Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
karavan, på ein särdeles vacker nek liflig, liten
bärg-liltst, mörkgrå till färgen oeh företeende alla den äkta
bcrberhästons ntmärknude l-as tecken. Vi öfriga
däremot måste åtnöja oas med mulåsnor, emedan endast
de allra bästa hästar kunna taga sig fram öfver de
oländiga bärgvägarna — oeh sådana stå inte att hyra.
Sist i tåget kommer packmulan med bagaget
och innnförrådet samt en af de båda löparne, hvilka
i tur gå eller springa bredvid öller ,, hvila" aig i en alt
utom hekväm stltllning högst uppe på packdjuret.
Närmast före detta — en stor, hvit mulåsna, aom
med ljndliga grymtningar ger tillkänna sitt missnöje
med lasten — rider tolken-kuriren och mellan
honom aamt eskorten vi, do hvita npassagerarne", i
gås-marsch-ordning, ty knappast, någonstädes llr vägen
bred nog att tillåta osa rida i hredd.
Stadsporten är ännu icke öppen då vi komma
dit, om på grund af den tidiga timmen eller för att,
gifva väktaruo tillfälle att tigga rbakshish" kunna vi
inte afgöra, men misstänka det senare, ty alt som
kan på aflägsnaste sätt tagas till ursäkt för slikt
tiggeri begagnas samvetsgrant — eller samvetslöst — i
Marocko.
Utanför staden rida vi först öfver den höga
sandås, på hvars yttersta ntsprång Taugier är bygdt.,
och därefter ned 1 en vid dalsänka, genomflnt.en nf en
liten flod. Ruiner af en bro, som uppgifves härstamma
från romartiden, ligga tätt invid deu stenbrygga, som
nu till dags lörmedlar samfärdseln och som är aå smal,
att inga fordon skulle knnua passera. AH trafik i
landet försiggår förmedels åsnor, mulåsnor eller
kameler. Vi möta oupphörligt tungt lastade djur, som
drifvas in till marknaden i Tnngier af mohriska
landtman i tnrbaner, ofta bärande ett viduuderligt långt,
grant utsiradt gevär i handen, Vår eskort är dock
beväpnad på ett litet mera civiliseradt sätt eller med en
dubbelbössa, en vanlig myuningsladdare med
knallhattslås, medan de marockanska gevären alla ha flintlås.
Hadji Ali. som också nu är med i egenskap af löpare,
rynkar föraktligt, på näsan åt dem och menar, att
endast dumma bönder kunna tro sig i stånd att göra
motstånd inot enropéer med sådana vapen. Han vet
bättre, ty på den pilgrimsfärd till Mekka, som
förskaffat honom hederstiteln „Hadji", har han aett. en hel
del af världen och vet därför att Marocko ntgör
endast ett obetydligt hörn däraf, så mäktig den
marokkanska sultanen än är. Den andra löparen, Mnstapha,
är synbarligen böjd för opposition inot, Alis vida vyer,
men finner sig snart nog förstummad af dennes
argument och ovanliga talförhet, i synnerhet som tolken
då och då kastar in ett eller annat ord i dispyten
och därvid tar parti för Hadji Ali.
Vägen går fortfarande fram genom dalen, som
begränsas af höga kullar, hvilka där och hvar lämna
tillfälle till en blick på RitVbärgen, till hvilka de höra,
och någon gång äfven på Atlaskedjans högsta toppar,
i bakgrunden, bortom Riffbärgeu, som i själfva
vär-ket utgöra Atlaskedjans sista utspräug.
Dalen är odlad i rätt. stor utsträckning uch
jordmånen är synbarligen mycket bördig. Men
odlingen är utförd på det mest primitiva sätt och med de
mest primitiva redskap det, gärna är möjligt, att
tänka sig. En af naturen skarpt krökt, groft,
tillyxad och hvässad trägren tjänstgör öfvernlt såsoui plog,
dragen af ett paT små, ynkliga oxar, hvilka äro för
uselt födda för att ens kunna värkställa detta
lindriga arbete på hälst något aå när dugligt sätt.
