- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
157

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 17

TIDEN.

157

Valter Runeberg.

Nilr främlingen beundrande skådar
Rnnebergstn-den i Esplanaden or.lt Irågar: hvem har gjort detta
storslagna mästervärk, får ban svaret Runebergs son.
Och nltr han träder inför den ännu mer imposanta
gruppen pä Senatstorget och spörjer om mästarens
namn, som utfört den, får han äter svaret Rnnobergs
son, Valtor Rnneberg. Fadern bar väkt vår
slumrande nationalkänsla, sonen har funnit deu fullt
mognad och gifvit den värdiga uttryck. Fadern var
mästare af ordet, sonen mästare af mäjseln, men bäda
äro stora skaldenaturer.

Valter Runebergs konstnärssinne tog tidigt ut
sin rätt. Född 183S (den tredje af skaldens söner)
började han redan som skolgosse försöka sig på
bildhuggarkonsten och gjorde däri så snabba framsteg
att han, medan han tog studentexamen våren 1857,
såg sig representerad på konstutställningen härstädes.
Han hade mottagit undervisning förBt at professorn
vid Petersburgs konstakademi, frihorre P. Clodt von
Jiirgensburg nnder dennes vistelse i Viborg och
därefter af den då Irån Sverige hitflyttadc Sjöstrand.
Efter ytterligare ett års arbete i konstföreningens
ritskola i Åbo, där Ekman var hans lärare, fortsatte hau sin
utbildning i Köpenhamn, vid hvars konstakademi lian
var inskrifven icke mindre än fyra år,
hufvudsakligen arbetande under den berömde Bissens lödning.
Här bland Thorvaldsens odödliga mästervärk och i
skötet af den skola de frambragt grundades hos
Valter Runeberg deu strängt klnssiska konstuärsriktning.
som genomgår hela hau produktion ända till 1878.

Hans framgångsrika arbete i Köpenhamn, blund
hvars frnkter porträttbysterua af hatts lar och af
Werner Holmberg rönte välförtjänt uppmärksamhet
i hemlandet, förskaffade honom statsunderstöd fiir en
vistelse i Rom. Denna vistolse blef långvarig. Rom
var den rätta orten för en så ideelt anlagd natur
som Valter Runebergs. Här lefde ban midt ibland
antikens härligaste rester. På sninina gång såg ban
sig omgifven af ett släkte, som i sina gestalter, sina
anletsdrag och sitt naivt sorglösa gemyt erinrade om
den antika bildhuggarekonstens lefvande modeller. Hau
stannade i Rom till 1805, då ban begaf sig hein,
men blott för att två år senare ined en ung maka,
professur J. F. Elfvings dotter Lina, återvända till
den eviga staden. Efter ytterligare fem årg vistelse
där gjorde ban ett nytt besök i Finland 1872—73
och fortsatte så sitt arbete i Rom till 1877.

Duder de lemton år hans romarlif varade, gick
lians pruiluktiou nästan ute slutande i antik riktning.
Visserligen utförde hon på beställning åtskilliga
porträttbyster, de flesta ilock under besöken i hemlandet,
och tvänne gånger valde han själf fosterländska
ämnen, Finland försvarande grundlagen (1864) och
Ilma-rinen smidande månen (18G8). Men lör öfrigt
behandlade han ämnen ur den grekiska mytologin, och alla
hauB konstvärk från denna tid präglas af det
upphöjda lugn och den idealistiska behandling af formen,
som äro egna för antiken. Sådana äro Centanren
Chiron undervisande den unge Akillevs i
spjntkast-ning (18G3), Merkurius som barn strängande lyrau
(1867) och deu sofvande Amor (1872). Dessa värk
hade stadgat hans rykte som konstnär af hög raug
och ban erhöll nu tilltälle att använda sin förmåga
på större uppgifter. Så framträdde Apollo och
Mar-syas (1872), det första större marmorvilrk al finsk
baud, ocb omedelbart därpå den första bilden ur
Psykesagan, Psyke buren af Zefyrerna, Biiart följd af
Psyke med Jupiters öru (1875) och Psyke med
lam-pau och ilulkeu (1876). Till samma tidskede i
Runebergs utveckling bör den vackra frisen på
Studenthusets frontispis samt Amor och Bacchus, hvilken sist
nämda grupp dock blef fullbordad lörst efter
flytt-iiingen från Rom.

