Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
T I D Ë N.
N:o 1».
En vårresa
(iBr Tiden)
af E. L.
Våren hade kommit tidigt detta år. Den hade
kommit med bländande solljus och en värme, som ined
ens dref vintern pä flykten. Fåglarna sjöngo, tränas
löf blelvo (Br hvar dag större och hafvet,, som ännn
för kort tid sedan låg fjättradt af isen, svallade åter
fritt. Det var vårglans öfver natnren och i lu|ten
denna lör våren egendomliga stämning al längtan,
vemod och glädje.
lled undran hälsade människorna den tidiga
våren välkommen. „Fä vi sommar un redan?" sade de.
Och vinterplaggen fördes upp på vinden,
innau-lönstren togos ut och damerna skyndade att i
espla-naderna exponera sina nya vårtoaletter. En sådan
härlig vår hade man icke varit, med om på länge.
Meu ehurn man llir hvarje solljus dag soin gick
tykle sig ha förlorat något, var del ej tid att ännu
tänka på sommaren. I skolorna pågingu lektionerna
med oförminskad ifver, i äinbctsvärken arbetades med
samma fulltaliga personal som vanligt ocb pä alla
områden rädde ännu den lifaktighet, som föregår den
„döda säsongen." Det var så mycket, som äiiuu
måste medhinnas, innan man liade rättighet att njntu
uf sommar ocb sommarhvilo.
Den, som kanske mer än de flesta andra gladde
sig öfver den tidiga våren, var Charlotte Wahl, en
dam på 2ii år, som med siu syster för något år
sedan flyttat till hufvudstaden lör att genom arbete
söka sin utkomst. Vid en aflägset belägen gata liade
de båda systrarna sitt hein, ett enkelt, men
behagligt litet hem, där hvarje möbel ocb hvarje föremål
hade sin historia och sitt minne från ett, lörgäugct.
I)e le|de indraget de båda systrarna och arbetade
flitigt. Inkomsterna voro icke lysande, men debet,
och kredit slogo in och det var hufvudsaken, tykte ile.
Eftor vinterns trägna arbete brukade de om
sommaren taga sig några veckors ledighet för all
någonstädes på landet söka sig hvila och
vederkvik-kelse. tUom denna lilla rekreation liade det i
längden varit svårt, att härda ut. med det. lif de förde.
Älven i sommar skulle de företaga sig den
vanliga utflykten, men det. var ännu långt, till denna
lid, många, många veckor.
Fanny säg resigneradt på högen af protokoll
och öfversättningar, som bon hade framlör sig pä
bordet, dä Charlotte, som var några år yngre och
hade ett lifligare ocb mera otåligt lynne, talade om
att matt borde lämna alts amman for alt ännu eu
gång njuta af eu vår på landet.
Lämna altsaiuman! Nej, det. gick då bestämdt
icke an, menade Fanny. Det kunde ju hända all
man eu annan gång ej mera Ack arbete, enl mau så
där kastade ifråu sig det man hade. Mau måste ge
sig till tåls och vänta.
Men Charlotte ville ej ge 8ig till tåls. De hvita
sletihuseu bländade hennes ögon, gardesmusiken i
Ka-pellespluuadeu plågade henne, människovimlet, stojet,
larmet, alf irriterade henne. Hon tänkte och talade
ej om annat än att. komma till landet, llou
afundades hvar människa som lick resa. Hon uiurterade
sig 8jäll med att gå till ångbåtsbamnen och se hnr
fartygen lade lit från stranileu. Hon gick om
morgnarna till järnvägsstationen ocli betraktade
längtans-fullt det, afgående tåget. Den som ändå fluge vara
med I
Fanny försökte att lugua sin syster. Hon
talade förnuft med henne, hon ömsom bannade och
smekte. Meu ingenting hjälpte. Charlotte blef ej
kvitt sin längtan. Den höll henne vaken om natten
uch plågade henne om dagen. Det liade blifvit
nästan som eu Ax idé hos heune.
Fanny, soln var en god syster och alltid
lör-sökte att jämka och ställa alt till ilet bästa, Ack till
slut. medlidande med henne och uppmuntrade henne
att resa. Charlotte Båg med stora ögon på henne.
Itesa! Hur skulle hon ha hjärta att lämna Fanny
allena och låtu henne arbeta, då hon själf roade sig,
hur skulle de, som så litet varit skilda, nu skiljas
trän hvarandra.
Men Fanny var envis. Knude Charlotte lämna
sitt arbete på byråu, där hon var austäld, borde bon
icke hysa några betänkligheter titan sä fort. 8om
möjligt följa sin längtan och faru. Hon hade ju re-
dan länge, ja hvarje vår sedan ile flyttal, till
hufvudstaden tänkt på en dylik utflykt ocb vurmat för
ett frilnftslif allena på landet. Hvarför dä ej 8ätta
denna länge närda plan i värket?