Men så är också den rådande allmänna
fattigdomen synbarligen mycket stor. fufödingsbyarna
bestå endast af eläudiga jordkojor, hvilkas innevånare på
få undantag när äro uselt klädda uch lefva i en
smuts, som är rent ohygglig. l)e som möta oss på
väg till Tangier hafva endast ytterst små förråd af
oliku slags produkter att sälja, så anià att ofta nog
fyra till fem föraäljare kunnat lasta endast en euda
liten åsna. som här uågru risknippor, ott eller
unnat par höns, en killing eller två, några små
knippen grönsaker o. s. v. alt tillsamman vilrdt på sin
höjd en eller två ..dnro’s", spanska dollars.
Dof. är landets under all kritik usla
regeringssystem, som bär skulden härför, ty såväl kliiuui som
jordmån i Marocko äro gynnsamma nog för en
betydande produktion. Alla jordbruksarbeten kunna
utföras under vintern, då nederbörden är fullt
tillräcklig att göra jorden lätt bearbetad, ocli långt innan
somumrtnrkun kommer äro sädesväxterna så låugl
hunna, alt de icke mera behöfva regn. Men jorden
tillhör icke landtmannen, utan sultanen, hvilken
genom de oliku distriktsguvernörerna utarrenderur
den–.awntu till odlarue. Sådana arremlenft.nl äro
emellertid icke bindande for guvernören, utan kan han efter
godtfinnande bryta kontraktet och följden därni är
naturligtvis den, att arrcndatorn nedlägger minsta
möj-ligu arbete och koatuader på den jord han innehar
pä sädana osäkra villkor. Lägg härtill att då och då
förbud utfärdas mot all export af säd och att,
korruptionen är så stor. att ungefär tio gånger större
skatter ntprässiis äu de som värk Ligen oeh slutligen
inflyta i sultanens kassor, aå blir det allmänna
fattig-domseländet lätt. förklarligt. Det vanliga är, att landt*
mannen lånar alt sitt utsäde af köpmännen i städerna,
oftast mot. en andol i afkastningen, hvilken, jämte
den del han måste nflämna till sultanen (guvernören),
i regeln knappast lämnar honom tillräckligt stort,
öfverskott. för knapp brödföda. flnder sådana
förhållanden och då landtmannen eger hvarken kapital
eller kredit är det belt naturligt, att inga framsteg
göras och ingen utveckling eger mm, eller kommer
att ega rum, innan en eller annan europeisk makt
tar Iiand om landet.
Konversationen mod knriren och Hadji Ali om
landets politiska och ekonomiska förhållanden afbryt.es
af ett ,salaam aleikomn", uttaladt, af en ståtlig mohr
i hländhvit turban och dito bunius. som ridit fatt. oss
och un sluter sig till vår lilla karavan.
■ Aleikomn salaain", svara vi i lika högtidlig ton
och fråga genom tolken, om mannen också är på väg
till Tetuan. Det är Iran inte, men till en by bland
bärgen, icke långt från den heliga staden och dä ban är
en särdeles ornamental figur ha vi ingenting emot att.
han ökar vårt sällskap. Snart nog ångra vi dock litt
vi ej bedt hououi rida på, så vi skulle sluppit se don
meningslösa grymhet, hvarmed han behandlar sin
vackra häst.. Att mohrerna icke hysa några mäusklign
känslor gentemot åsnor och mulåsnor hade vi nogsamt.
varsBbllfvit redan den törsta dagen i Tangier, men
vi hltiigde dock fast vid sagoillnsionen, att de
behandlade sinn hästar med kärlek och skonsamhet. ür
denna illusion togos vi snart af vår nya reskamrat, som
red en vanlig moliriak sadel med stora, fyrkantiga
stigbyglar, hvilkas hvassa höru ban använde såsom
sporrar så oafbrutet och skoningslöst, att hästen på bägge
sidor hade fläckar större än en mans hand, därifrån
skinnet bokstafligen var bortskatvadt, så det blodiga,
råa köttet stack fram. Det var ohyggligt, att ae
mannen ntan återvändo sinåhacka de öppna såren, och kände
vi oss därför betydligt behagligare till mods, då ban
anslöt sig till vår eftertrupp och åtminstone
besparade oss anblicken af den oafbrutna tortyren.
