- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
143

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 TIDEN. 143

I SPILLROR.

För Tiden

af

Alvar Sten.

Kurt stod i samma ögSrfblick vid hennes sida. Dc voro nn Ändtligen igen
på tnmanhand. Fröken Hall hade i förväg klättrat ned för klippan, glad att
få tWa pä sig efter det myckna allvaret där nppe. Oeh de båda andra följde
henne långsamt.

Kurt böjde sig ned emot sin följeslagerska och sade med 14g röst: Ah
nej, inte är den för stor för er. Jag är så viss om, att ni skall utveckla er
till den starka, modiga kvinna jag en gång drömt er vara, en gäng för länge sen.

Hon kände en varm blodström rusa till sitt hjärta och hon såg npp på
honom med en strålande blick.

Ifrån detta tillfälle förskrcf sig deras fullt medvetna vänskap. Elna kom
ej att tänka på, att det kunde ligga något orätt, däri, det var jn endast ett
rent andligt utbyte, som kunde äga rum mellan hvilka ined själ begåfvade
indirider som hälst, om de blott kände sig sympatiskt dragna till hvarandra.
|Ifver hnfvud taget reflekterade hon föga öfver arten af deras förhållande, det
Var ju til ifatnrligt, ätt. de sknlle vara vänner. Sten hennes ögon hade fått en
ovanligt djup glans, egendomlig för personer, som lefva ett rikt inre lif, och i
sitt hem föreföll hon frånvarande och förströdd. Men hon knotndo aldrig mer,
hon var alltid lugn och jämn och harmonisk oeh det såg ut som om hon velat
göra hvar mänska lycklig, som hon råkade på sin väg. Blott när hennes man
nalkades henne ined sina smekningar, ryggade hon tillbaka och visade sin ovilja
tydligare än förr. Ocli ilå lät han lienno vara, ty han satte alt för mycket
värde på husfriden.

Märkvärdigt nog hade småstadsskvallret inte synnerligen mycket att skaffa
med fru Laudgren och doktor Suneson, fast de ofta sågos tillsamman. Elna
hade på sätt och vis förstått att sätta sig öfver dot pä förband. Alt sen hon
blef gift, hade det i hennes sätt mot främmande kommit något oåtkomligt och
rescrveradt, som imponerade. Och det hade behöfts mycket för att man hade
kunnat tro, att hon skullo öfverskrida dot tillåtnas gränser.

Det ämué Elna och Kurt Suneson afhandla? på skäret återupptogs först
efter några veckor, då ile en gång tillsamman stodo vid lilla Kajs säng.
Bankdirektören, som led af ett mångårigt hjärtlidande, hade känt 8ig illamående och
lagt sig på soffan i sitt rnm.

Kajs hufvud hade tungt at sömn fallit tillbaka mot dynan, men hau rörde
det oroligt fram och tillbaka. Slutligen satte han sig upp i sången och do
sammetsbruna ögonen slogos sökande upp mot modurii.

— Mamma. Kaj vill liisa aftonhön först, annars skickar inte (iud sin
vackra hvita ängel att stå vid bädden, när Kaj sofver.

— Läs barnet mitt.

Elna satte sig på sängkanten och drog det mörka hufvudet till sig. Och
med händerna i kors öfver hennes arm läste hau sömnigt och otydligt: ßuil
som hafver barnen kär. Så räkte han upp sin muu att kyssas och nästa,
minut låg hufvudet åter på dynan och hau sof barndomens oskyldiga sömn.

Doktor Suneson haile åsett dan lilla scenen med cu rörelse, som ban ej
ville medgifva" för sig själf. Ooh när Elna såg npp på honom med en frågande
blick, likasom undrade hon livad ban menade om det han varit vittne till, sade
han nästan strängt,:

^ — Ni har honom värkligen att läsa bönor?

; — Som ni nog såg, hur jag honom iute till det, svarade hon med eu
röst, som lät otålig bara för dot hon var så nedslagen öfver att han ogillade
henne. För resten står jag ju inte på samma ståndpnnkt som ui, åtminstone
iute ännu, tiilude hon ängsligt, nästan bedjande. Ni vill ju, att ilen
öfvertygelse jag skall omfatta skall vara riktigt min egen, riktigt själ af min själ.
Och för mig är ju allting änntl så dunkelt, uch osäkert.

’I — Ja visst, ni har alldeles rätt, en öfvertygelse i sådana lifsfrågor måste
väl om någon tillväxa inifrån utåt uch uppstå bara aum fyilaudol af ett djupt
kändt behof. Men förlät mig, att jag nästan trodde ser ni, man tror

så gärna det man ville tro. Om det en gång fullt klarnar lör er och ni tror
er kunna omfatta min världsåskådning, skall ni då fä kraft nog utt också
upp-fostra er gosse i sanning och konsekvens? Det vore ott brytande en gång för
alla med häfdvunna former, som ha traditionens kraft att hålla sig uppe och
till sådant fordras dot luer än vanlig andlig spänst iglict och karaktärsstyrka.
Men tror ni det kunde komma något, godt af eu uppfostran i lögn ocli hyckleri.

