Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
TIDEN.
155
vår dag ännu icke »lut, ty sedan vi ridit länga muren
en baif mil eller sA och anlända till stadsporten linna
vi densamma stängd för natten.
Till en början framkalla våra bultningar intet
svar från ile uppenbarligen i djup slummer försänkta
väktarne, inen då Kaid-Dhn-Knli förlorar tålamodet
ocb aflyrar den ena pipan af sitt gevär uppenbarar
sig ett tnrhanklädt hufvud ofvanom porten ooh en
vredgad röst frågar hvad vi vilja.
Vår tolk svarar med iakttagande af alla möjliga
långsläpiga österländska höflighetsformer att vi äro
försenade resande, som önska bli insläpta i ilen berömda,
heliga staden Tetuan. Väktaren å sin sida replikerar
också utomordentligt ||öfligt, frågande hvarifrån vi
komma, huru många vi äro, om vi medföra några
vapen o. s. v. samt slntar med en försäkran, att det ilr
alldeles for sent att numera besvära b. exc.
guvernören rned att utlämna nycklarna. Därmed drar ban
sig tillbaka, uttryckande sitt hopp att. vi må sofva
godt. — en giltig ironi, då ban väl vet, att vi ej hafva
annat, än den steniga marken att ligga på.
Det är for mycket för Hadji Ali, som fattar eu
sten så stor som ett barnhnfvud ocb begynner därmed
bearbeta porten, tils ekot af de dånande slagen
rullar från knlle till kulle, alt nnder det ban med
otrolig fart utöser en ström af förbannelser, skymiord och
okväden. Mtistapha hjälper till så mycket lians långt
styfvare tunga förmår ocb Kaid-Dliu-Kali fyrar af
skott på skott ur sitt gevär, så fort ban blott
hinner ladda. Oväsendet är tillräckligt att väcka upp
döda och förfelar häller icke sin värkan på
stadsväk-tarne, hvilka oin en stund begynna parlamentera och
slntligen försäkra, att en bndbärare a (färdats för att
hämta nycklarna hos guvernören.
Hadji Ali kan endast, med svårighet förmås att
upphöra med förbannandet, af väktarne samt deras
läder och förfäder i oräkneliga led bakåt, och serverar
dem med några skymfliga tillmälen ännn sedan
porten slntligen efter nngefär tre kvart timmes
väntan — öppnas ocb vi rida in i staden.
Gatorna äro illa stenlagda, alls icke belysta och
där och hvar försedda med gytjepölar, sora göra
ridten genom dem alt utom behaglig ocb säker. Ocb vi
måste passera en större del af staden innan vi komma
till judekvarteret, där vi bos en köpman hoppas finna
tak öfver hufvudet. Intet hotell eller härbärge eller
ens något af enropëer bebodt hus flnnes nämligen i
Tetnari. hvars till ytterlighet fanatiska innevånare
skulle anse den heliga staden vanhälgad, om någon
kristen tillätes bosätta sig där. Endast judarna
tolereras, troligen på gruml af gammal häfd ocli
emedan de flesta och viktigaste artärer i landet ligga belt
och hållet i deras händer. Meu icke häller de få bo
hvar ile behaga utan måste uppehålla sig i
judekvarteret, soin omgifves af en särskild inre mur, försedd
med endast en port, hvilken också tillåses vid
solnedgången. Där finna vi dock väktaren vaken och slippa
därlör igenom utau vidare krångel samt rida genom
ett par trånga gator, här upplysta förmedels
petroleumlyktor, till Mr Hilel Nalions htts, där vi
emottagas med största vänlighet och få oss rum anvisade,
så ri kunna skölja bort det värsta dammet, medan en
måltid göres i ordning för oss.
Huset är uppfördt i mohrisk stil, med en liten
öppen gård i midten samt originelt nog till sin
dekorering, men vi äro samtliga mycket för trötta för
aLt ens se oss omkring och skynda oss därför så
rnyk-ket sig göra låtei’ alt komma till hvila.
En prinsessa.
Novellett
af Aina.
Midsommarens väua fägring låg utbredd ötver
den fiuska kustbygden, solen glittrade på lätt krusade
fjärdar, i hvilka ett kautigt klippref bär och där släck
upp sin spetsiga hjässa och viuden förde bela fång
af barrdoll (rån strändernas furor mot det eleganta
badsällskapet, som just nu med slaknade segel och
brokiga vimplar på masttopparne landade ned nnder
byn.
Mau liade lämnat brunnshusets verandor och bad-
busparkens gångar för att göra en lång seglats nt i
skärgården och nu skulle man lustvandra i skogen
på ohanade stigar, det var pikant förstås och — nytt.
I spetsen för ilen lilla exkursionen — till största
delen sammansatt af utlänningar — ströfvade en ung
dam, som lill fasa tör sin kavaljer, den stilige
militären, oförfärad!, trängde fram genom enbuskarna och
käkl. satte sin fina sko på björnmossans mjuka tull.
