- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
156

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

TIDEN.

N:o 14.

skogar att bjuda på — sade hon — år er bror en
]Urd man? —

— Jag tror att hans namn har en god klang
inom vetenskapens värld — svarade systern belåtet

— ban llr docent vid vårt universitet och egnar sig
hängifvet åt naturvetenskapens studium. —

— En forskare och vis, som älskar ödemarkens
blommor — jag känner en varm sympati för honom

— utbrast don unga damen lifligt — men nn måste
jag väl, så ondt det än gör mig att skiljas från er
och detta förtjusande ställe, bjuda farväl. Tusen
varma tacksägelser för visad gästvänskap! Hon räkte
fröken Walle båda sina händer, men denna sköt sakta
undan det, skymmande hattbrättet och såg en sekund
belt tyst in i de mörka tindrande flickögonen.

— ("|gaf. är själens spegel, kan ni läsa, att. jag
liar ett elakt hjärta? —

— Åhnej, jag tror att ni är lika snäll som ni
är vacker! —

Hon skakade på hufvudet: — Nej nej,
madame, men ni är god och ert liom är så ljufligt
fridfullt, om jag kunde få bo här med er i detta
paradis, så kmide ni kanske ännu göra någonting af den
stackars irrande fjäriln. — Det kom en fuktig glans
i de vackra ögonen tykte fröken Walle, sedan kyste
hon på fingerspetsarne och skyndade med lätta steg
bort öfver gårdsplanen mot björkskogen samma väg
hon kommit; men den goda fröken Elise var på en
gång så rörd och så förundrad ölver altsamman, att
hon först en lång stund senare kom sig för att hysa
bekymmer om hnruvida hennes ovanliga främmande
skulle återfinna sitt sällskap utan att förvilla sig i
den obekanta nöjden.

Janson, som glef utsänd på
rekognoscering, återvände emellertid något senare med
den lugnande försäkran, att han sett. den
vackra fröken tillsamman med flere herrar och
fruntimmer vandra ued till stranden under byn,
där sluparne lågo och väntade på dem.

Godt och väl, nu kunde fröken Walle
lugnt återtaga sitt försummade arbete, men
det ville inte mera gå med samma fart.
Eftermiddagens besynnerliga äfventyr förskingrade
oafbrutet hennes tankar och hon längtade helt
otåligt elter brödrens återkomst för att få
omtala hvad hon upplefvat.

Solen höll emellertid redau pä att gå
ned, innan doktor Walle vände hemåt efter
en af dessa långa vandringar i skog och mark,
som voro hans förtjusning och en ersättning
för vinterns stillasittande arbete inom fyra
väggar.

— Pass på, Klara, här ha vi doktorn

— ljöd värdinnans röst från verandan, där
kvällsvarden var uppdukad — nu kan du
lägga upp fisken, sedan skyndade hon på Bitt
lifliga sätt brödren till mötes. Doktor Walle
var en man bortåt fyratiotalet, lång men
något framåtböjd, med ett magert, ansikte och eu
tan-kediger panna: brunt helskägg Ut k te munnen och
under glasögonen skymtade ett par närsynta, meu
blida och själfulla grå ögon. Han hade ingenting at
sportmannens raskhet i sina rörelser, där han un med
den stora portören öfver axeln kom upp mot hnset,
snarare såg ban en smula trött ut, då hau hälsade
på systern och smålog åt hennes ifver att få berätta
sina nyheter.

— Förvånausvärdt, Elise, alldeles
häpnadsväk-kande, jag undrar inte på att du blef förbluffad —
sade han, medan hau löste portören och stälde den
ifrån sig på golfvet — men hvem var då denna
Undine, som stora världens vågsvall kastade upp på vår
fredliga strand? —

— Hur skall jag kunua veta det — fröken
Walle sänkte smått förlägen sitt hufvud; hon, som
alltid halft skämtsamt lürbrådde brödren hans
distraktioner hvad sällskapslifvet beträffade, hade ju nu själf
i sin tanklösa förvirring gjort eu ansenlig blunder.

