Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
TIDEN.
151
9)
I SPILLROR.
För Tiden
af
Alvar Sten.
Ocb kan hon på det sättet skapa sin egen lycka, hvad kan vara mera
berättigadt, att hon söker don. Hvad vore hela min teori, som ni kallar
den, värd, om ingen ändå skalle väga gripa efter lyckan oeh göra sig till
herrn öfver förhållandena. Man mfate tilltro sig själf förmågan att i vissa
fall skapa sin lycka och man bör göra det, det är vår pilkt ock mot,
kommande generationer, ty vi måste ju visa dem vägen’till frigörelse och
sällhet.
Hon rnllade nystanet, fram och tillbaka med alt större häftighet,. Det
rar dödstyst, i rummet några minuter, så matsalsklockans „t.io.k tack" hördes
mod irriterande tydlighot. Så steg han npp och gick siu väg efter ott, knapt
hörbart afsked, |inder hvilket ingendera hade mod att tnöta den andras blickar.
Dagar och veckor förgingo. Hn dag i oktober, då regnet öste ned i strida
strömmar och alt var tungt och mörkt och grått, kom doktor Suneson till
bankdirektörens och berättade, att han ämnat söka sig bort, till en stad i södra
Finland. Man var så ensam här i norden och hade så svårt att hålla sig uppe.
— Jaså, du ämnar nn ock lämna oss, sade hankdirektören, som
promenerade fram och tillbaka med händerna på ryggen. Här blir ängsligt, när alla
umgängesvänner, som man trifs tillsamman med, öfverge ön.
Hans tonfall nttrykte nppriktigt beklagande. Utan att reflektera öfver
orsakerna därtill, hade ban instinktmässigt känt, huru mycket den husliga
trefnaden ökats, sen doktorn börjat umgås hos dem.
Doktor Suuesons blick sökte Elna. Hon satt vid fönstret med en
stickning i banden. Maska på maska bildades utan att. hon sade ett ord, men
hennes hand darrade och hon hade blilvit en nyans blekare än förr.
I detsamma kom tjänarinnan in med kaffebrickan. Då Elna skulle ta omot
sin kopp, fälde hon den i golfvet. Hennes man såg förvånad på henne. Hon
brukade handtera allting så mjukt och varsamt.
Hon rodnado och gjorde en anmärkning öfver sin oskicklighet. Ocb så
lyckades hon framtvinga ett leende och därmed var hou fullt inne i sin roll.
Hon resonerade alldeles lugnt om doktorns planer, frågade när tjänsten skulle
besättus o. s. v. Hennes man kastade då och då in en mening i samtalet.
Men därnnder såg han gång på gång på vägguret och när kl. slog 6, tog ban
afsked och gick. Det var stadsfiillinäktigsammanträde och nu skulle
muddrings-frågan ändtligen bil afgjord.
Doktor SiuiesOn r<tet.e sig som för att följa med ut, men. en blick al
Elna höll honom tillbaka; Det var numera ingenting ovanligt., att han stannade
tvSr för att hålla lietfne sällskap, när hennes man måste hört.
Tamburdörren Blogs igen ocli de voro på tumanhand. Elna stälde sig vid
fönstret — rak och smärt med ryggen mot fönsterbrädet. Det var, som om
hon stått i försvarsposition.
Kurt närmade sig långsamt och när de stodo midt emot hvarandra,
möttes deras blickar.
— Hvarför? sade hon blott alldeles lignt,, som om det varit fråga om
dfn likgiltigaslie sak i yäj-lden, men hennes röst ljöd ovanligt hård och skarp
och uttrycket, sftlnade i liennes drag.
— Därför, svaiade han lågt, därför — att — att — vet ni då inte —
förstår ni då inte, att det inte längre kan fortgå’ på det bär sättet.
Det var som om hennes pupiller plötsligt vidgat sig, då hon såg på
ho-non>. Meu dat var ock det enda sätt, nå .hvilket hon gal tillkänna, att det
rörtø sig nåø inom lie/ine.
— Förstår ni det inte, fortfor lian efter några ögonblicks uppehåll. Han
försökte tala lugnt och behärskad!., men lidelsen kom rösten att darra och
orden att flyta som en brusande ström. Det måsto vara eu större skillnad
mellan man och kvinna än jag uimt., om ni kan vara alldeles okunnig om
bovekel-segrunderna till mitt beslut. Kom inte nu mer och tala med mig om en
andlig kärlok, som intet annat begär än tankens byte och den subtilaste, mest,
eteriska sympati. En man är aldrig nöjd med bara det. D^t är er själf jag vill
ha — er själf med själ och kropp och alt. So bara förfjlraid på jmigi och kalla
mig cynisk och brutal. Jag mille en gång få tala ut. Förstår ui, hvad det
vill säga, att jag ville kalla er miu och att jag har rätt därtill — eu
naturlig, helig, okränkbar rätt — och att jag inte får det ända. Förstat ui, at|
jag är svartsjuk om hvarje er röreiBe, hvarje blick, hvarje tonfall, ty det borde
all vara mitt. Jag vet, att det är mig ni iir skapad att älska — ni bar ju
aldrig älskat någon annan. Ni bar kallat det. vänskap, men ni vill segla
under lalsk flagg. Tag bort den etikotten oeh skrif .kärlek" i stället, ty så
är det.
