Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N;o 17
TIDEN.
163
ningen har hon tillvunnit sig stor välvilja och
förtroende fiir skickligheten hon ådagalagt inom
sjukskötar-kallet, Ii varat hon af medfödda naturanlag egnade sig.
sedan hon allvarligt beredt sig därför. Detta
ansvarsfulla ooh mödosamma kall kräfver mycken
människokärlek och själfuppoffring och af en
föreståndarinna (ör en sjnkanstalt fordras dessutom sansfallt
och godt omdöme, karaktärsfasthet, sinnesnärvara och
jämn, stilla glädtighet i lynne och sätt. Ingenting
uppehåller mera de mjukas mod.
Det är för alla dessa egenskaper fröken Montin
högt värderas och prisas och det sor nt. som oin de
låge i familjen. Hennes syster, frn Eva Basilier,
hvars bild här ofvan skänkes Tidens läsare, visar sig
begåfvad med samma naturanlag och bar egnat sig
åt samma kall i Finland som systern på andra sidan
Botteubalvet. Redan i yngre år intresserad lör
läkekonstens studium besökta hon kliniker och vann
kunskap om människokroppens organer, hvarefter hou
lärdo sig massage och utöfvade en tid detta yrke
med framgång.
Nn har hon, sedan ett år tillbaka här i staden
på egen bekost.uad inrättat ett sjukhem, där patienter
med nerv- neil lijärt,lidanden, störingar i blodomloppet,
anemi o. s. v. varit intagna. Ehuru hemmet ännu
är för nytt att vara kändt i vida kretsar ha sjuka
dock tillströmmat dit i större antal än lokalen tyvärr
knniiat mottaga.
Särskilda omständigheter ha vållat, att den som
skrifver dessa rader mycket ofta nnder bela vintern
och våren besökt fru Basiliers sjukhem och det har
alltid gjort, på mig det bästa intryck en sjukanstalt
kan göra, — intrycket at’ ott stilla, trefligt hem, där
ordning, snygghet, komfort ocli vänlig tjänstvillighet
aldrig saknas. — Där ligger utbredt öfver det bela
ett visst behag, som hindrar patienterna att altjäint
komina ihåg sjukhuset. Salongen i midten uf
våningen med sina blommor och böcker på borden är
samlingsplatsen lör pensionärerna, hvilkas krafter tillåta
dem att njuta af sällskapslif. Och isoleringsrummens
svaga patienter ha det stilla lugn de behöfva och
bemötas af siua vårdarinnor alltid med ett vänligt,
gladt ausikte, tillmötesgående och godt lynne. Äfven
maten llr god — någouting som de sjuka framför
alt sätta värde på.
Från nästa år har fru Basilier tagit ännu en
våning till för att kunna åtminstone med 10 sängar
öka ■JHemmet, aum hittils arbetat endast med 12
sängar. Detta har visat sig vara alldeles för litet I
anseende till det växande antalet af dem. som söka plats
här. Äfven billigare platser komina då att inrättas.
Ett operationsrum skall inredas i öfre våningen
och efi" sköterska kommer att. anställas för deras
behof, som undergå operativ behandling.
Vi tvifla ej på att allmänhetens intresse skall
framdeles och i större skala än hittils kunnat vara
fallet egnas åt den anstalt vi här ofvau sökt att
bekantgöra. Enligt ile läkares mening som besöka detta
sjukhem är det värdt förtroende af dem, hvilkas tunga
lott är att båra lidandets och sjukdomens pröfningar.
A—1’—a.
En prinsessa.
Novellett
af Aina.
Hvarje morgon kom professorn på sjukbesök.
— Snart får societeten tillbaka sin gunstling — sade
ban en dag — fröken måste försöka stiga på foten,
ty nu är all lara förbi. —
Till hans förundran mottog den unga flickan
dessa goda nyheter ined störstu liknöjdhet.:
— Det Ur inte tillbaka till nöjena och
utflykterna jag längtar — sade hou med en suck — sor
ni inte herr professor, att jag är trött och nervös och
trår etter landtlig stillhet och ro.
— Står det. så till — professorn satte sig ned
och betraktade uppmärksamt hennes tina drag, hon
såg värkligen irriterad Dt.
— .Tag drömmer dag och natt om gröna tysta
skogar, sade hon, någon ljuflig, fridfull vrå, där jag
kunde känna mig fullkomligt, fri. Kan ni inte
rekommendera mig en sådan tillflyktsort? —
— Det är möjligt och jag tror värkligen att
några veckors vistelse i absolut stillhet skulle gliru
er godt. Jag har en gammal väu här ute i
skärgården, en doktor Walle, hvars syster hnshållar för
honom: hon är eti särdeles praktisk och duglig kvinna,
eu motsats till brodern, som tillhör idealmänniskornas
sällsynta klass och endast dväljes i vetandets slärer.
