- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
167

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 17

trädda af mnsikanter, grnpperade omkring
banérbä-rnrno, (»rande stundar. fullsatta med värkliga
karri-katyrer och inskriptioner såsom: „mera penningar,
mindre elände!" En neger, Jesper Johnson, liär det,
amerikanska baneret i spetsen af tåget.

En praktisk industriidkare skomakare till yrket,
sora liar skänkt ett par skodon till hvarje man i en
„Kommnn", har i utbyte liir denna ädelmodiga
handling på dess banér fått uppsätta en annons om den
utmärkta beskaffenlieton af lians fabrikat.

Nästan utblottade på alt gå banden af
arbetslöse från stad till stad, hvarest inan emottager dem
på mycket olika sått. På arbetareplatser kommer
befolkningen i massa emot dem meil musik, emottager
dem med bengaliska eldar, fyrvärkeri och ibland
illuminationer och dekorerar sig med industri-arméns
ut-märkelaetecken, hvilka utdelas af Coxey. De göra
sålunda sitt, triumflntåg, eskorterade af polisen, och
man härbärgerar dem Bå godt man kan, man gifver
dem kläder, vivre och till och med penningar. På
andra ställen, där myndigheter och invånare äro rörda
till medlidande eller rädda lör de ytterligheter, till
hvilka dessa nthungrade kunna öfverlämna sig,
upptagas kollekter för att förskaffa dom
lifsförnödenhe-ter, hvilka de inpacka i forvagnar, hvilka åtfölja
tåget, hvarefter man påskyndar deras aftåg. Där, hvarest
man icke gifver dera tak öfver hufvudet, kampera de
på öppna fälten och ligga på halm. I brist på
bägare dricka de nr gamla konservburkar, ntom de
förnämsta, hvilka hafva tennhägnre.

Polisen bevakar dorn i deras läger; ilen arresterar
och skicka till workhouM dem, boiu gå ut att. drickar
]iå krogar eller värdshus. „Den store okände" har
mer än en gång nödgats medla till förmän för de
arresterade fångarne, sade han. Och polisen har åter
satt dem pà fri fot. PoliBen i Alleghany City har
likväl ej visat sig så medgörlig, och „den store okände"
var där nära att själf få krypa i finkan.

iiättre hafva de amerikanske impressarierne
behandlat Coxey och „den store okände". Båda hafva
från flere håll blifvit erbjudna femton hnndrii dollars

TIDEN.

för sex föreläsningar, ett. anbud, soin de dock
föraktligt tillbakavisat. Andra, utan tvifvel mera sporrade
af behofvet, hafva icke haft denna nobla stolthet, ntan
låta mot. några dollars förevisa siu i mnséer. Sålunda
hafva förevisats arméns astrolog, bäraren af
fredsba-néret, en musikant och flere andra samt till och med
hunden Bunker-Hill, en enorm, harneskklädd bulldogg,
som åtföljer armén. Desse desertörer och affällingar
hafva af -ilen store okände" till straff blifvit
bortjagade från bandet.

De ämnade därför organisera en rivaliserande
styrka ocli skrefvo till miss Helen (iould för att bedja
henne om penningar.

Det var tågets komiska sida, inen det hade
äfven siu allvarliga. Màuga af de olycklige föllo offer
för försakelser, köld eller sjukdom, i synnerhet genom
den förfärliga väderlek som rädde. Do hade ingen
annan läkare än general Ooxoy, och hau kände icke
till någon annan medicin än iudigovatten. Han förde
däraf med sig en enorm butelj ocli gaf om
hvartannat åt människor och hästar af denna dryck, som lian
förklarar vara ett universalmedel. Trots alla
vedermödor och alt elände tappade de arbetslöse ej lätt
modet. I möten, hållna på vägarne, gjorde de hvarje
dag nya rekryteringar, oeh marskalken Brown
förklarade ä propos snöstormarne, för hvilka truppen varit
utsatt under sin marsch i bärgen, att „denna storm
var ett intet mot den socialistiska öfversvämning, som
förbereddes". Han höll vid detta tillfälle äfven ett
tal för armén, hvari ban jämför sina följeslagare uted
historiens största hjältar. De hafva visat, sade ban,
att de ingalunda äro låte och lastbare, såsom
tidningarna påstå.

Emellertid tykte alla dessa stackare — snarare
än hjältar — att, resan skulle gå fortare och vara
mindre besvärlig och deras ankomst till mötet den 1
maj säkrare ined järnväg än genom ändlösa vägar,
linljda i smuts och snö. De började anfalla tågen.
För att fortare blifva af med dom ville man i
somliga städer de passerade packa in dem i lastvagnar.
Men de hade siu stolthet och ville ej resa annat än i

167

passagerarevagnar. I Oakland mäste man sätta polis
och militär i rörelse och nffyra kanonskott för at.t.
förmå general Frycs trupp, bildad i Kalifornien, att
resa från staden i lastvagnar.

Det mest egendomliga är dock, att do
arbetslöses armé lyckades skaffa sig anhängare äfven bland
personer af god familj. Mon uppmärksammade, i
kapten Primeroaes band, kommande från Texas, bland
annat en ung man, son till den vördnadsvärde doktor
Harcourt, frän Brooklyn. Denne blef dock sjuk al
umbäranden i Cincinnati och transporterad till
sjukhuset. En välbärgad invånarn i Brazil hade likaledes
slutit sig till truppen Coxey, medförande en betydlig
summa.

