Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
TIDEN.
Han väntade, tils kon blilvit lugnare, ocb sade
d& långsamt.:
— Jag har ej gifvit något löfte f det blir
alldeles, som dn vill.
Hon började ordna rummet; sysselsättningen
gjorde henne. godt. När hou samlade ihop de
kringströdda leksakerna sackade hon djnpt. Om de sknlle
få lof att afstå en, hvilken sknlle det då blifva?
Hon gick fram till sin inan, som dyster stod
ocb såg nt genom fönstret, och gjorde honom den
svåra frågan.
— Inte vår minsta natnrligtvis — sade han,
— och inte vår enda flicka . . . och vår förstfödde
är för gammal.
— Som om jag sknlle kunna skiljas från honom!
utropade, modern darrande vid blotta tanken, —
du vet, ej hvad ban Ilr lör mig; och hvad skulle de
aadra taga sig till utan lionom, ban, som ser efter
dem, undervisar dom ocli är deras lekkamrat, på eu
gäng.
— Ja, och Harry är lör iiiutålig ... så det.
sknlle vara Dick.
— Åh, min egen käre Ullo Dick I
Dot låg så mycken kärleksfull ängslau i dessa
ord, att hau oj kunde uiöta hennes uttrycksfulla ögon,
då ban mildt, svarade:
— Ja . . . ban behöfver mycken tillsyn, mer
än hvad du kan gifva honom; men ban är modig ocb
har ett godt hjärta, och med en så god uppfostran
kommer ban nog att taga sig fram i världen.
— Det kommer ban att göra i hvilket fall som
hälst, — sade den stolta modern. Meu det var ett
hemligt tvifvel som plågade henne. Var det sjilllviskt
att behålla honom?
— Och om vi gåfve med oss — började hon
— när skulle han då . . . lämna oss?
— Innan nästa vecka, ty han skulle följa med
utrikes om ungefär tio dagar. Vi få lof att gifva
svar i morgon.
— Så snart! Dn kan jn inte låta bouum lara,
säg?
Han lade armen oro hetmes lif.
— Jag håller mycket af Dick — sade han —
meu du är mig än dyrbarare; som det nu är, så blir
du alldeles för trött och utsliten. Och dessutom är
det ett så ypperligt tillfälle lör Dick, ett, som ban
ej skulle vilja gä miste otn, ifall lian själf förstodo,
hvad det betydde för haus framtid. Det är att tänka
på att vi också hafva de andra barnen och äro
inyk-ket fattiga. Tyck inte, att jag är liård ... jag
vet nog, att. det är svärt . . . men ilet, är det bästa
vi kunna göra.
— Dä vill jag försöka att bära det., min vän
— sade hon mildt, i det hon gömde hufvudet vid
lians bröst.
» *
»
Lille Dick sof sött natten före sitt inträde i en
ny värld, full af nöjen och faror och långt Irån de
kärleksfulla armar, som skyddat honom under bela
lians lilla lif. Det enda han viste var, att ban skulle
lara på ett besök, och ban kände sig mycket viktig
vid tanken därpå. Och han drömde belt fridiullt,
omedveten 0111 den mörka gestalt, som vred sig och
skakades af nudertrykta snyftningar vid sidan af
hans säng — oeh den lilla nattsäck, i hvilken lians
kläder, omsorgsfullt lagade och lappade, blifvit
nedlagda under många suckar och tårar. Om ban sett
sin mor, skulle ban hafva smekt den darraude haml,
som slätade hans örngått kanske för sista gången,
blandat sina tårar uied hennes och förtroendefullt
smugit sig till det. trofasta hjärta, som redan förutsäg
akilsmässaim bitterhet.
Det uttryck af liilando lian såg på sin moders
ansikte, då hon vid afskedet trykte honom till sitt
bröst, dröjde kvar i baus barnaminue en stund, då
hau gick framåt vid sin faders sida, men ban var i
den ålder, då ovälkomna eller förvirrade tankar lätt
lämna plats för gladare sådana, förorsakade af nya
uppträden och nya ansikten; ban började snart eu
oafbruten ström af frågor ocb smlprat, utan att ens
märka faderns dystra fåordighet.
Ah. hvilken förfärlig ensamhet, den dagen 1
Modern skötte sitt arbete mod tungt hjärta och lyssnade
efter Dicks röst, i loltimmen, blott för att. plötsligt
erinra sig, att hou aldrig mer skulle få höra den,
hvarken i glädje, vrede eller sorg. De öfriga barnen
voro mycket nedstämda och blefvo det llnun mer hvar
gång ban saknades vid bordet, ocli de frågade
oupphörligt, när ban skulle komma igen.