Ehuru strängt klassisk i formbehandlingeu har
Valter Enneberg aldrig varit en pedantisk
efterhärmare af sina antika förebilder. Själfständighet och
Iriskbet i konceptionen är ett geuomgåeude drag hos
honom. och stundom lyser eu hjärtevärmande humor fram
ur hans skapelser, såsom i Sileuus med faunerna (1865),
i deu Dausaude gossen och i den nyss nämda gruppen
Amor och Bacchus. Det är lifvet själft Runeberg
älskar att återgitvu i marmorn eller bronsen, ej blutt
lifvets form, ehuru ban älskar att kläda lilvot i sköna
former och skyr det låga. Hans talrika porlrättby-

ster ådagalade snart, att han ej var bunden af ett
konventionellt skönhetsideal, titan egde en skarp blick
för det individnelt karaktäristiska och förmådde
framtrolla det ur mnrmorn med en öfvertygande kraft.
Sålunda egde han alin förutsättningar för den
monumentala konsten. Fullt rnstail för den trädde han.
öfverflyttad till Paris, infiir en uppgift lika hedrande
som dyrbar för honom. Han hade att ntiöra sin
store faders bildstod i brons, bestäld af Finlnnds folk.
Hnrn lyckligt han löst den, veta vi alla. Därmed
var ett nytt skede i Valter Runebergs konstnärskap
härjadt och ett. nytt skede i bela den finska
bildhuggarkonsten invigdt. Stöden aftäktes 1885. Tre år
senare attäktea Brahestoden i Åbo, äfven den utförd
af Runebergs hand och kronan på sitt värk har han
satt med den nyss aftäkta Alexanderstoden.

Valter Runeberg är nu en gammal man och
kan blicka tillbaka på ett stort och ädelt lifsvärk,
aldrig fläckadt af en låg tanke, aldrig offradt åt,
folk-gnnBtens flyktiga nycker. Ännn är han fnll af kraft,
ungdomsfrisk och glad, ännu kan fosterlandet vänta
mycket af hanB erfarna hand. Ingen uppgift är längre
för stor för hans skapande kraft. Likasom hans
fader i ord, så kan ban i bronsen gifva ett. fullhaltigt
aftryck för de mest upphöjda känslor, som
genomströmma vårt folk och förena det i gemensam
tillgifvenhet fiir sitt fosterland och gemensam förtröstan på
siu framtid under det, godus och ilet, rättas fana.

Skulptören Valter Runeberg.

Shocking!

Af

A. J. Moirdtmann.

Otto Wilke, hjälten i det betänkliga äfventyr,
som här skall meddelas alla alt för företagsamma
ynglingar till varnagel, hade kommit till London Tör
att praktiskt utbilda sig i engelska språket, som han
förut kände till teoretiskt. Tillfälle därtill fann ban
som volontär i ett med lians läders tirma besläktadt
hns, Spencer, (fibbB & Cu, hvars innehafvare äiven
införde den unge mannen i sina familjer, där ban
genom sina angenäma personliga egenskaper snart
blef allmänt omtykt. Mod fröken öeorgina Gibbs,
som var eu ung dam al allvarlig sinnesriktning, har
glasögon och afhöll sig från alla världsliga uöjen,
talade ban om Scbellings världssjäl, om Lotzea
Mikrokosmos, om världeu som vitøa och föreställning och
liknande intressanta ämnen. Men bättre trifdes ban
iluck i Spencers gästvänliga hus, där ett hällt dussin
smärta, rosenkindade och gråögda döttrar fylde
rnm-men med sitt ändlösa prat ooh sitt ailfverklingande
skratt.

Under dessa gynnsamma umstäudigketer lämnade
Ottos framBteg i engelsk konversation ingenting öfrigt

att önska. Snart tillkom äfven ett, annat element:
Otto märkte med välbehag, att den älsta af syatrarna
var en retande företeelse. Miss Spencer, såsom han
måste titnlera henne, blef med häpnadsvär,kände
snabbhet 1 hans hjärta förvanlad till Käte ocli därpå snart
till ännu ömmare smeknamn Herr Otto Wilke hade
knappast varit två veckor i England, förrän ban var
så vansinnigt förälskad, såsom endast en aentimental
tysk kan blifva.

Det, äåg ut, som om den täcka Käte icke såg
främlingens böjelse med oblida ögon, och då i båda
parternas yttre förhållanden icke låg något söndrande
öller hämmande element, tyktes alt förebåda en
lycklig utgång, då alnmpens alnndsjuke demon Btälile till
någonting, Bom tillfogade Wilkes förhoppningar en
häftig stöt.

