Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17 _______
in sig hos tian vakten, i hvars nytimraile lilla honing
en kammare utrymdes (Br de (rlimmandes rilkning.
Utan att vidare kunna behärska sitt illamående
låg Charlotte på sitngen, öfvertäkt med sjalar och
filtar. Hennes ögon voro slutna och hon andades
tungt. Fanny, som på bästa sätt pysslade om henne,
var orolig och såg ut som hade hon någonting på
hjärtat, hvilket hon hade svårt, att komma fram med.
;Charlotte", sade hon till slut, »efter några
timmar tär tåget till Helsingfors och som du vet,
måste jag resa dä. Det. käns bra ledsamt för mig att,
fara ocli lämna dig sjuk och så att säga utan tak
öfver hufvudet."
Charlotte svarade intet, men ett uttryck af
otålighet gled öfver hennes ansikte.
Efter en stund upprepade Fanny det hon nyss
sagt.
„Nå, det är ej farligt med min sjukdom", sade
Charlotte, „i morgon är det nog bra igen".
„Men emellertid är det mycket ledsamt för mig
att lämna dig".
„Dn kan väl icke tycka, att jag skall uppge
hela min vårresa tör ett obetydligt illamående", kom
det buttert fram.
„Ja, något ditåt tycker jag värkligen", sade
Fanny lätt om hjärtat öfver att systern själf förde
samtalet i det önskade spåret. Jag tycker det så
mycket mer, som vädret är kallt och ruskigt och det
under sådana förhållanden icke är något nöje af en
vistelse på landet".
En häftig blodvåg sköt upp i Charlottes ansikte,
men hon sade ej ett ord. En stund därpå sof hon
som ett, godt barn. Då hon vaknade elter några
timmar stod Fanny vid sängen med hatt. ocli kappa på
sig. Fanny såg bekymrad och ängslig nt.
rEfter 10 minuter går tåget", sade hon
upprörd, „och jag måste säga dig farväl".
r Oeh du har hjärta att lämna mig allena i
denna usla lilla stuga, trött, och sjuk som jag därtill
är", brusade Charlotte npp.
„.Ta, du vef att jag måste. Jag kan ej stanna
låugre för mitt, arbetes skull. Du är ju Utel, bättre
uti, kära?
r Ja, visst är jag bättre, men —–"
Charlotte nndertrykte en snyftning.
Fanny hostade par gånger.
„Kanske följer du med mig hem, Lotten lilla",
sade hon litet tveksamt till slut. „ Jag tror det vore
det bästa ander nuvarande förhållanden".
r Jag tror detsamma," sade Charlotte med ynklig
röst i det hon reste sig, „men sorgligt är det att
min glada iaildsvistelse skulle få ett så snöpligt slut!"
,.Ju, visst var det ledsamt., men du behöfver
icke därför uppge den helt och hållet. Det gäller ju
endast at t skjnta upp, t ils dn känner ,dig riktigt
åter-stäld ocli väderleken igen blir vacker", tröstade Fanny.
Charlotte suckade och började göra sig i ordning
för färden.
Några mfnnter senare sutto systrarna på det
till hufvudstaden afgående tåget.
Hvad alt var annorlunda mot i går! Då var
Charlotte frisk, glad och full af förhoppningar. Nu
var bon blek, trött och modfäld.
Ocli naturen, hvilken förändring hade den ej
undergått, under en enda natt. Dess ljufva
vårfägring var sköflad, tillintetgjord. Ovädret, som fortfor
med alt större våldsamhet., hade med några få tag
rifvit i sär, det. vårsol och vårvärme ined så mycken
möda bygt upp. Marken var öfversållad med
häg-garaas hvita och äppeltränas Ijusröda blomblad, stora
kvistar med ljusgröut doftande löf hade slitits af
trä-uas grenar, och vårens fåglar, hvilkas jublande
dril-ler i går fyldo luften, hade alla tystnat.
Fråll hvarje station återväude pingstresaude, som
hade tänkt fira hälgeu på laudet, tillhaka till staden.
Frusna och ur humör uttalade sig alla i eu beklagande
ton öfver ovädrets våldsamma framfart och öfvet det
albrntna pingstnöjet, men tillika voro alla af deu
åsikteu, att det klokaste var att vända tillbaka till
hemmet i staden.
Och äfven Charlotte tykte att det var det
klokaste, där hon senare på kvällen i det. varma
behagliga hemmet, lyssnade till vårstormens tjut och
reg-uets skvalande, men likväl knnde hon ej låta bli att
undertrycka en suck, då hon betraktade siu
fnlipak-kade kappsäck och lådan med böcker.