En extravagaut dräkt och en hatt täkt af
skarlakansröda biominor bidrogo att draga blicken till
denna egendomliga uppenbarelse, med del. tjocka, mörka
håret, ocli ile lindrande aga (Svarta ögonen, som så
trolska och outgrundliga blickade fram under
hattbrättet.
Mer iln en timme hade sällskapet, snart ströfva|,
omkring utan att hvila, men ilen nnga danieli —
tågets själfskrifna anförariuna — visade ännu intet,
tecken till trötthet,, ehuru hennes riddare redan flere
gånger på ett fint, sätt låtit, förstå, att en liten siesta
kunde vara nog så välkommen. Emellertid började
nu äfven flere al do öfriga at,I. klaga både öfver
trötthet och hunger; en ung rysäinna framvisade
triumferande en bonbonnière och herrarne hjödo frikostigt på
cigarretter, som få af damerna tillbakavisade; dock blef
den åsikten alt mer förhärskando, att man borde leta
sig tillbaka till byn, där man säkert knnde påräkna
att få eu enkel om ock improviserad måltid af
rågbröd och filmjölk.
— Jag föreslår, att, en hvar på sitt håll heger
sig åstad att, fonrageru — utbrast tågets nnga
anfö-rersku — an revoir mina damer ocli herrar — och
med en handrörelse och ett litet öfvermodigt leende
ilade hon bort oeh var nästa sekund till sällskapets
häpnad helt uch hållet nr sikte. Det. såg nästan nt
som om hon gripit tillfället i dykt,en att skilja sig
från sina följeslagare, ty då bon vände sig om och
såg at.t ingen följde henne drog hon ett djupt
andedrag af lättnad och smålog helt triumferande som
ötver en lyckad krigslist, sedan fortsatte hon att ifrigt
gå framåt på en af dessa slingrande små stigar, som
man så ofta finner i våra skogar.
Stundom var vägen så smal, att bitar af hennes
spetsgaruering stannade kvar i enrisbuskartie, men
det. brydde lion sig icke om, hou njöt synbarligen al
friheten i fulla drog och smågnolade medan hon insöp
den friska kådlnften från furorna, som nästan slogo
samman öfver hennes hufvud.
Då stigen slutligen mynnade nt i en ödslig
körväg, stod hon ett ögonblick tveksam vid dikeskanten,
tils hennes spelande blick upptäkt skymten af ett
mörkt tak bortom en dunge björkar, som blandade
sitt ljusa löfvärk med barrträdens mörkare grönska.
Där var en suygt målad grind, som ledde in i en
förtjusande hage fyld af ungskog, det såg alt för
lok-kaude nt och den unga vandrerskan öppnade modigt
porten till detta idylliska paradis.
Ack så härligt, så underskönt, hon kastade
hatten i lnften och bredde lit armarna som om hon
velat sluta bela denna läcka hit natur till sitt
stormande hjärta, men nöjde sig med att trycka sig tätt
intill en ailfverhvii björkstam ocli draga en af dess
hängande kvistar till siua läppar. Hvilken doft,
hvilken fägring och öfveralt, eu så ljudlös stillhet, eu så
obeskriflig hvilande ro. Hon slöt de klara ögonen
uch öppnade dom åter med ott eget drömmande
nästan vemodigt uttryck, sedau trykte hon beslutsamt
hatten på sitt mörka hår ocb började vandra framåt
vägen, som förde fram lill en enkelt bygd villa, läkt
inbäddad i grönska och med en glittrande
vattenspegel nära nog uuder fönstren.
Amin några steg ocli framför heuiie låg den
lilla välvårdade gårdsplanen, omgifven af planteringar
och kantad at blomsterrabatter; en ang tjänsteflicka
hängde ut tvätt till torkning nere vid straiideu och
eu karl böll på att mäja en gräsmatta längre fram,
men på den landtliga verandau satt ett ensamt
lrun-timrner sysselsatt med handarbete.
Med världsdamens säkerhet satte den unga
främlingen stadigt sin fot på gårdsplanens knastrande sand
och var efter några sekunder uppe bos värdinnan,
som förvånad stirrade på denna hardt nära ur jorden
vuxna uppenbarelse. I hennes kloka bruna ögon kunde
man helt tydligt läsa: — Hvad vill ni här — men
äfven ett godmodigt — hvarmed kan jag tjäna er? —
Den främmande började eu liteu harang på
välljudande fransyska, men då värdinnan leende skakade
på hufvudet redogjorde hou på fullkomligt, korrekt
sveuska om ock med någon främmande brytning huru
det kom sig, att hon un så plötsligt, befann sig där.