Vi ha småniugoiu kommit ur dalen och in i en
region af knllar, som höja sig den ena ofvan den
andra, alt som oftast erbjudange oss de praktfullaste
utsiktspunkter öfver det bärglandskap, som ligger
framför oss. Men på samma gång blir ridten också alt
mera besvärlig, vägen alt brantare och mera oländig.
Den breda orientaliska sadeln ined de korta
stigbyglarna är i längden alf utom bekväm, och muläsuiine
gångart, soin nödvändiggör ett oafbrutet vaggande af
ölverkroppen, långt ifrån angenäm. Solen har också
läuge sedan hunuii så låugl upp att dees sLrålar
kännas olidligt vurma, så utt vi med ull större otålighet
lràga hunt långt det ännu iir till „ E31 Fondak-,
mid-dagsatationon. Enligt uppgift skulle vägen dit. kräfva
fem timinnr, men ehuru vi redan suttit fulla sex i
sadlarna kunna vi ännn icke upptäcka minsta skymt
af det efterlängtade raststället..
Åsarna bli alt högre ocli brantare och aolen alt
hetare ju längre det lider, så att vi knappast mera
knnna ådagalägga det minsta intresse för det
vltrkii-gen vackra bärgssceneriet. En hel timme till rida vi
emellertid innan vi på höjden al passet se El
Fon-duk» uuinir Och tak sticka fram mot skyn. Det,
älsta vägstycket är så ohyggligt, brant, att vi endast med
yttersta möda hållas i sadlarna, medan riddjureu äro
fullständigt utpumpade och flämta som om de vore
nära att spränga sina lungor. Sju timmar ha vi
ridit utan minsta rast och käuiia oss därför betydligt
styfva då vi sitta af.
vin.
Fruti Tnngier till Tetuan.
„E1 Foiidak" är ett marockanskt, karavanserai,
en stor, kvadratisk gård, omgifven af eu låg
byggnad pä tre sidor ocli en mur på den |järde.
Byggnaden är noga taget endast ett akjnl, hvars inre vägg
är ersatt af en rad pelare, sora uppbära taket.,
medan blott ett höru är afdeladt till rum. hvilka
upptagas af ett „kafé", ett det smutsigaste tänkbara
kvffe Gården, hvars port låses tör natten, upptages
ill’ de här rustande karavanernas last- uch riddjur,
medan egarne och drifvarne sofva under det mot går-
den iippna skjulets tak. Smuts, snnsk oeh ohyra i
otroliga massor utmärka anstalten, hvarför vi också
lägra oss i skuggan al några buskar i närheten samt.
där intaga vår på ett hästtäcke nppdukade middag,
hvars olika beståndsdelar försvinna såsom genom
trolleri.
Tyvärr knnna vi icke disponera mera än en
half timme för middag och rast. tillsamman, emedan
vi annars skulle komma så sent fram till Tetuan, att
vi troligen ej Bkulle knnna förmå vederbörande att
mera öppna stadsportarna för oss. De stängas
nämligen vid solnedgången och nycklarna aflämnas till
guvernören, som först, följande morgon ånyo anförtror
dem åt väktaren. Den ännu långt ifrån försvunna
st.yfheten till trots måste vi därför ait.ta npp igen ocli
fortsätta i det numera värkligen brännande solbnddet.
Vägen sluttar nu i hufvudsak nedåt, först
närapå lika brant som den sista stigningen upp till El
Fondak, sedan öfvergående en rad mindre branta åsar
och slutligen åter ledande genom en lång dal,
hvilken i likhet med bäcken på iless botten slingrar aig
i en mängd oberäkneliga krökningar. Trakten är
vildare, mindre odlad ocli gleaare bebodd än den del
af landet vi tidigare pà dngeu passerat, mun
landskapet är på samma gång också vackrare. Dalen är
trängre, kullarne längs densamma högre, brantare och
mera klippiga och Biffbärgeu, dem vi numera kunna
Be från snart, aagilt. hvarje punkt, ayuiis alt högre jn
närmare vi komina aamt växla färg i mån som aolens
läge förändras.
