- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
162

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

TIDEN.

N:o 14.

Vandring kring Tölöviken.

Fiir Tiden
ni A-l-ct.

Vår tid anklagas strängt fiir sin dåliga moral,
sin gudlöshet, mammonsdyrkun, egoism, realism,
scep-ticism med flere laster pil ism — som gud nås tinnas
att, skåda öfveralt.

Nutiden är desa värre besvärad med många
andra lei och brister ännu därtill. Medgifves!

Mon vi förena oss därför ej med
konservatismens stylva tuktomästaro, när deaae såsom näpst åt
nutidens släkter framhålla för dem, allvarligt,
förträffligheten af „de gamla goda tiderna", då osviklig
plikttrohet, fosterlandskärlek, gudsfruktan, redlighet
— att ej tala om den beprisade ridderligheten —
voro do allra vanligaste dygder hos männen ocli då
kvinnorna „röda som rosor och spnka som lam"
uppfylde sin bestämmelse utan att „mucka", voro
husliga, milda, arbetsamma, ärbara i ord och vandel och
„sågo upp till sina män" såsom till herrar och
mä-Btare och sitt lifs ledstjärnor.

Lofsjuugare i denna tonart räkna på förstås,
att deras åhörare ej i historiens blad nånsin sökt
upplysningar om moralen i förgångna sekler, *) eller
mätt förfädrens stora minnen med den måttstock en
stigande upplysning anser nödig för bedömandet af
de mänskliga gäruiugarnes halt. När vi se oss
tillhaka Anna vi ej stora Bpår af solidaritotskänslan, som
fått det moderna namnet ultraism, af aktning för
individens rätt sora törnekar styrkana, af tolerati8,
humanitet och den sunda frihetskärlek som lik friBk
hafsvind rensar samhiillsluften lrån konventionella
lögners miasmer och en hel massa skadliga
fördomsbaciller. Och frågas må — hvad viste fädren af
organiseradt välgörenhetsarbete i den vidsträkta skala
det nu bedrifves? Hvilken omsorg och kärlek
egna-des felande bröder och systrar? hvad gjordes för att
förmildra de sjukes, de lottlöses, de lidandes, de
lyt-tas öde? —

Dessa filosofiska reflexioner trängde sig pä mig
vid utfärder kring vår hufvndstads härliga omnäjder
under den ovanligt vackra nyss förflutna pingsthälgen,
som lockade otaliga människoskaror lit att svärma i
de nyss lötvade lunderna eller på de blåa, lugna
vattnen i alla vikar hafvet skär in mellan de klippiga
stränderua kring Helsingfors.

Med lifBlust draek man deu ijufliga luften och
följde vandrareflocken, bland hvilken studentmössorna
aå vårfriskt sticka af som hvitsippor på skogsbackarna.
Och skolbarnens skratt och glam! Hörde täfla i
munterhet med fåglarnas driller i trädens kronor I Jag
låt mig föras af strömmen hit och dit på gångarna
i Kajsaniemi, matade de bevingade innevånarne i
svandammen, betraktade intresserad de bevingude sprången
nf den knoppunde ungdomen som spelade lavvn tennis
där på stora planen, hälsade fröjdfullt luftens
bevingade gäster som jublade i skyn, nyss anlända lrån
glödande söder — och så buro mig stegen, som
nästan fingo ungdomlig spänstighet, till båtbryggan,
hvarifrån en liten julle gungade mig öfver spegelblänk
vik till motsatt strand.

Plötsligt förflyttade minnet mig litet mer än ett

halft sekel tillbaka.....den omgestaltning Tölö-

atränderna nndergått på denna jämförelsevis korta tid
föreföll mig aåsom värkan af en god fea trollapö.
Huru sarkastiskt undrade man ej på 1840-talet öfver
den excentriska vnriuen hos personer, som fått infallet
att på en torr, fnl atenbacke där knapt ett
grässtrå växte uppföra, ett elegant och ståtligt palats i
villastil? Hvilken dårskap af denna de sköna
konsternas och naturens varma vän, dåvarande
prokura-t,orn i Finlands senat Carl Walleeu at,t kasta ner så
tnyoket pengar bland dessa stenrös, liggande bakom
en rysk kasern, hvarifrån just ej roseuångnr
nt-dunstade! Men den tint bildade spirituelle
gentlemannen med artistsjäl lyssnade ej pä kritiken, — för
hans poetiska blick hägrade i ett fata morgcma
allaredan lramtidens bild af Tölö och omgituingar, fulla
af pulserande lit ocli af öfverväldigande naturskönhet.