Deras far kom hem ganska tidigt. Han kyste
sin hustru sägande:
— Dick har fått en vin, som är värd att ega.
- Kände ban sig lycklig?
—- Ja, dot löratås han ville ftilja med hem. det
var ju aå naturligt i början, men . . .
Säg ingenting! had hou brutet., i det
hon gick ut ur rummet.
Och det uppstod eu egendomlig tystnad mellan
inan uch husfru. Hou kände, att. det var ett.
bekymmer, som icke kunde delas, ty ett vänligt, eller
deltagande ord sknlle öppna fördämningen till hennes
sorg, och därtill var icke tid, då deuna sorg icke
skulle lä något slut. Emellertid gick hon ikring som
en ande, alltid vaksam, alltid lyssnande. Det var.
som om eu skugga trädt i Dicks ställe eu skugga,
aoiu hon ilrigt. förföljde, endast för att, när hon
hunnit. den, stå med famnen tom. Mannen gaf sorgsen
akt pä henne och hoppades, att, när alt nu tyktes
lugnare, det var bäst Bom det var. Hennes
fortfarande tystnad fiirst rörde, sedan oroade honom, ty
fastän hau bittert sakiuule barnet, kunde ban icke
förstå detta långvariga fiirblifvande i en sorg, dou
ban trodde vara en förklädd välsignelse. Och de
började aflägsnas från hvarandra, långsamt, men säkert,
ile88a båda älskande, som i kärlek sträfvat för
hvarandra så många år.
En natt vaknade han belt plötsligt — ban såg
oj till sin hnstru. Efter ett ängsligt, sökande fann
han henne på knä vid Dicks tomma lilla säng.
— Slån skulle tro, alt hau vore död — sade
hau halft förebrående, i ilet. ban sakta lyfte bonne
från golfvet.
— Ack, del sknlle vara mycket bättre —
snyftade hon då skulle ban ännu vara vår . . . vår
egen.
Hau försökte lugna henne, men förgäfves; ocb
ban greps af en stor fraktan, då ban upptäkte
hennes ovanliga blekhet och de mörka ringarne under
ögonen; likaså morgonen därpå vid frukoaten, när
barnen frågande läste sina allvarliga ögon på
moderns ausikto.
När han gått och barnen voro i skolan, begaf
hou sig på en mystisk färd och höll I sin nervösa
brådska på att taga orätt tåg. Hou var ej van,
stackars liten, och kände sig mycket olycklig ocb
ängslig, men längtan att få se en skymt af sin gosse,
innan ban lor utrikes, var alt för stark att kunna
motstås. Och hon gick en lång, lång vägsträcka
endast för att noga granska fönstren på eu ator hvit
byggning i fåfängt hopp att lå se Dicks lilla vackra
ansikte titta fram. Åh, om hon då vetat, huru han
i den fina buren förtärdes af längtan elter henne.
Men hon rviflade, huruvida det skulle vara rått att
störa honom, ifall hau kanske trifdes ocli ifall det
var rätt att åter sluta houoin 1 sin famn, dä bon
gifvit sin man det där löftet. Sålunda vände hon
åter ont, utan att hennes längtan blifvit tilllredsstäld.
Det var eu af de dagar, då hon hade mest att
göra, och för att hinna hvad hon på morgonen
försummat arbetade hon till sent på kvällen. Hou 8åg
på klockan; den var mycket öfver delt tid, då hennes
man brukade kouuna hein. Hou gick fram till
fönstret — det regnade, och den trånga gatan säg ännu
dystrare nt än någonsin. Nog liade han blifvit
kvarhållen öfver tiden äfven fornt, meu nu kände liou sig
så förfärligt ensam under hans fråuvara och skulle
halva gått att möta honom, om hon vägat för
barnens skull. De liude nämligen nyss somnat.
Hon var alt för trött och upprörd att knnua
återtaga sitt arbete ocb satte sig därför i en bekvätn
gWttmal länstol och tänkte tillhaka pä den förflutna
veckans händelser. Gång på gång klandrade hon sig
själ! lör att. hon genom sitt uppförande okat mannens
sorg ocb blef förskräkt, då hou kom att tänka på
den värkan hennes iörtegenliet, åstadkommit.
1’lötsligt hörde hon i den ensliga tystnaden ett
ljud, som kom beune att rycka till — och darra!
Hon stapplade fram till dörren och slog upp deu;
det susade kring hennes hufvud, dä det kom alt
närmare och närmare — ljudet af Dicks små lötter, som
sprungo uppför trappan. Hon skyndade honom till
mötes, och glädjetårar strömmade öfver hennes ansikte,
då hun framför sig såg — siu luuu tueil lille Dick
vid banden, och hou slöt dom bägge till sitt hjärtu.