Något längre frnm skjnter en låg ås långt, ut. i
dalen, som här gör en 8å skarp krökning att
infödingarna funnit sig föranledda att lämna dess botten
och draga vägeu öfver åsen, från hvars högsta punkt
vi se Tetuan längst bortn vid synranden, hägrande
som en fager fata morganabild.
En brant bärgås skjuter ut från hufvudmassan
till vänster, i riktning mot Riffbärgeu, hvilka höja
sina djärft tecknade spetsar i en enda brant stigning
från dalbottnen ända till den skarpa, brutna kammen
flera tusental fot. där ofvan, få tväråsen, hvilken på
afstånd ser ut att afstänga hela dalen, ligger Tetuan
såsom i en väldig ram, med murar och lins,
minareter och torn aftecknunde aig direkt mot, skyn. De
bländhvita murarna och linsen stiga i terrasser längs
åsen, med här och hvar en minaret resande sin smäckra
silhouett högt öfver den öfriga hvitheten, och högst
nppe till vänster krönta af en gammal mohrisk borg,
hvars lcreneleradc murar och små torn te sig som
lnftiga spetsornament mot don klarblå bakgrunden.
Det, är eu värklig fata morgana effekt, så trolskt
vak-ker, att vi till en början ha svårt att tro på desB
värklighet, förhöjd som den är däraf, att vi befinna
oss betydligt lägre än staden och aålunda se den
gröna, bnsktäkta marken nedanför, så att hela synen
ser ut. att sväfva i luften.
Äter en gång låta vi lura osa af den så
underbart klara afrikanska luften, som gör att Tetuan
ser ut att varn endasl uågru få mil aflägset, medan
vi i själfva värket ännu hafva dryga tre timmars
ridt till dess portar. Deu smala dalgängen leder ut
i eu större ilal, bevattnad af en ingalunda obetydande
flod, den vi rida öfver på en bättre stenbro äu
någon vi liirut sett, i landet. Men därefter lör vägeu in
bland kullar igen, eller rättare bland eu räcka smala,
steniga och ytterst branta åsar, hvilka från bärgen
till vänBter löpa ut ända till flodhrädden, den vår väg
i hufvudsak följer. Ju längre vi kommo deato högre,
brantare uch mera steniga bli åsarna och till råga på
alt föravinner solen småningom bakom de bärg vi
passerat genom paaset, vid El Fondak. Kaid-Dhu-Kali’8
häst har försträkt sin fot, aå att vi göra betydligt
långsammare framBteg lin förut ander dagens lopp,
medan skuggorna bli alt läugre och mörkare. En
otrolig mängd fågnlvildt: beckaaiuer, såväl enkla som
i synnerhet dubbla, vipor, vaktlar och rapphöns hålla
till i de täta snåren al ckamaerops, som öfveralt täcka
åsarnas Blnttningar, en och annan sliakal låter
emellanåt höra sig och från höjderna på andra aidan om
floden begynna ljusen tindra fram från riffbyarua på
dera» Blnttningar.
Slutligen ilr det så mörkt, att vi ej kunna se
ett euda steg framför oss, utan måste belt oeh hållet
lita på våra mulåsnors instinkt och säkra fötter.
„Ardahl ardabl" ropar Hadji Ali alt som oftast för
att skynda på djuren, men de äro för trötta att
lästa mycket afseende vid bana rust, sä att lurlen blir
alt klenare. Det är öfver tolf timmar sedan vi redo
ut Iräii Tangier — däraf vi rastat icke fullt en half
dä vi ändtligen se Tetuans murar skymta på
krönet uf deu sista och brautuste åsen. Men därmed är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