TIDEN.
Al kemisten.
En berättelse
af
FrieJiricii Mvitter.
(Öfversättning.)
Det ringde häftigt på uattklockau.
Redan tvä gånger nnder denna vecka hade
doktor Mittler blifvit väkt för rena bagatellers skull.
Den ena gången hade han kallats fiir att rrädda
lifvet" pä en rik tamiljs son och arfvinge, en sjuårig
gosse, som tagit, sin knif med aig i sängen och akurit
aig i fingret, med den. Den andra gången rörde sig
det hela om en ung man, som efter ett gladt gille
fallit i sömn på trappan till sina löräldrars hus, och
som man icke kunnat, få vaken.
Doktor Mittler kastade emellertid kläderna pä
sig, tände en lykta och skyndade nod för att öppna.
Där ute var bitande kallt, och den unga kvinna, aom
nyss ringt, darrade också al’ köld.
— Ack, herr doktor, började hon, jag måste be
er att ögonblickligen komma hein till min far. Han
liar illa bränt sig och lider svära plågor.
Doktorn blickade forskande pä den unga
kvinnan. Hennes ansikte var blekt och magert, och
bennos dräkt vittnade om stort, armod.
— Har er lar anställning i någon fabrik?
— Nej, pappa är kemist.
Kemist? Då äro vi ju till hälften kolleger.
Vi ska hoppas, att det inte är något farligt fall. Nu
ska vi skynda oss.
Efter en kvarts förlopp hade de framkommit
till det lins, där kemisten bodde. Det var eu stor
byggnad, Bom gjorde ett alt annat än angenämt
intryck. Sedan de klättrat npp (ör Here obekväma
trappor, öppnade den tinga Hickan en dörr, och
doktorn trädde in.
1 ett rum, soiu antagligen från början varit
bestämdt, till kök, låg ön gammal man på*ett torftigt
läger. Hau t.yktcs icke ha märkt, att, någon trädt
in i rummet.
Doktorn gick försiktigt fram till sängen mellan
alla de fat uch skålar, som betäkte golfvet.
Lampan, som stod midt. emellan flaskor, retorter ock amä
smältdeglar, lyste med svagt aken.
Doktor Mittler böjde sig ned öfver den skadade.
— Hnr är det med er? Har ni bränt er?
— Hvem är ni? framstötte kemiaten. Jag
känner er inte. Hvad vill ni mig? Hvarför
spionerar ni på mig?
Eu hemsk glans lyste i den gamle mannens
ögon, medan de med ett uttryck al till hälften
förfäran och till hälften raseri stirrade på deu unge
läkaren.
Var lugn, svarade denne. Jag ska hvarken
spionera på er eller för öfrigt tillfoga er något ondt.
Jag har kallats hit för att vara er till hjälp. Mitt
namn Itr doktor Mittler.
— Är ni doktor? frågade den gamle misstroget.
— Ja, här är mitt kort.
— Doctor Mledirinie et chirurgiæ, läste den gamle.
Och ni talar inte om Tör någon, hvad ni får se eller
höra i min bostad?
— Naturligtvis inte.
— Nå jag vill tro er. Hjälp mig nu så
hastigt. som möjligt, och doktorn ska få ett rikligt
honorar.
Doktor Mittler kunde icke undertrycka ott
leende vid deaaa den gamle kemistens ord. Han viste
af erfarenhet, hvilket honorar hau kuuiie vänta sig
af patienter, som bodde i hyreskaserner i denna del
af staden.
Vid uudersökningen visade det sig, att deu
gamle på armarue uch bröstet hade brännsår, aom
måste vara mycket smärtsamma, äfven om de icke
voro synnerligen larliga.
Jag ska skrifva ut ett recept åt, er. Om åtta
da’r antar jag, att ni åter kan vara på heneu.
— Gud vare lofvad! ljöd eu Btäinma fräu
andra sidan al rummet.
— Ha, skrek gubben, där är ju min dotter,
deu slyuan!
—- Pappa, puppa! utropade flickan samt
skyndade fram och kastade sig på knä framför sängen.
____147
— Kom inte hit, otäcka människa! Herr
doktor, fortsatte ban och vände sig till den i hög grad
förvånade läkaren, jag är den mest beklagansvärde
far i världen. Lyssna, och jag skall blotta denna
orm för erl . . .
Med deasa ord pekade han med ett uttryck af
bat oeh afsky på ilen knäböjande oeh gråtande
flik-kau, som icke lät hörn ett ljud till löravar.