En gäst från den ej alt för långt belägna badorten
ute på lustparti och drifveu al hunger tvungen aLt
sökn sig fram till barmhärtiga människor, som ville
ge henne någonting att äta. Det. lät förtjusande
barnsligt och naivt och fröken Elise Walle, hvars namn
dot är ingen orsak att förtiga och hvars svaga sida
var hennes hjärtegodhet, blef alldolea betagen och
försäkrade ifrigt, att ingen uåguiiain skulle behöfva gå
hungrande från hennes dörr. Lyckligtvis hade hon
jnst fått. köpa en skål smultron — de allra första —
den skulle genast, vara på bordet. Hon kastade i
vänlig brådska arbetet ifrån sig och grep efter sin lilla
nyckelkorg, medan hon ifrigt ombad gästen att. slå sig
ned på verandau. En passiv roll tyktes emellnrtid
icke falla främlingen på läppen.
Utan inbjudning trippade hon med lätta steg
efter (röken Elise i skafferiet, öfvor hvars bländhvita
hyllor ocb otaliga krukor ocb burkar hon fritt
uttalade ain lifliga beundran. Fröken Walle behöfde
minsann inte häller blygas, hon var ett mönster som
matmoder och gästens loford smickrade ej så litet
hennes oskyldiga fåfänga i don vägen.
— Ack sådant rart bröd ni har, madame, får jag
— och ile små händerna sträktes bedjande efter
bullen. — Det tår ni visst och se här liar ni mina rara
smultron, nej för alldel låt mig hilla skålen. Klara
hämtar npp grädde från iskällaren, tror ni er om att
bli miltt af en så lätt måltid? —
— Mer än belåten, madame — får jag äta här
ale med ilenna sköna ntsikt, för ögonen, tusen, tnsen
tack, det smakar som nektar ocli ambrosia, Hou
drog raskt af ile långa, Ijnsa handskarna och kastade
dem på närmaste stol, medan ftöken Walle satte sig
midt. emot sin gäst och med välbehag såg de friska
hvita tänderna liita sig in i hennes nyss bakade bröd.
Hvad hon var vacker, så luftig och fln och så full
af gratie ända nt. i de fina flngerspetsarne, man kunde
inte se sig mätt på henne och bela tiden liade den
goda damen en förnimmelse som om hon drömde; det
var så förunderligt och ovanligt altaamman.
— Hvad ni har för ett förtjusande hem, madame
— sade. den främmande och lät sin blick tanklnlll,
ila bort öfver vikens blnnka vattenspegel framför dem
— bor ni alltid här? — Nej endast om sommarn. —
— Tack, nu har jag ätit, för minst en vecka
tror jag, jag får jn springa ned och se mig om i er
trädgård — och utan att vänta på svar skyndade
hon bort ölver gräset så lätt som skulle hennes lilla
fot knapt röra vid marken och fladdrade bland
blomsterrabatterna likt eu brokig fjäril. Där stack hon
sin fina näsa djupt in i de hvita rosornas snö, nästa
sekund lörblitffade hon slåtterkarleu, den hederlige
Janson, genom att haiidlöst kasta sig ned i der,
ny-slagna höet, och den följande var hon ute på lindau
hos eu from bron ko, som stilla idislande gick och
drog på tjuderrepet.
Fröken Elise liade också kummit ut och följde
med beundrande blickar de snabba gratinsa rörelserna
hos den luftiga flickgestalten; slntligen tyktes bon
tröttna och kom ocb lade sin arm under lröken
Wal-les: — Hvad ui är lycklig, madame, som får liebn ett
sådant paradis — suckade hon — mon låt mig nu
också se hur ni har det där inne.
Hon gjorde en rörelse mol villun och fröken
Elise vände småleende sina steg tillbaka till
verandan. Från den lilla förstugan kom man ilirokte in i
ett trefligt ehuru enkelt möbleradt samlingsrum, till
höger därom låg värdinnans sängkammare, som genom
en liten passage stod I förbindelse med köket, hvars
blanka kaBtrnller också fingo eu blick i förbifarten
till köksans stora belåtenhet, och till vänster visade
en halföppen dörr in i en sval något skum
studerkammare.
— Er mana rum, madame? — den tinga
främlingen stod tvekande på tröskeln. —
— N^ min brors, jag är ogift och förestår
hans hem, stig bara på, var sä god, hau är inte
hemma i dag. — Fröken Walle införde med en viss
stolthet siu gäst. i den benmlrade ende brödrens suuctnm
sanetorium, som var alldeles uppfyldt af böcker, prot
på hvarjehanda malmer, prässaile blommor och mera
dylikt. Det stora skrifbordet stod nära fönstret
öfverhöljdt af papper och skrifna blad och midt ibland
diverse digra lexika hade en vänlig haad placerat eu
vas af mjölkhvitt porslin med en liten bukett liiitieor.
— Han år alldeles galen I vilda blommor
-förklarade (röken Elise och hjälpte varsamt till rältn
an späd ljusröd klocka, som lekfullt, stack sin Ann
kalk emellan den fullskrifua afhandlingen» sidor.
Hennes unga gäst lutade sig tyst ölver
liiiket-tcn oc.Ii insöp ett ögonblick linneornas ljufva vällukt.
— Så sköna blommor hafva endast edra tysta svala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