I dossa minnen försjunken vandrade jag långsåt
don nya bankeu, som förenar Kajsaniemi med
Tölö-stranden och skådade uppåt Hagasunda villa med fön-

#) Företrädesvis kallade tiom tidehvarf.

stor förgylda af solon. — Från dess omgilvaude
blomrabatter fördes med vindort lättn dofter kring näjden.
Och den nya tidens ande, höljd liksom i ett flor al
minnenas vemtul, ledsagade mig alt vidare framåt upp
till de al konstons hand förskönade höjder, där i det
senaste årtiondet Helsingfors allmänhet, — med don
aktade man i spetsen, hvars hyat pryder
trädgårdaföreningens territorium — upprest, minnesmärken, som
vittna om, att bland vår lids dygder den tysta
människokärleken dock förtjänar erkännande till och tued
af dem, som med blickar vända tillbaka ej frnmåt. söka
sina idealer. De glömma gärna att man i de gamla
goda tiderna sköt undan i skuggan utan skrupler alt
stötande: de obehagliga lytena, den torftiga
ålderdomen, sjukdomen, eländet m. m. — på det att, åaynen
af alf. sådant ej skulle värka obehag för dem, som
hade sin plata i solskenet..

Hvad mötte mitt öga nu, när jag Båg mig
omkring?

Se där på sin kulle „De gamlas hora" så
ståtligt i ain värdigt, enkla arkitektur och inbäddadt i
länder, därifrån utsikten är rent af förtjusande.

Som jag här bland pensionärerna hade en
bekant beslöt jag att göra ott besök inom hemmet.
Detta besök, som ej var mitt första, gaf mig samma
goda intryck som de föregående gångerna.
Komforten — utan lyx meu prydlig — trefnaden, ordningen,
friden härska här såsom ställets goda genier. Hvarje
rum, nätt ordnadt, bildar ett. hem för sig, — en hamn
för dem, hvilkas lefnadsskuta drifvits för motvind och
storm bela ungdomens och medelålderns tid, men nn i

Fru Eva Basilier.

lifvets afton, tyst som ön dynande bölja, dör ljufligt
bort mot en obekant knst.

Med helt rörande välvilja har blifvit sörjdt på
alt sätt för „De gamlus" välbefinnande och de små
hälluguarna här och där i korridorerna vittna nm att,
man ej förbisett njutningen af den lilla kaffetåren,
soin nu kan hällas varm hela dagen och bjudas ät
besökande vänner. Heder och tack åt de herrar och
damer, som först omfattade byggnadsidén, stälde sig i
spetsen for företaget ocli drefvo fram det snabt,
naturligtvis med egen offervillighet och aldrig tröttnande
nit! —

Från andra våningens korridor fins utgång till
en ator veranda, eller rättare plattform, dit äfven den
mest giktbrutna kau släpa sig och njuta al utsikten,
som kau räknas bland uurdens vackraste
uatursceiie-rier. Vidsträkt perspektiv utåt haf och klippor,
landtligt lummiga skogsbackar genomskurna af breda
sandgångar, måleriska friluftsvver, och längre bort
framskymtande storstndslif tned Lilnga bron till bakgrund
— alt detta omfattar ögat på eu gång. Och i
närmaste grannskapet — liksom hörande till en enda
byggnadskomplex; — hu vi Hemmet /Or de obotliga
sjuka och de blinda barnens asyl. — Alt stiftelser
framsprungna genom enakild välgörenhet under
senaste decennier! Så nära grannar äro dessa samhällets
olycksbarn, att mitt öra uppfångade på den härliga
pingstmorgonen aflägsna psalmtoner, — loisåuger till
alla goda gålvors gifvare ur hjärtan, aum äro uöjdare
med siu ringa loft än de, kanhända, som ega all värl-

dens härlighet. Ën omtykt. predikant’aamlude som
bäst, sades mig, de obotligt sjuka till gndstjänst*inom
sig och de som lidit eller lida kunna förstå linrn
tacksamt „Hugsvalarns" ord I denna stund blelvn här
emottagna.

Plötsligt vändes mina blickar lrån Sjukhemmet,,
emedan sången af glada barnröster nådde mitt öra.