Doktoru såg skälmskt på heune: Nånå,
syster, slikt kan hända den bästa. Jag hörde jnst i
dag tillfälligtvis att det i år skall finnas ovanligt
mycket badgäster där nere, en massa utlänningar och
bland dem flere högt stående, man talade om en
ungersk prinsessa Hazzy eller ltazzy, hvad det un var
tör ett barbariskt uainn. —

— En prinsessa — fröken Elise flög upp som
eu rakett och kuäpte med fingrarna i luften, eu
älsklingsovana, när en idé flög genom hennes rörliga
hufvud. — Ja ja! — utbrast hou — nu har jag det.,
jag har härbärgerat en prinsessa och kan du tänka

dig hon klappade vår ko och beundrade mina
plymonth-roch-kyeklingar och sprang omkring både ute ocli
inne och jag som lyfte npp hennes hatt för att
riktigt få se de vackra ögonen — åh om jag bara
kunnat ana .......

Fröken Elise såg mot vanligbeten alldeles
handfallen nt, uiedau doktoru skrattande lutade sig tillbaka
i stolen: — Kära syster, en prinsessa kan väl också
ibland få lust att se hunt vanliga dödliga hafva det
stäldt för sig. —

— Hon var också inne hos dig sade systern

— hon ville veta, om du var en lärd man och —
Naturligtvis stälde du icke mitt ljns under ena skäppa

— afbröt doktoru meil sitt godmodiga löje — till ocli
med en boren prinsessa böjer sig tör vetenskapens
bärare, icke sant?

— Ja hon aade sig hysa en varm sympati för
dig! —

Värkligen, mycket förbunden, men hvad är det
här, Elise? — Han höll upp en liten ljusbrun
handske tör systems häpna blick: -— En, två, tre, fyra,
fjorton knappar, mindre förslår vill ej för en furstlig
hand, det var den minsta handske man gärna kan se.

— Ja, hon bade de allra finaste små händer —
inföll fröken Elise, som grep efter handsken och
slätade den med öm beundran — du skulle bara Bett
henne, Herman, hvad hon var förtjusande och så
kallade hon vårt lilla landtliga Sjötorp ett paradis och
önskade att få bo här och trodde att jag var en god
människa. — Fröken Walle drog efter andan. —

— Däri öfverensstämmer jag fullkomligt med
den lilla liögheteu — sade hau skrattande och nu,

Amerikansk kvadruple-veloeiped.

kära syster, fordrar min grofva manliga natur tör siu
lekamliga hunger någonting mera stillande än dina
subtila beskrifningar. Vill du vara så god och ge
mig rädisorna och där liar du jn stekta flundror —
min favoriträtt — tack hederlige Janson! —

Doktorn satte glasögonen till rätta ocli grep sig
sedan friskt an, den långa promenaden hade skalfat
honom matlust, medan fröken Elise tog sig en
portion smultron ur summa skål, hvarifrån kanske en
prinsessa i dag serverat, sig. Men när doktorn ätit
och systern i köket hade eri liten öfverläggning med
sitt factotum Klara, tog ban den lilla handsken uch
satte den med par stift fust ofvanom ingångsdörren,

— Du store pojke — sade fröken Elise och
blickade förtretad upp till den hiiga plats hennes
dyrbara relik nu intog — jag tar dot som ett godt omen
att handsken biel’ kvnrgllimd, du skull få se att hon
kommer tillbaka. —

— Låtom oss hoppas på en ny svallvåg — sade
doktorn leende, innan ban stängde dörren bakom eig.

