Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
inträda, föll, träfTade den honom i dt tillstånd at
fullständig 11 pplcisiii n pr.
En blick pä Kates mörka ansikte bekräftade
hans värsta larhågor. Han spelade i löljd häraf
•rharmligt, och den glödande kärleksscenen skulle
knunat lä en isbjörn att, frysa. DA ridån |ö||, rusade
ban lit och sprang med långa steg, likasom en
vansinnig. omkring trädgården, t,ils det genom en klocka
gifna tecknet till aktens hörjan erinrade hunom om
hans Åtagna plikter.
Efter styckete slut aflägsnade sig Otto, neiltrykt
af medvetandet, att halva spolat eländigt ooh öfver
att hafva et,t, our^äktligt felsteg på sitt samvete samt
ntan att taga afsked. Hurn skulle ban väl kunnat
träda i åsynen af miss Spencer — ack. ban vågade
icke mer, icke ens i tankarne, kalla lienue Käte, llnnn
mindre den ljufva Kätckcn.
Eu slöja af medlidsam glömska må kastas öfver
den följande natten och de följande veckorna. Länge
öfvertänkte Otto Wilke det lockande alternativet, om
|inn skulle sluta sitt lif som en eremit i Thebes öken
eller som fårvaktare i Australien, och de bref, som
hau skref hem, återspeglade en så dyster
nedslagenhet, att hans föräldrar råkade i värklig förtviflan
däröfver. Hans moder umgicks allvarligt med tanken
att resa till London ocli mcdelB några hambnrgska
nationalrätter fördrifva sin gosses melankoli, hvilken
blott kunde vara eu följd af den splecnalstrnndr
engelska maten. Men den förståndige fadern tänkte
på sin egen nngdom och skickade sin son, hvilken
förmodligen kände sig sä pessimistisk på grand af
åtskilliga sknlder, några linudra mark extra för atL
uppfriska sina lifsandar.
Under tiden hade fyra veckor förgått och med
dem Ottos dystra resplaner. Efter något dröjsmål
hade ban beslutit sig för att göra iniss Georgina
Gibbs till sin förtrogna och att inhämta hennes råd,
huru han skulle godtgöra den begångna gräsligheten.
Så beväpnade ban sig med mod ocli
beslutsamhet, likaså med oklanderliga handskar och en ny
cylinderhatt samt aflade ett besök hos den filosofiska
damen. Hon mottog honom ined en så frånstötande
köld, att hans inod helt och hållet försvann.
— Ack, miss Gibbs — började ban mycket,
nndergifvet — jag ser, att ni redan bar kännedom
om mitt oförsvarliga beteende.
— Det. vore också mycket, märkvärdigt, om
jag inte hade det — svarade bon tort, i det bon
nnder sina glasögon slungade ut en förtörnad blick.
Altså hade Käte — det säkraste tecknet till
hennes oförsonliga sinnesstämning — redan berättat
för andra om hans förseelse.
— Miss Spencer skall aldrig förlåta mig —
ropade Otto förtviflad.
—• Och däri gör hon rätt — anmärkte Georgina.
— Ack, jag hade henne ändå så kär —
deklamerade Otto efter berömdt, mönster, och därpå
rnsade ban med så ursinniga steg genom rummet,
att, den lilla Topsy började skälla och lnde i dagen
en märkbar böjelse att. vilje bita den förtviflade
hani-hnrgaren i benet. Nn tyktB den förståndiga damen,
att det gick för långt.
— Sätt er då, br Wilke — hefalde hon strängt
— och berätta mig förnuftigt och Bammaubängande,
huru alt gått till.
Lydigt satte sig Otto och berättade ärligt
historien oin sin olycka. Det, var honom ett tröstefullt
tecken, att Georgina blef alt vänligare, ju längre
hans berättelse fortskred. Dä ban slutade: ,.Ack,
miss Gibbs, det var ett himmelskt ögonblick, ocb nn
skall jag få lida så tungt för min korta fröjd’1 —
då rodnade hon på ett, ganska täkt, sätt öfver denna
opassande frivolitet, och hela hennes vrede syntes
hafva fördunstat.