I denna sång klingade högt en fröjd liknande
svalornas jublande „kvivltt" när vårvindarne
återhämta dem till norden, under hvars himmel de hvila
nt efter resans besvärligheter. Från det håll där
harn-rösternn hördea Iramträdde en til al hlindhemmets
skyddslingar. De vandrade parvis långs den breda
sandgången kring deras lilla område med en säkerhet
i rörelserna, som hardt, när gaf åskådaren illusionen,
att det strålande solljuset genomträngde deras
förmörkade pupiller oeh öppnade deraa blick för vårena
nitga lägring och den blå himmelens outsägliga
klarhet. Kanske hade barnen själfva i denna stund en
så stark förniramelso ut ljuset sora omstrålade dem,
att de dolade åskådarns illusion och uppfångade med
själens blick det omgifvande
sceueriet?.....säkert är, att det ej låg en enda mollton af vemod i
sången de uppstämde i kapp med fåglarua.

Frälsarn fullbordade sitt löfte på denna
pingstmorgon och hade nedsändt. Hugsvalarns ande till dem,
som här behöfva så väl fläkten al lians vingar.

Nåja! Den vackraste medalj liar dess värre ain
afvigsida likväl. Vi veta nog, min goda läsare och
än mer min goda läsarinna, att dessa värk af privat
välgörenhet kostat nss mycket „lopp och Bprång och
harm och förtret" (hvilket förre vaktmästarn uppförde
på ain räkning). VI hafva mötts af griuinser, dolda
ofnllatändigt under artigt smil vid åsynen af våra
framräkta listor. Vi ha hört hardt när förbannelser
öfver all denna listighet, som praktiseraa förnämligast
af vårt kön och ökar desa långa sknldregister i
kviu-nohatarnes ögon (när deras böraar tå sitta emellan i
synnerhet!) Men därvid lärde vi att göra vissa
iakttagelser: När den stora kapitalisten tecknade med
sötsur miu och högt genljud af metallens klang sin
100 Fmk, lämnade artisten, som lefver af sin strupes
eller sitt, instruments klang, af sin pensels eller sin
mäjsels produktioner, villigt ocli gladt sitt bidrag —
kanske dubbelt större — utan att den högra handen
reflekterade öfver hvad deu vänstra gjorde. Oeh
enkans skärf i offerkistan sedan! Af dessa bäckar små
blir en stor å oftare än man tror. Slutligen, när det
fullbordade vårket. rest 8å vackra murar som ofta
framaprnngit genom enakildas arbete och offervillighet,
— — huru lätt är ej både Bväljd och glömd all deu
lilla „skuff’else" idéns npphofsmän fått vidkännas! —
Med fullt hjärta filosoferade jag så där på den vackra
plattformen af .De gamlas hem" ander tonerna at do
blinda barnens glada sång. Jag väktes ur mina
tankar af pianomusik från sidongen som prydes af deu
dyrbar a flygel, hvilken i höstas hitsändes af den i
vårt land för sin outtröttliga välgörenhet aå högt
vördade och älskade fra Aurore Karamsin.

En af pensionärerna i hemmet., sum varit, god
pianist under yngre dagar, bibehåller ännu ain vackra
talang, hvarmed hon kan förströ och glädja Bina
mcd-ayatrnr mången gång. — Artister från staden visa
stundom älven sitt vänliga intresse för De gamla
genom att gifva här små mntinées eller soirées
luusica-les. — Tidningar och journaler saknas ej häller på
salongsbordet och i korridoren lins nutidens yppersta
språkrör — en telefon! — Efter att. ha mottagit en
vänlig inbjudning af en pensionär till hennes trefliga
kammare — möblerad med deu egna, kära gamla
soffan, byrån som tillhört mor och mormor, gungstolen
och de omhuldade blommorna i fönstret — efter att
ha pratat här en sällskaplig stund ooh njutit af kuffet
„ ni ed dopp’, trvkte jag min värdinuas hand till
hjärtligt afsked och återvände från min pingatutflykt i det.
gröna med hjärtat så lätt och gladt, att det. bar mig
ölver bärg och backar liksom hade jag för en stund
fått till låns de öfver mitt. hufvud kretsande
svalornas vingar.

Fru Eva Basilier.

(Medd.)

I den vidt spridda svenska tidskriften „ldun"
ingick nyligen bilden at en ung finska, Iröken Karin
Montin, som

på ett vackert och hedrande sätt gjort
sig känd i Sverige genom sin värksamhet. Hos drott-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free