Men medan sommarkvällens lugna frid tyst bredde
sig öfver denna undanskymda vrå af världen,
promenerade badgästerna i aftontoiletl under parkens
trädkronor och brunnsbalens lockande dansmusik klingade
ut genom öppnade fönster. Det var eu elegant och
brokig ’skara, soui svängde om där inne, meu ingen
strålade så af ungdom ocb lägriug, som deu lilla
Utländska baronessan Paula von Dordet, badsäsongens
förklarade drottning. Hennes mörka ögon lindrade så
trolskt bedårande neil de röda läpparue logo halft
skälmskt, halft trotsigt; bon viste nog att hon var
vacker, det var ingen omedveten skönhet, men under

hennes glittrande lifsglädje dolde sig ett hemligt
vemod, ocli medan mimirkans muntra toner genljödo i
salongen, Ilade hennes tankar oafbrutet, bort till
lummiga svala skogar och slokande bltngbjörkar. Hon
såg vågor skimra i sommarsol och miisBlinsgardiner
fläkta för ljumma vindar, som förde med sig
blomsterdoft fråu ödemarkernas linnea och ur den unga
barmen steg tyst. en iljnp, längtansfull suck.

Fågeln inom burens förgylda galler — det
var hon!

— Hvad lion är afnnilsvärd den där llftändska
skönheten — hviskade damerna i societeten ocli logo
med hemligt, agg i blicken.

— Skada ntt. den lilla häxan inte bar pengar
— sade dansörerna — hennes styfmor skall resa
från badort till badort för att. skaffa henne ett rikt.
gifte påstås det, i fjol voro de i Ems, i år här!
Stackars flicka!

— Stackars flicka! De anade ej huru djnpt
detta ord fann gensvar i den unga baldrottningens
eget hjärta.

* *

*



Säsongens hjältinna, den vackra fröken von
Dordet hade varit utsatt för äfventyret att vid en ridt —
hon var nämligen en passionerad ocli skicklig
ryt,turi nna det viste alla — vricka sin fotled.

Damerna valllärdade en masse på sjukbesök till
villan och herrarne silude dussintal vackra
blombuketter jämte uttryck af sin »otröstliga" saknad och
deu lilla baronessan låg på sin hvilsoffa och slösade
med vackra leenden, men när hon var allena gömde
hou hufvudet i kudden och grät.

Det var så tröttsamt att ligga där dag
elter dag i det, heta rnmmet, där solen sken
in så fort, man vaknade, styfmodrens oroliga
trasande fram ocli åter gjorde henne uervös
och kom lieuneB hufvud att värka, tils hon
bara längtade efter aftonen, då den värda
damen sväfvade af ned till brunnshuset för
att »rekrcera sig", som hon sade, med ett,
parti lavn-teniiis. Fru von Dordet hade
nämligen trots sin emboupoint och Bina femtio år
bibehållit eu älskvärd smak tör alla
nngdom-liga nöjen och förströelser och var aldrig
lyckligare än då hon eskorterad af någon ung
kadett eller marinofficer fick liängifva sig åt
liknande tidsfördrif.

1-iider tiden låg Paula emellertid där ocli
käude sig outsägligen eusam, så att till och
uied deu gamla städerskan kände medlidande
uied henne. (Forts, följer.)

Amerikansk
kvadrup-leveloeiped.

Eu snabbhet af GO kilometer i timmen! Detta
är någonting ovanligt, häpnadsväckande, om man ännu
tillägger, att en sä snabb rörelse ernås utan ångans
hjälp, ntan medvärkan af hästar eller andra dragare,
uch uteslutande genom luännisknns egen muskelstyrka.
Man har förut någon gång fått läsa om ett kuriöst
„ bröllop på bicycle", som hade uttänkts at
velooipcd-sportens vänner i Tyskland. De företagsamma
yau-keerna ha gått ännu längrt! Hos dem framträdde
första gången eu »trippelvelociped", d. v. s. en
velociped tör tre personer, — och Blutligen äfven en
„ kvadruplevelooipedd, v. s. en dylik med fyra
sittplatser.

Det är nil |leuna kvadruplevelociped, som genom
de fyra velooipedisternes förenade ansträngningar
tack vare sin lätthet gör 60 kilometer i timmen.
En Iransk anktoritet uttalar, att velocipedernes
snabbhet lör tre år sedan var ungefär lika med en hästs
snabbhet, då den rör sig i skridt; meu för närvarande
är densamma redan lika stor som eu galopperande hästs.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free