En gift äldre syster till Spencer var eu ifrig
beirämjarinna af människovänliga sträfvanden och var
outtröttlig i att föranstalta bazarer, lotterier, lefvande
tablåer, sällskapsspektakel och andra festligheter till
förmån för asyler, folkkök, fria had, arbetarebibliotek
o. a. v. Och en vacker dag förde Wilkes omilda
Btjärna den goda damen i hans väg, då hon var på
väg att anordna ett sällskapsspektakel till förmån för
en asyl för ålderdomssvaga hästar och sökte
förmågor, som ville medvärka. Otto hade ingen böjelse
att öfvertaga en älskareroll i ett fånigt lustspel, nieu
hans motstånd förlorade auart all ihärdighet, då han
erfor, att Käte aknlle spela den motsvarande kvinnliga
rollen. Tanken att se en annan yngling, meu nek
blott i fingerad förtrolighet, förenad med hans
hnld-gudiuna försatte honom i ett så förskräckligt
sinnestillstånd, att, för att komma därur, ingenting unnat
blef honom öfrigt äu att, eu gång göra sig löjlig, till
nytta och fromma tör ålderdomssvaga roainanter.

Att ban skulle göra sig löjlig, kunde ban icke
betvifla, då hans skådespelarelörmåga stod i ett
bedröfligt missförhållande till hans öfriga
sällskapstalanger. Sålunda gick ban deu ödeBdigra aftonen till
mötes ined dystra aningar. Miss Gibbs bidrog äfven
till att ytterligare göra honom dyster. Hon hade
äfven uppmanats att medvärka, men hade afböjt det
med from fasa och lät på ett icke otydligt sätt br
Wilke tiirBtå, att ban genom sin beredvillighet
sjnn-kit djupt i hennes aktning. Hon hade hört så mänga
fasliga saker om den bakom kulisserna rådande
sedcs-lösheten, att hou skydde hvarje beröriug med dylik
ohygglighet aom pesten,

Eli liten skadeersättning faun Otto i de talrika
repetitioner och de glödande kärleksord, soln hau
därvid hade alt officielt växla med Käte. Och ilå på
generalrepetitionen i kostym „hnus Kätchen" i siu
röda klädning såg sa lörtjnsnndo ut, så att man skulle
vilja äta upp henne, hade han fullkomligt försonat
sig med sitt iide, ehuru det alt lortfarande icke var
synnerligen väl bestäldt med liatiB sceniska prestationer.

Amatörföreställningen var eu seger, innan ännu
ridåu gick upp. Biljettförsäljningen hade haft ett
glänsande resultat, och asylen för ålderdomsBvaga
hästar var betryggad, själfva spektaklet måude utlöpa
hur aom hälst, Och det var värkligen lycka, såsoui
man suart akall ae.

Fiir att bekämpa sin ängsliga sinnesstäinuing
hade Otto drnckit några glas vin och kände sig
därefter väpnad och stärkt för alla eventualiteter. Meu
just. Iiaus uyväkta företagsamhetslnst blef eu
anledning till iiuns fördärf.

Hans stora scen med Käte var den tredje i
första akteu. I deu första scenen hade hau att fiira
ett alldeles umöjligt samtal i en alldeles omöjlig
situation med en alldeles omöjlig person, hvarpå följde
andra scenen, som spelade, under det fullkomligt
mörker rådde på scenen. Det omöjliga samtalel inbragte
frenetiskt bilall, och uppblåst af denna framgång
iakttog Otto bakom kulisserna handlingens fortgång.
Då trädde Käte fram till honom, redan iklädd sin
röda kostym för nästa scen, ocb hennes åsyn gjorde
Otto så yr i hufvudet, att hau lrån några lätta
komplimanger snart fann öfvergåug ocb mod till glödande
kärlekseder, och då hans sköna förvirrad fortior i
sin tystnad, böjde hau sig plötsligt neil till henne
ooh trykte en kyss på hennes läppar. Hon utstötte
ett lätt rop och föll i vanmakt. Otto hade knapt tid
att fly sin kos, innan de öfrige medlemmarne
skyndade fram och togo baud om deu arma flickan.

Hela hans konstlade mod hade förflyktigat. Hau
viste, att han genom den oerhörda atöt ban tillfogat
Katea anständighetskänsla hade beseglat sitt
fördrif-viuide ur paradiset. För att icke aammauträffa med
Käte trykte ban in aig i de mest aflägsna hörn, uch
då dou fruktade repliken, efter hvilken han skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free