Fröken Walle hade i lj"l en tungsint fru såsom
inackordering och i förra veckan aände jag henne en
liten moderlös gosse, kanske skulle hon också på min
förbön mottaga or. —
— Ack jag ber er rekommendera mig på det.
bästa, herr professor, jag akall vara er evigt tacksam —
utropade den nnga damen med strålande blickar, en
tyst aninsc sade henne redan, att hon skulle återse
sina drömmars paradis. Fröken Walles vänliga
ansikte dlik npp fiir henne som en värklig vederkvickelse
och minnet at Sjötorp inbäddadt i hängbjörkarnes
svala skugga koin henne att ryaa af onämnbart,
välbehag. linsets herre kände bon visserligen ej, men
om ban — såsom hon förestälde sig houom — var en
gammal älskvärd fllosof, aå var hon pä förhand viss,
att de skulle komma vill öfverens.
Professorn jämnade godhetsfullt vilgen tör henne
i alla afseeuden; ban skref enligt, löfte till fröken
Walle ocb erhöll gynnsamt svar och ban framlade med
sådan läkaremyndighet. Paulas resplaner, att hennes
styfmor endast hade ett bifallande leende till svar —
för resten kände mor och dotter ingen saknad vid
att skiljas, de två hade aldrig lialt sympatier för
hvarandra, ehuru lifvet länkat, ihop dem.
Naturligtvis väkte nyheten om den unga
baro-nessans bortresa stor sensation i sällskapslifvet, men
professorus råd vågade ingen klandra och Paula
fortfor att vara konvalescent, ända tils hon en vacker
julimorgon steg i loteåldermans slup, som skulle föra
henne säkert fram till det efterlängtade målet.
Strand-bryggan vimlade af folk då hun reste, nästan bela
badsocieteteu hade kommit ned för att taga farväl
och uttala sitt beklagande af denna nödtvuiigna
landsflykt, men då slupen lade ut från land ocli bredde
sina hvita segel fur morgonbrisen, uiedau hattar och
näsdukar viftade ett sista farväl till den bortresande,
kände Paula en oemotståndlig lust att skrika uf
jubel. — Fri, o Gud fri! — ljöd det altjämt högt
inom henne och hon såg bort öfver de krusade
vågorna, som skulle bära henne långt från alla dessa
människor och förhållanden meil känslan at att vara
räddad! Den lilla fågeln baile för några flyktande
stunder brntit sitt galler.
* *
«
— Seså nu liar jag vindsrummet prydligt och
fint som ett dockskåp, nn må väl professorns gamla
fröken bli belåten — sade fröken Walle och drog ett
lättnadens andedrag, när hau äudtligen satte sig ned
på verandan, där doktorn läste sin tidning.
Hvaraf sluter dn till hennes ålder? — frågade
brödren — jag kan ej miuuas att det stod någonting
därom i brefvet.
— Nej, men professorn talade om en
melankolisk dam med eu sjuk fot — uch jag förstår så väl
huru ensamma fruntimmer med gikt, i benen känna
sig öfvergifna och nedBtämda och dä du inte hade
någonting emot en inackordering, så ville jag hjärtans
gärna försöka muntra upp mäimiskau en smula. Mins
du huru par veckors vistelse här gjorde uudervärk i
fjol med min sjuka fru. Muu måste ju sanuerligen
göra hvad man förmår tör siu lidande nästa. —
— Det är vackert tänkt, syster, och likt dig —
sade doktorn vänligt — här har dn nu ined dina trogna
omsorger till och med fått tram uågra bleka rosor på
lilla Edvards tärda kiuder.
— Ja, det stackars barnet är precis som en fläkt,
svag och nael öfver all beskrifning, han kommer iute
att lelva länge, sade proieaaorn, men då må inan
åtminstone förljufva bana korta lif så mycket som
möjligt. Ser du hur nöjd hun sitter där i solgasset och
sträcker ut siua små hjälplösa fötter — jag måste
springa och plucka bonum några blommor. —
l.)cb nästa ögonblick var fröken Elise nere hos
gossen med ett belt fång blommor, aoiu hon lärde
honom himla ihop till en krans: — flet. blir präktigt,
min gosse — försäkrade hon iippmiiutrande vid de
tafatta fingrarues ovana försök — alldeles makalöst
och kransen skall lvlaru tå sätta på Stjäruaua horn,
så blir den grann som en midsomuiarbrud. — Hennes
fryntliga ausikte lutade sig kärleksfullt nBd mot
barnet. aum gladt log tillbaka och slug de små magra
armarne kring heuues hals.
— Du är eu liten suäll Btraut — sade him
leende, när hou återvände till siua göromål i huset,
Professorn hade utsatt sin patients ankomst till
slutet af veckan och fröken Walle hade helt
konsekvent bestämt sig att. vänta henne på lördagen.