En liten förtrupp af den industriella armén
anlände före de andra till Washington, Det var
kapten Primeroses haml. 1 stället lör att blifva
emottagen af öfverste Rodatone, direktör lör Tomn national,
som hade åtagit sig att förbereda alt för den
industriella arméns uppehåll i hufvudstaden, mottogs dock
redan den af polisen,

Seilan inträdde den stora splittringen, I hvarje
stad minskades trupperna. General Kelly var nära
att blifva mördad af „de sina", ocli Coxey förklarades
lill slut, endast vara en industririddare och
hästskojare, hvilken — blott i syfte att göra goda
„hästaf-färer", i händelse förslaget oui de två miljardernas
utsläppande skulle lyckas — satt armén af arbetslöse
och vagabondcr i rörelse. Och slutligen blef „den
store okände" — den återuppståndne Kristus —
-misskänd" och bortjagad! Och allra sist inträffade den
snöpliga upplösning af hola spektaklet, aum redan
om-nämts. De arbetslöses korståg slutade som en vanlig
fustlugsfars med prygel och polis. — Sic Iransit
gloria m ’indi.

I SPILLROR.

Pör Tiden
af

Alvar Sten.

Plötsligt stannade ban framför henne och frågade med ett halft klagande
tonfall:

–Huru kan ni vara så lugn och barnioni8k ocli fridfull? Jag vet ju

livad ni har gått igenom. Ni borde jn känna er likasom jag aoin ett jagadt
djur, 8om af jägarn blifvit ntdrifvet nr dess siata gömställe Hnru kan ni ta
det så där? Hvad bar gifvit er kraft därtill. Hvad för ett opiat har ni
blandat till, aom kunnat utöfva en sådau värkan på er.

Hon log vemodigt.

—e!Dèt är ett opiat, Som ni aldrig kunnat tro, att jag skulle komma att
begagna mig af, men som flere än jag tillgripit i nödens stund.

Han såg üågaude på henne. Och hon fortfor:

Mins ni, att ni själf sagt, att människan har bara un begränsad
förmåga att lida, och när hon nått gränsen, så fins det inom henne något, som
reagerar mot lidandet. Huru som hälst, så måste hon få slippa att lida mer.
Så var det ock vid min lilla goases dödsbädd. Kan ni föreställa er, hur det
kändes för mig att stä där och se huru alt i ett. slag föll i spillror, som jag
ämnat bygga upp till er och min egen lycka. Och att veta, att det var jag
som rar orsaken till litiua sjukdom och död, han, aum ändå borde stått mig
närmare än någon annan och som var anförtrodd i min vård. — Och dessutom till
liislåugt lidande lör en annan af mina egna. Kan ni tänka er, hur det
kändes för mig. Jag kan ej mer förstå, huru jag kunde gä igenom alin de tunga,
mörka dagar och nätter, då minuterna i snäckgåug släpade sig fram och jag
vakade ensam lued de sjnka och med mitt eget oroliga samvete. Så mycket
vet jag bara, att jag ren hade eu flaska morfin i beredskap för den händelse
Kaj sknlle dö — en flaska, som ni en gång gifvit mig, då jag inte fick sömn
om kvällarna.

Han ryste och förde med en åtbörd al förtviflan handen öfver sin panna.

— Jo, ty jag kunde inte tänka mig, tars jag skulle kiiiiua üfverlefva
alt detta. Och jag hade nog inte häller kunnat det, om inte —

— Om inte?

Hon steg npp och gick fram till ett lågt. skåp med glasdörrar i andra
ändan af rummet, på hvilket en Kristusbild i marmor hade 8in plats,
Thorvaldsens Kristus med hufvudet triunåtlutadt och utbredda armar.

— Det var han, som räddade mig och lyste mig i det miduattsmörker
min själ Ilade att ensam gå igenom, sade hon och vände sig till hälften mot
Kurt. Det. var en natt, då jag vakade hos Kaj, eu natt, då det var soui
murkast i miu själ, ty jag hade just fått veta, att det inte mera fans en skymt
al hopp. Jag satt och vred mina händer al förtviflan och min tanke flög
omkring som arkens dufva ntan att, finna ett onda läste att hvila sig vid. Alt
var mörkt och öde och tomt ocli det var som oin ott haf med stora svarta
vågor hållit, på att slå öfver min själ. Och jag var så ensam i det stora
mörkret-Jag kan ej beskrifva bur det var, meu jag önskar att Gnd måtte bevara er
(rån att så sjunka neil i det svarta djupet. Jag tog mig gång på gång öfver
pannan och nndrade, om jag änuu hade mitt förstånd i behåll. Och sä blef jag
så förfärligt rädd, rädd lör mig själf, rädd för honom, som låg där mera död
än lefvande och som jag hade dödat rädd tör mörkret. Jag hade velat, skrika
till, meu min tunga var som förlamad, jag ville springa nt i köket och väcka
tjänstefolket, men jag kunde ej röra mig ur fläcken. Och då sjönk jag ned på
golfvet jag kände mig som eu mask, som man trampat pä, men som lefde
ännu, krossad, öfvergifven, ensam slungad nod i en afgrund. Och det var jag,
som skulle skapa tvänne mänskurs lycka, jag aom förmådde mindre än ett
stolt-grand utkastadt i rymden. Det var som om spillrorna af alla planer och
beräkningar störtat ned öfver mitt hnlvnd och jag därnuder hört ett hånskratt i min
närhet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free