Charlotte ömsom skrattade och gret. Med
arbetet på byrån var det ingen lara. Herrarne voru
vänliga och skulle nog unna henne denna tidiga
tjänstledighet.. Hon kunde ju vara så mycket flitigare pä
hösten. Det svåraste var att skiljas från Fanny,
men om Fanny lofvade att ej ha mycket, ledsamt, kom
det slutligen fram, så viBBt vore det härligt att få
resa.
(|ch Fanny lofvade att ej ha ledsamt,
tjänstledighet på byrån beviljades och kappsäcken packades
in. Det. var en stor kappsäck full med kläder.
Dessutom tog Charlotte med sig en packlåda med böcker,
ty nu sknlle hon en gång slå sig lös och studera,
och eu bleckask ined te, kakao ocb socker, saml ott
och hvarje anuat, sora kund, vara bra att ha med
sig på landet.
Charlotte ville att hennes rasa skalle hållas så
hemlig som möjligt. Icke ens tör sina intimaste
vänner talade hon därom. Det var si romantiskt att
allena bege sig af ntan att veta hvart.
Turistföreningens handbok skulle bli hennes vägvisare pa färden.
Pingstaftonen på morgonen, en härlig
vårmorgon. stod Charlotte på stationen och köpte biljetter til
sig och Fanny, l,.y Fanny, som sedau Charlotte, var
cLt litet barn bält eu moderlig omsorg om henne,
ville (lilja, henne några stationer framåt på vägen.
Afgångsslgnalen ljöd, lokomotivet pustade ocb
tåget satte sig i gång. De i ljusgrönt skiftande
löf-Irllna i Kajsaiiiemi skymtade förbi, Tölövikens lugna
vatten glittrade i solskenet ocb djtirgårdens vackra
skogspartier framträdde måleriskt mol, den härgiga
bakgrnnden.
ITtnn att fästa sig vid hvad sam försiggick i
kupén, där ett grälande barn vyssjades till ro vid
modersbarmeu och en virtuos pa liarmonika
exekverade „Björneborgska marschen", ty det var på tredje
klass, förstås, satt Charlotta och såg ut genuin
kttpé-lönstret. Alt förtjusade henne. Sädesärlorna, soln
vippaude med stjärten hoppade längs åkerrenen, den
hvita harsyran, som växte i stora flockar vid
dikeskanten, gräsmattornas fina ljusgröna skiftning,
furuskogens mörka grönska.
„Hvad det Ur vackert, Fanny", sade hon gång
efter annan till siu syster. _uch hvad jag är glad
ölver detta mitt påhitt."
Och äfven Fanny var glad. Hon fröjdade sig
öfver naturens skönhet, men ännn mer öfver den
njutning systern erfor.
Så gick färden några limmar, tils man koiu
till ilen station, till hvilken systrarna köpt. biljetter.
Då i resehandboken näjden prisades som naturskön,
ville Charlotte till en början slå sig ned bär.
Trifdes hon ej, kunde bon sedan fortsätta resan åt något
anuat håll.
Meil strålande ögon sag hon sig omkring.
„Ser du sjön där borta mellan trädstammarna?"
sade hon till siu syster. „Hvad det måste vara för
ett härligt vat ten, blått I ill färgen uch geuomskiuligt
klart. Och äppelträna i trädgården, hur fulla de äro
af blommor, ljusriida och hvita blommor så skära ooh
fina. att. man kuude bli kär i dem."
Och Charlotte spetsade munnen på ett
tjulpojks-aktigt Ins|igt sätt, tog ett litet sknlt af törljusniiig
ocli sjöng — ja, hon sjöng, ehuru liou icke hade mera
röst !ln syrsan på ängen - Dahlgrens glada vårvisa:
Våren slår ut sina vingar af gull."
Systrarna hade lämnat sina reseffekter på
stationen och voro nu på väg för att undersöka terrängen.
De hade hört, att det lans en villa i närheten, där
summargäster brukade bo.
Deuna rekugnosoeringstur på måfå var
utomordentligt intressant. Pä hvardera sidan om den siuala
skogsvägen växte höga granar, hvilka sakta susade
för vinden. Mellan granarna liade en och aunari
björk slagit rol och stod nu där i full vårskrud med
Irölyhla gnla hängen ocli doftande, b.il (utslagna |ö|.
Pä ängsbacken blommade liäggen och på utstäl|d
hördes lärkan drilla.
Systrarna stannade oeh drogo djupt efter andaii.
De kände sig på en gång rörda och ölvervätdigade.
Så gingo de eu stund uuder tystnad framåt,
dä skogen plötsligt, glesnade och de beluimo sig
framfor ett i villastil uppfördt hus. riidmåliidt ocb med
hvita fönsterposter.