Fredag eltermiddag då doktoru begifvit sig af till skogs
på spaning efter en ny sorls ormbunkar, satte hon
sig därför ned på verandan 1 allsköns lugn fiir att.
stoppa strumpor, medan hou roade lille Edvard genom
att tala om för honom en Baga. Hon vände ryggen
utåt gården och var så fördjupad i sin tvådubbla
sysselsättning att. bon ej hörde huru sanden knastrade
under en kommandes ateg, förrän två mjuka händer
lades pä hennes ögon och cn välkänd röst ljöd i
hennes öra: — Här har ni mig nn, fröken Walle, med
tusen hälsningar frän professorn! —
— Kors bevare mig väl, jag begriper inte ett
dugg af det här — fröken Elise rusade upp så
perplex, att. både strumpor ooh garnnyatan föllo ur
händerna på henne — är det iute, är det inte
prinsessan ––
— Från skogen — inföll Paula med ett skälmskt,
leende — jo det är samma okända flicka, som nyss
s& djärft, trängde sig in i er fridlysta lilla värld utan
att så mycket som säga sitt namn en gång; oförlåtligt
ohöfligt icke sant? —
— Min bror berättade, att bland årets
badgäster lans en nngersk prinsessa och därför trodde
.jag .....
— Förlåt att jag måste förorsaka er en
missräkning, den där prinsessan liar både varit och farit
neil endast en stackars eusam flicka har stannat, kvar
för att anropa er barmhärtighet. Har inte professorn
lagt ut ett godt ord för mig?
— Professorn — upprepade Iröken Walle alt
ännu lika förbryllad inför denna mystifikation — han
liar rekommenderat en gammal halt fröken, eller har
jag själf inbillat mig uågoiitiug sådant, det är något
galet hur det än är? —
— Fröken von Dordet skrattade muntert: —
Hår har bara skett ett litet misstag på person, det
är altsamman — sade hon — jag iir professorus
skyddsling om ni så vill och jag ber så innerligt att
ni godhetsfullt ville antaga er den främling, som ödet
redan en gång kastat i er väg. Ni kan icke tro,
fröken Walle, hnrn jag längtat tillbaka till er, nn är
jag här och tänker ej låta visa bort mig. —
Hon lade armen kring fröken Wallea axlar och
såg bedjande på henne. — Ni är hjärtligt välkommen,
lilla fröken — sade deu goda damou, som uu
ändtligen återkommit till besinning. — Och ni saknar icke
prinsesseglorian? —
—- Ähnej högheten låta vi gärna fara, men
namnet. kommer jag nog att hålla på — smålog fröken
Elise —- för mitt minne skall ni alltid stå som
något slags sagoprinsessa. —
Paula drog henne ned bredvid sig på deu låga
trappan: — Låt mig nu bikta för er — sade hon
och medan fröken Walle uppmärksamt lyssnade
berättade hon enkelt och öppet sin korta lefnadssaga.
Fadren — till börden lifländare — hade första
gången äktat en nng älskvärd finska ocb Paula var
deras enda barn. Till tio års ålder uppfostrades hou
af deunu afgudade moder, som lärde henne sitt språk
och att, älska det alltid saknade fosterlandet. Ja det
var som skulle hou nedlagt något af siu egen trånad
därefter hos barnet och un då modren i mer iln tio
år slumrat i jordens sköte, hade denna inplantade
kärlek till hennes hemland slagit ut i fnll blom hos
dottren.
— O jag älskar, älskar, älskar detta land
->-utropade hun och sträkte lämnande ut armarne mot
■len väua taAa, soin i hiigsommurfägriug låg utbredd
Iramiör dem. — I långa år har jag nu efter min
läders död flackat världen omkring med min styfmor
och alltid liar jag längtat, hit öfver, men först deunu
sommar blef min länge närda önskan en värklighet,
Ser ni badlilvet där borta var dock i det hela inte
stort bättre än hvad jag funnit förr i Ems eller på
Rivieran; hvad jag åtrådde var att få slita mig lös
från alla konventionella baud ooh drömma om, att jag
var fri och lycklig. Jag är inte god, fröken Walle,
baronessan kallar mig en häxa och hon bör väl käuua
mig bäst, men jag har tänkt iblaud, att jag kanske
ännu kuude blifva bättre. Itlomuiau tynar ju uch
växer förvridet i sakuad af lämplig jordmån uch
hälsosam luft, jag liar under bela min uppväxttid andats
osund förkoustlad drifhusatmoslär — låt luig smaka
friheten ocIl den friska luften hos er och lära mig
att, blifva god och sann som då jag ännu var eu
liten flicka. —
Hon gömde hufvudet vid frökeu Walles bröst
ooh deu goda damen (rykte henne under tårar intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