— Mitt namn är Kamphovon. Jag är
pensionerad tjänsteman, men har alltid varit intresserad
för kemin. Under de senaste tjngo ären bar jag
varit, på spår efter en hemlighet ... de viaea aten.
Ni vet, hvad detta ord betyder, förmågan att göra
guld ... Ja, jag har också utgrundat hemligheten.
Jag har dechiffrera!, „tahula smsragdina"; jag har
förmält den röde konungen med den hvita drottningen;
jag bar blandat dem i de riktiga måtten, i det
förhållande, hvari här på jorden landet står till
vattnet . . .
Doktor Mittler ville till en början knapt, tro
sina egna öron. Ett sådant apråk hade han Icke
väntat att få höra.
För två år sedan, fortfor patienten under
stigande upphetsning, uppnådde jag det, första gynnaamma
resultatet; det lyckades mig att förvandla oädla
metaller till guld. Men med hvilka offer! Ingen utom
Gnd, jag ocli denna flicka vet, hvad jag inå8t tåla
och lida. Men lyckan har belönat mig. Ni kan lo
ironiskt, men det är likväl sant . . . sedan min
upptakt, har jag hvarje dag gjort guld. Dag och natt
liar jag arbetat, ty jag kunde endaat, frambringa en
vias mängd guld uch det, med hjälp af en process,
som fullständigt afviker från de gamla mäatarnes
föreskrifter.
Det af mig framstälda guldet, lämnade jag till
denna flicka med uppmaning att gömma det och blott
bestrida utgifterna för vårt lifsnppehälle däraf. Men
till min förvåning såg jag, att. våra förhållanden
fortforo att vara lika uala och fattiga som förr. Till en
hörjan trodde jag, att det berodde på eu viss
aparaam-het från min dottera sida — att, hon tänkte samla
ett kapital, som tillät, obs föra ett glänsande Hf. Af
denua grnnd arbetade jag vidare under nöd ocli
umbäranden.
Som jag redan sagt, knnde jag dagligen blott
framställa en bestämd mängd guld, en kula al’
omkring hundra marks värde. Under t.vå år hade jag
enligt min beräkning framatält omkring 500 aådana
kulor. Så anaäg jag, att tiden ändtligen kommit för
oaa att ändra lefnadssätt; och jag hefaldc därför i
går uiin dotter att. utlämna till mig en del af min skatt.
Till min stora förvåning brast, lion i gråt vid
denna min anhållan ocli bekände, att. hirn icke mera
hade en enda kula eller dess värde, emeduu bela vår
egeudom blifvit, bortstulen på ett obegripligt sätt.
Ni kan tänka er, hur detta »lag aknlle drabba mig.
Till poliaen har jag inte kunnat vända mig, enär
min hemlighet då blifvit röjd. För resten tror jag
inte pä stölden. Hvad bar hou då användt gnidet
till? Är hon girig? Eller har hon kanske
bortgif-ylt det till någon hemlig älskare? Åh, mitt stackar»
hjärta år fullt at förbannelser öfver denna vanartade
varelse. —
Den unga flickan hade lyft hufvudet och
blik-kade bedjande på den unge läkaren. I hennes stora,
mörka iigon tans ett uttryck af rörande
hängifvenhet. Det var alldeles omöjligt, att denna unga flicka,
hvars panna bar stämpeln af renhet oeh oskuld, 8kulle
kunna vara eu dålig varelse.
— Hr Kamphoveu, sade doktorn, har ni aldrig
tänkt på, hvilken blodig orättvisa ni begår, om det
senare skulle visa sig, att ui utan grund anklagat er
dotter? Ni är inte den förste alkemist, som inbillat
sig kunna giira guld.
— Hvad behagas? Doktorn tror inte, att jag har
gjort guld? Nå, ui ska få beviset i er hand. Jag
ska betala er med en guldknhi. Marie, gif mig deu,
jag tillvärkade i gär.
Deu unga kvinnan såg ängsligt, ocli hedjuude
pä kemisten, men dä denne utropade: „Lyd, eländiga
människa!" sprang hon upp, aoiu om eu urm bitit
henne, störtade iu i sidorummet och återvände med
ett föremål, »om hon lade i doktorns hand.
Såg ill, doktor, hur svårt det var för henne att
skiljas trän guldet? Var god och behåll det som
honorar.
Doktorn trädde fram Lill lampan uch undersökte
det föremål, Marié lagt i hans hand. Det var ett
stycke metall, som hade form otter smältdegelns
botten. Hau betraktade det noga, vägde det i
handen — del fans ingen anledning till tvifvel; att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