Meu det råd, som hon gaf honom, var enkelt
nog. Han skulle så fort sora möjligt begifva sig till
miss Spencer och nndergifvet och ångerfullt bedja
henne om förlåtelse. Om Käte värkligen vore
honom bevågen, skulle hon väl icke visa ett stenhàrdt
hjärta inför hans eldiga böner. Klockan var 4 —
ban skulle jusl komma lagom till tedags.
Otto lät icke säga sig det två gånger, och
lyckan var houom märkvärdigt bevågen. Ty hr ocb
fm Spencer hade gått ut med misserna June, Elsie,
Eftie, Månd och Muriel, och endast, miss Spencer hade
pä grund af eu lindrig hufvudvärk stannat, hemma.
Och strax därpå stod Otto ansikte mot ansikte med
deu na älskvärda dam.
— Nej, se hr Wilke — ssile hou kullt oeh
utan att som eljes räcka honom sin hand — lefver
ni ännu?
TIDEN.
- Ja, det låter sig nj förneka — stammade
han tafatt. — Jag lefver ännu.
Käte rykte på axlarne, som om det härmed
konstaterade faktum vore henne skäligen likgiltigt.
Hon frågade dock, som det synes, gifvande efter lör
en rörelse uf medlidande:
— Får jag bjuda er en kopp te?
— Ni gör mig öfvorlycklig — bedyrade Otto
med en ifver, som hade ban fruktat att törsta ihjäl,
utan att Käte brytt, sig om att. räcka honom en
enda droppe för att rädda lionnui.
Hou serverade honom te, och då ban mol all
sanningsenlighet stulo:
— Jag beklagar, att fru Spencer icke är hemma
— svanide hon:
— Skall jag framföra någonting till mamma?
— O, nej, fröken Käte! — utbrast ban.
Det är ju för er skull jag kommit — jag ville bo
nr om ursäkt lör den olycksdigra aftonen . . .
— Jag förstår inte, hvad ni menar sade
Käte. Kanske ert le är för svagt?
Nej, jag tackar, Det är bra. — Otto
gjorde, en ny ansats: — flen där olycksaliga
aftonen . . .
Ja. ni spelade jusl inte något, üfverdrifvet
bra mente Käte. Mon det är ju inte så farligt.
Ah, om det lara vore det! Jag trodde ni
aldrig skulle förlåta mig.
— Det var tunken på livad tidningarna skulle
sägn, som gjorde mig smått förargad.
— De Ini lyckligtvis ingenting nämt 0111 saken
— inföll Otto.
— Jo, nog ha de ilet, lnen de lia yttrat sig
ganska öfverseende om ert misslyckade uppträdande.
Otto uppgnf sin föresats. Tydligen ville Käte
alldeles ignorera den förskräckliga händelsen, ocb
Otto började hoppas, att detta ej skedde i fientlig
afsikt, lian teg, nviss, hum ban skulle fortsätta
samtalet. Helt apropos frågade då Käte plötsligt:
Har ni ingenting att säga mig till ursäkt
lör, att ui ej sade ett enda ord till mig pà hela den
där kvällen?
— Jag var så nedstämd, Käte . . .
— Ni lår inte mer kalla mig, Käte — sade
hon i förtretad ton. — Den, som på fyra bela veckor
ej visar sig hos oss, for honom är jag endast fröken
Spencer, en titel, som ni förut, såsom sig bör. har
användt.
Nil återvann Otto bela sitt mod. Kates
förebråelser bevisade, att hon ville förlåta ocb glömma,
och ball försummade ej att draga fördel af denna
hennes stämning. Han lörde också siu talan så bra,
att ban efter åtskilliga små skärmytslingar, för hvilka
vi bär ej behöfva redogöra, afgick med seger och
fick hennes tillåtelse att hos hennes föräldrar anmäla
sig som friare.
Så sutto de en stund och samspråkade. Otto
liade just röfvat en ny kyss, då Käte plötsligen brast,
ut i skratt och sade:
— Du vet väl inte, du, hvad mera som händt
den där aftonen?