Hon hade blifvit, alldeles blek. Mekaniskt gick lion och satte sig i en
chaiselongue och hennes linfvnd föll som i vanmakt tillbaka mot dess karm.
— Seså, nu känner ni er kränkt. Han kom Och satte sig bredvid henne
och tog hennes viljelösa hand mellan båda sina.
— Ack, ni kvinnor, hvarliir tälen I icke vid att höra sanningen vid dess
rätta namn I
Hon vände upp emot honom ett par ögon, som stodo fulla af tårar. Och
de ögonen hade ett sådant uttryck, att, ban utan besinning trykte hennes
hufvud mot sitt bröst nch kyste hennes panna, mun och kinder med all den lidelse,
som kondenserats nnder månader.
Hon låg några minuter stilla med slutna ögon. Så rykte hon sig lös.
Men hon sade ej ett ord, det var som om hon förlorat talförmågan.
— Förlåt! Han reste sig och började vandra af och an på mattan
framför henne. Men säg då, att ni förlåter.
— Ja.
— Kan ni inte förstå, huru förödmjukande det är att be om förlåtelse
för sådant, som egentligen borde vara min heligaste rättighet. Kan ni inte
förstå, hur det måsto kännas att vota, att han har alla rättigheter öfver er och
jag ingeu. Och det voro förnedrande för oss häda, mil jag utan vidare rykte
dem till mig — här i hans lins, där jag emot.tas som gästvän ocb där ni bor
under hans tak och äter hans bröd och går och gäller lör hans. Hur
altsamman är uselt och trasigt ocb fullt af lögn och falskhet. Redan för er skull
måste jag bannlysa hvarje tatike på att äga er, ty ni kan ju icke dela.
Hon rykte till som lör ett piskslag. Han mdste slå till, han måste vara
hänsynslös — slaget träffade ju i och med detsamma ock hans egua, finaste,
mest skälfvande hjärtellbrer. Och ban fortior ntan skonsamhet:
— Hvad liar bela vårt förhållande hittils varit annat än osanning och
hyckleri! Förlåt — kanske inte från er sida men åtminstone från min. Det
har ej alls varit så oskyldigt som det sett ut, fast, det aldrig förr öfverskridit
det i yttre måtto tillåtnas gränser. Kanske ni kvinnor kttnna vara
tillfreds-■tälda med det subtilaste af alt subtilt, men jag vet med mig själf, att jag liaft
eu otillåten lust. till min nästas hustru.
Hon rykte åter till och såg npp på honom méd en blick, ångcstfull söm
hos ett jagadt djuf.
Då veknade hans drag. Han gick åter ocli satte sig bredvid henne och
strök smekande öfver hennes hår.
— Se så, barnet mitt,’ se nu irfte så där förtviflad ut, sade han innerligt.
Mon ser ni, det mdste en gång ha ett slut, det miste bli klart oss emellan och
därför gäller det ini att välja mellan ett antingenf — eller. Tror, ui det gått.
så lätt för mig att fatta detta beslut och utsätta mig för möjligheten att
förlora er för alltid. Men jag m<üite, jag kan inte mer.
— Hvad -‡J menar ni?
— Jag menar — art ni måste välja mellan mig och fionSm.
Hon frågade I into mer, hou såg bära på .holiom ängsligt och bedjande.
— Ja, vi »KÄ/c airtingeii skiljas Och försöka glömma hvarann — eller 1—
— Skiljas! Glömma! Det. rymdes en hel värld i de båda orden så Bom
hon uttalade dem.
— Nej, vi kunna inte glömma eller skiljas, vi kunna — inte, säg då,
alt vi inte kunna. Men därför mihtc ni följa mod mig bort till ott Irämmande
laud. Och där få vi bygga och bo tillsamman tör alla tider utan att. nagou
har rättighet att tränga sig emellan oss. Tror ni värkligen, att ni betyder för
huiiniii lika mycket som lör mig och att jag lättare kau vara er förutan. Säg,
kommer du, Eluu?
Han böjde sig fram emot heune och hviskade fram de sista orden i eu
ton så smekande, så varm, att det kändes so/n om alt. blod i hennes kropp
rusat till hennes lijärtu. Hau liade aldrig förr kallat henne .du".
Hon slöt ögonen. Det Itändes som hon halt svindel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