„Jag tror vi här hufva ditt drömda Eldorado,"
sade Fanny leende.
,Ju, så sur det värkligen ut," menade Charlotte.
„ Det. är ott lörtjnsaude litet ställe midt. I
vildmarken. Skog rundt omkring ooh sjön belt nära, ty
det är ju vatten som glimmar där borta. Jag
tänker mig att det är ou stor präktig sjö med vida
fjärdar ocb skogklädda holmar, ett riktigt haf i
miniatyr, och jag älskar hu|vet, du vet hur jag älskar
det, Fanny."
„Ja, jag vet nog, men gör dig icke alt för
öfverdrifna föreställningar," sade systern lugnande.
„Låt. oss emellertid taga reda på ditt haf ocb gå
ned till stranden."
Under promenaden dit var Charlottes fantasi i
fnll värksamhet. Sjön var visserligen en insjö, meu
säkert en af ile Btörsta ined botten af finaste saml
och med en rikedom på flsk. Hnr hon skulle fiska
och bada, segla och ro. Systern gjorde henne
visserligen uppmärksam på, att det icke var rådligt, att
bada så tidigt pä våren, men Charlotte lyasnade icke
till hvad hon sade. Hun skulle nppöfva sin gamla
skicklighet i simkonsten, hon skulle — ;n, hon viste icke
alt hvad hon skulle, men njuta af alt skulle hon
åtminstone, och ilet med besked.
Med detta som slntkläm på sitt resonemang hade
Charlotte ined sin syster uppnått stranden. Men
hvilken missräkning! I stallet for en vid blånande
fjärd med skogklädda holmar ett litet smalt vatten
likt en å, buktande sig fram mellan sumpiga
stränder. Vattnet var mörkt och dystert till färgen och
säg alt annat än behagligt ut. Fanny sade
iugeii-ting, Charlotte lät undslippa sig ett utrop af sviken
förväntan. Detta var således lieu||es haf, denna i
resehandboken så prisade insjö.
„Här kan dock bli trefligt," sade bon till slut,
-inn också sjön icke är sådan jag förestälde inig.
Ser dtt den lilla nätta båten vid stranden, Fanny?
Med den akall jag fara nt ocli ro."
rKun så vara," menade Fauny, rmcn l.il! först
böra vi dock göra oss underrättade, om du kommer
att få begagna båten, d. v. s. om du blir mottagen
som inackordering i villan."
^Hvarför skulle jag inte det.," sade Charlotte
tvärsäkert. „Oui de en gång taga emot
inackorderingar, som det påstås, så höra de ej häller ha
uågot emot att taga mig. Jag kommer visst litet
tidigare än andra sommargäst:»’, men det gör ju
ingenting."
.Nå ja, vi få se."
De båda systrarna hade nppnätt linset, och gingo
npplör trappan, som var långt ifrån suygg. I
förstugan funno do nyckeln i endast, eu af de tre
dörrarna. De knackade pä, men då intet svar löljde
öppnade de dörren och stego in.
Charlotte kastade eu liienando blick p:i Fanny.
I rummet rådde den största oordning. Öfverall lågo
bolster och dynor uppstaplade och mellan holstreu
ocli dynorna såg mau än ett krucketspel eller en
guitarr i nära förening med husgerådssaker och
tvättserviser. Pa bordet stod en sotig kaffepanna och
bredvid deuna odiBkade kaffekoppar.
Vid systrarnas inträde rörde sig någonting bland
sängkläderna på golfvet uch ou mänsklig gestall kröp
fram. Det var husets tjänarinna, en välmående,
rödbrusig landtflicka i lätt kostym.
Flickan betraktade ile främmande med
lUrvä-ning ocli kttmlc knapt ge besked på deras fråga, om
henues värdinna stod atl trättas.
Ju, visst knude pastorskan få träffas, kom det
sl|tlligen fram, -där kommer hon själl."
Insvept i en stor svart- ocb rödrutig sjal och
med en svart, med pärlor besatt spetsmössa på
hufvudet trädde pastorskan in. Hennes ansikte var blekt
ocb fåradt, dragen skarpa och håret starkt gräsprilugilt.
Hulvndet skakade nervöst.
Sedau Charlotte presenterat sig, talade hon inn
sin längtan att. lå tillbringa eu vår på laudet och
frågade, om ej pastorskan ville taga emot henne på
en måuad eller par.
Men pastorskan ville det. absolnt, Icke. Hon
be-rältade under ständig skakning af hnlvndet, att hon
lörst dagen Writt anländt till villan och att hon hade
mycket att göra tör att få alt i ordning till de
ordinarie sommargästernas ankomst. Hon ville vara i ro
föi’ främmande till dess.
(Slut följer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