— Jag? Nej det vet jag inte — sade Otto
med tnöila döljande sin sknldmedvctenhet.
— Jo, tänk dig, någon slyngel har begagnat
sig af mörkret och varit så närgången mot en af
damerna, och ban kyste henne!
— Ah, det var nedrigt! — utropade Otto.
— Vi luiiuo den arma varelsen afsvimuad
bakom kulisserna och voro allesamman ursinniga. Hade
vi fått tag i deu hofven, vet jag ej, hur det gått
med honom. Men Georgina ville ej lörråilu honom.
— Georgina!!
— Ja, Georgina Gibbs. Det kommer dn väl
ihåg. Hon var där, klädd i en röd klädning.
— Ja, visst ... nu mins jag.
— Hon liade hört så mycket talas um lifvet
bakom kuliBserua, alt hon eu gäng ville se det med
egna Bgon. Och så skulle detta just liäiida henne!
Egentligen är det bra komiskt eller hur?
— Ja, rysligt komiskt! — Och Otto
gapskrattade.
* *
#
Fröken Georgina Gibbs var Kates brudtärna,
men hrr Otto Wilke hade förlorat all lust att. åter
göra henne till sin förtrogna.
__N;o 20.
Ur parfymernas historia.
I MCosmopolitau" meddelar Esther Singlëtön några
drag ur parfymernas historia. Så långt ftllttaka i
ti-don. rom historien går. finner man parfymer använda.
.’vtmirBtouo utgjorde redan det gamla Egypten don stora
markmdon lör parfymer. Den karavan, .It. hvilken
Josef sftdes af sina bröder, kom frrtn Gilead oeh gick till
Egyptm med sina kameler lastade mød balsam, myrra
och aldra vällukter. De egyptiska damerna begagnade
allehaida kristliga parfymer och buro välluktande
halsband illdeles som våra dagars kinesiskor. Vid de
egyptiska gästabuden begagnades ständigt, en mängd
naturliga liommor och dessutom smordes gästerna tned
väl-luktonle oljor ooh essenser. FTvar ooh en erhöll
dessutom jn lotusblomma, som skulle hållas i handen under
hela pastabudet. där man i ttfWgt äfven hritnde rökelser.
Äfven vid do religiösa ceremonierna spelade parfymerna
en iny?ket viktig roll-
Bibeln säger oss, att. äfven judarne användt’
dylika fAväl vid gudstjänsten som i det dagliga lifvet.
De ribiste oj endast parfymerade hfir, skägg ocli kropp
utan Lfven rummen och bäddarne hvarjämte de kring
halsen o ila hängde luktflaskor. Forntidens mest
bogag-nade vällukter voro myrra, kanel, cas9ia, aloe, rosen,
halsan, saffran, hvarjämte drottningen af Saba till
Judeen nförde balsam från Mekka. Den ryktbara
balsamen jfl Gilead. hvilken nu är så sällsynt si endast
sultanen för den. erhålles frän en buske nAmyrisu, som
fordom fins i mängd på (rileads bärg.
Hur mycket än Solon och andra bannade
parfymer fås om ett bevis pä veklighet, blefvo dock äfven
i (rrdlnnd parfymerna föremål Tör en vidsträkt handel.
Vid gistabuden användes de på det mest raffinerade
.sätt,; lä lät man t. ex. dufvor flyga kring under
måltiden. ædan man fuktat deras vingar med fina essenser,
hvilka regnade ned på gästerna. Så förfinad blef man.
att de^ skulle vara en särskild parfym till hvarje
kroppsdel. HU här och ögonbryn användes maj ram, till hals ocli
knän fild timjan, till kinder och bröst palmolja, till
armarna myntbalsam, till benen och fötterna egyptisk
salva. Parfymbütikerna spolade samma roll som mei
ielti-densr wkstugor och våra dagars kaféer; de voro
mötes-|datsei för societeten, hvilken där hade sin nyhetsbörs.