Hvad skulle er gosse mena om er, när förnuft och omdöme börja vakna och
han finner, att. ni fört. honom bak ljuset ooh inte själf tror pä det ui inbillat
honom. Jag kan inte förstå, huru sådana föräldrar resonera, som själfva
förneka och lära sina barn att, tro. Det är föraktligt.

Han kastade linfvndet. bakåt och ögonen blixtrade fram nnder de buskiga
ögonbrynen som ljungeldar nr ett moln.

— Sanningens apostel, sade Elna med ett leende, som genast dog bort.

Eu stuud voro dc båda tysta och Elna böjde sig neil och stoppade in

täcket, som gossen kastat af sig. Det, var något så vackert i lutningen af
hennes mörka hnfvud, då hon böjde sig ned öfver den lilles bädd, att alla veka
och varma känslor med ens strömmade öfver honom. Hon hade fått något
mjukt ocli stilla i sitt sätt, som hade varit alldeles främmande för den unga
flickans något bullrande liflighet.

— Ser ni, sade hon slutligen tvekande, nnder det hon strök till rätta sitt.
hår, som fallit ned öfver pannan, jag vet nog hur de resonera. De anse sig
inte ha rätt att beröfva sina barn någof, som kanske kunde skänka dem frid
och tillfredsställelse. De anse sig iute lia rätt att likasom på förhand sopa det
rent för barnen, de måste ju de som vi få välja fritt, om de vilja hålla fast
vid det häfdvunna eller gå de nya vägarna. T. ex. Kaj, jag vet inte, hur
han skall bli nog stark till själen att stå ensam för sig utan något mäktigare
väsende att trygga sig till; ni såg själf hur rädd han var. Han är en sådan
liten stackare.

— Men han måste göras modig och stark.

— Modig och stark, ja — hvad skall jag göra för att få honom sådan.

Vi måste väl till slut få åt honom cu stark kropp och röda kinder,

då blir det väl mer ruff i honom. För resten är ju inte det moraliska modet
beroende af det fysiska.

— Ack, om jag kunde uppfostra honom till en salin och modig och
lycklig människa, som vågar vara sig själf i alla skiften, sade Elna ifrigt. Det
kommer Ibland öfver mig eu sådan ångest vid tanken på att min feghet Irån
barndomen kommer att gå i arl pä honom. Ni mins ju, att jag som barn hade
fysiskt mod nog, men iute moraliskt, och hvem vet, om det nu ens är bättre
med det senare. En liten scen ifrån er sommarvistelse hos oss står likasom
inbränd i mitt minne, det var då jag kom till er på landsvägen efter det
jag varit på Norrgårds plan och dansat. Ni sade att jag var feg — jag blef
så förfärligt ond, men jag har efteråt tänkt, att det grep mig mest för att jag
kände med mig, att det var sant. Om hälst min feghet iute hade stritkt sig
öfver barndomens gräns. Men hvarför skall man ock uppfostra mänskor till
att sätta värde pä pengar och samhällsställning och ett bekvämt lil.

Tårarna stego henne i ögonen ooh rösten stockade sig. Det var ytterst
sällan hou sä brukade häntyda på det som varit.

Men ni skall öfvervinna er feghet och då skall ni ock kunna
uppfostra honom till en stark och modig gosse.

Han talade sakta och fort och såg på henne med en forskande blick.
Men hon förstod inte eller låtsade ej förstå. Hennes tankar sysslade blott
ined gossen.

— Jag kommer att bli förfärligt rädd att skicka honom i skola, fortfor
liuii, det blir ett sådant, normaliserande ocli reglementera||de och utplånande
af det individuella. Om jag bara kunde giira mig till riktigt god vän ochj kamrat
mod honom, så att hau skulle vilja och våga berätta åt mig alt. Jag vill inte
li&lla honom i omyndighet längre ån naturen ämnat det. Dä förnuft och
omdöme vaknat, vill jag alltid resonera med honom, aldrig befalla honom, aldrig
be honom oui uågot utan att framlägga skäl. Aldrig skall jag säga: giir inte
det. ty du kunde komuiu last och det kliade skada din framtid, utan alltid:
giir i a to. det, ty det är orätt och det är ocli förblir lika orätt, om det blir
uppdagadt öller inte ocli skamligt ar ntt nödgas rodua för sig själf. Men alf,
som iute är orätt eller oförnuftigt eller kärlekslös! får ilu gärna göra, ty det
fl|is intet förnuftigt skäl, hvarför du skulle låta bli det. Och vill du göra
uågot och är det inte orätt, så skall dn ock våga det. lutet kan skada dig mer
iiu feghet. Om du ock i skolan skulle få sinne vitsord och skulle få svårare
att skapa dig un bana, så kom ihåg, att inte det är hufvudsaken i lifvet och
lycklig kan du vara ooksii utan det. Hur jag afundades ön uf mina bekuuta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free