnade äfven linset, sörjde ban
för att deu lefvande döde skickades hein till sig med
ett fånigt leende på läpparna uch pincetten i den
hand, som mistat sin smidighet, och att den lefvande
döda flyttiulcs till det palats, hvarifrån hon gick att
begrafva sig inom klostrets murar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