Ifrån Grekland vandrade denna starka böjelse för
purfyiier öfver till Borna, och de romerska parfymörerna
IdeiVo snart ryktbara. De bodde i ett särskildt kvarter,
Yricus Thuraric\i8. där en enkel bundt salvia utgjorde
deras butikskylt Bland de slafvinnor, hvilka den
förnäma romerska damen använde vid sin toilett, fans en,
hvilkei uteslutande hade att göra med parfymeringen,
Förfiniudet. gaf äfven här lagar. Så skulle t. ex.
ma-tronan och aen unga flickan ej vara parfymerade pà
samme sätt. Den förra använde ständigt, endast en enda
välluki såsom ros, kvitten, bittermandel, krokus, narciss,
nnder det att den unga flickan skulle använda
samman-sättnirgar af dylika. Denna lyx med parfymer
föranledde lucinnus att klaga, att de romerska kvinnorna
ruinerade ana män och Plinius klagar, att Arabien ocli
Indien å-ligan beskattade Roma för mera än 100 miljoner
sesterfeer.
Vfodet var i Homa växlande. En gång var
korintisk svärdslilja det finaste, så to^ rosen priset. Efter
dem kommo saffran, mäjrain, kvrttonbloimna, cypress,
myrtei, granadaäpple. Den finaste salvan bestod af ej
nundrc än 37 olika ingredienser, hvilka alla voro hämtade
lån^vii^a ifrån och voro mycket dyrbara. CrasSus
försökte itt lörbjuda försäljandet af importerade parfymer,
mon mpnådde endast att därigenom göra deui så
niyk-ket mera begärliga och moderna. Man parfymerade
allting, Wäder, möbler, husgeråd, bad, amliteatrar, och vid
gudstflfcnsten. begrafningar o. d. användes dyrbara
rökelser.
?ör att återigen finna ett tidehvarf med samma
lidelse Ur parfymer måste man springa öfver medeltiden
ända til drottning Elisabets tid. Donna furstinna utgjorde
sjillf ttt exempel. Alt möjligt skulle hon ha
parfymeradt. Orange och jasmin stodo länge högst i ynnest hos
henne, mon de voro utländska, ooh hon ville ersätta dem
med åländska, bl, a. zibet och mysk. På denna tiden
införde äfven grefven af Oxford handskar, hvilka voro
parfynwrade med hittils okända parfymer, och dé kommo
geniist på modet, men ledde äfven till de bekanta fallen,
aå iörfillade handskar sändes som presenter mellan
ri-valiserinde kvinnor. Äfven nu gick mun långt i
förfinande; sålunda vet man, att. såväl Elisabet, som lörd
Bacon svlrinade tör skodon lapeau dlEspagne-, ett skinn,
aom rf dan under beredningen parfymerades fint,
hvarefter tvä tunna dylika prässades mod ett mellanlag af
välluktaude ämnen. Af detta dubbelskinn förfärdigades
skodoæn.
Törfattårinnan omtalar därefter några at våra
modenia mrfVmer oeh deras ursprung. Rosenoljan, hvars
t illvärkiing så ofta beskrifvits, kommer i sin finaste
kvalitet frln Kashmir, deu ryktbara rAttar-guUa; dessutom
från Balkanhalfön. Men den destilleras äfven i Cannes
ocli Giasse. Näst efter rosenoljan skattas blànd
orien-taJerne sandelträdet högst. Det utgjorde deu väsentliga
ingrediensen i „A la inarechalio^, som en gång var pä
modet. I öfrigt känner mon ju de viktigare parfymerna
från hvilken parfymbutik soin hälst. Som bekant, har
det lvtkats kemin att härma åtskilliga naturliga
parfymer, cook oj alla. Man har på konstigt sätt framstält
näilika, vildros heliotrop, kapiifolium, löfkoja, magnolia
och Ipktört, men liljan och IVanifÖr alt jasminen ha
trotsat alla försök. Fr An Indien och Kina få vi
i>at-chouli, från Filippinerna ylang-ylang, från Sicilien
oer-"amot, fritt Nimes timjan och mynta. från Cannes ros.
Nizza viol, och lavendel kommer egentligen från England.
•-■vv’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