Mannen erlur vid detta mottagande liksom en
kväfvande känsla och undrade pä, bur ban någonsin
kunnat öfvertala heuue att skiljas 1’räu gossen, och
rikligt belönad kände ban aig vid deu lyckliga ooli
tacksamma blick haas hustru gaf honom. Msu hun
sade endast långsamt:
— Helium det här riskerar jag likväl ganska
mycket.
Än en gång omfamnade hon Dick ocli såg upp
t.ill sin man ined ett mildt trots i blicken.
— Låt världen behandla osa hur den viU nu,
— saib’ bon sakta, — mon vi behålla hvad lind har
gifvit oas.
Hvad trollslottet gömde.
Af
Kimyshrim-Srhaiip,
Mitt nngdomsbein var inlet vänligt hem.
Huset, där jag bodde, tillhörde tant. Lori ooh låg vid en
krokig sidogata i ilen urgamla lilla staden. Det var
icke så gammalt som deu lilla staden själf, men bar
dock åtminstone sina 300 år på den höga gafveln.
Ack, detta lilla hus såg precis så ut som ett
af de små gamla hus, om hvilka romauförfattarue
gärna berätta små historier. Detta kommer sig
troligen dilral, att romanerna ofta framgå från sådana
oväntade amå hus.
Då tant sände mig in i ott af rummen lör att
hämta ett eller annat föremål, sade hon icke, såsom
andra tanter bruka säga till små systersöner, till
exempel: „<iå in i blå rummet" eller „flå in i gröna
saleu". Min lånt sade: „Faul, gå in i onkel
Souud-sos dödsrum" eller ,,1’aul, gå in i tant Soundsus
döds-rum1’. Det lillu huset innehöll nämligen endast
ilöds-rnni. Mitt. lilla rum, hvars enda fönster vätte ut mot
den öde, med stora stenar belagda gårdsplnaen. hette
„den egyptiska Mimi’s dödsrum." En skuggbild af
den egyptiska Mimi prydde väggen öfver mitt
arbetsbord. Damen, hvars hårda profil sent går ur mitt
minue, hade på en utomordentligt invecklad
lefnads-väg kommit ända till faraonernas land och därifråu
till vårt hus, där hon äfven funnit sitt dödsrum.
Man märkte också genast på rummen, af hvad
art ile voro. Dessa bedröfligt gnisslande golfbräder,
dessa sinalbenta kanapéer, som kunde sucka på ett
så mänskligt sittt, dessa florbehängda speglar och
hemlighetsfulla stängda skåp! Därtill en doft at kamtert
ocb lavendel, som i sanning blef bedöfvande, då tant
en gång öppnade skåpen ocb detta skedde alltid, då
hou var vid godt humör. Då sade hou: „ Jag får
lof att se elter, om den otäcka målen inte anstält
någon olycka", ocb jag följde efter beune, i del. jag
bar en tunn, liten rottingskäpp ocb två borstar. Huru
skulle de stackars malarne hafva uågot ondt i sinnet,
då det faus sä mycket kuinfert ocb lavendel? Tanta
bekymmer voro rent af öfverflödiga, men hon hade en
atilla mani att skryta för mig med sina skatter och
att fråsaa i sina minnen.
Brokiga klädningar af taft, hattar med vajande
strutsfjädrar och underligt formade sammetsmautiljer
afalöjades för mina förvåuade blickar, och tant
antingen blåste sakta pä dem eller ruskade hon dem mildt.
Hon råkade i ett vekt, rördt tillstäud vid detta
pietetfulla arbete.
Ibl&utl draperade hon sig med eu af de
anteili-luvianska klädespersedlurne och drug, sålunda
fantastiskt utstyrd, med den nyflkue gossen genom de tysta
rummen Irån skåp till skåp och visade honom de
lör-gylda föremålen, på samma gång som hou dukade upp
sina gamla, omoderna historier.
Jag hade inga lekkamrater, ocb min lärare „
löjtnanten", var ännu äldre än tant. Han luktude icke
af kamfert och lavendel, men däremot, mycket starkt af
suustobak, bar Leipzigerkorset i knapphålet och
korpsvart peruk på den fyrkantiga hjärnskåleu. Jag
tykte icke om honom, ty ban var myuket sträng och
fränkände mig rent af hvarje förmåga. Enligt siu
egendomliga pedagogik trodde ban sig böra bibringa
mig krigsvetenskaperna till oeh med töre regula de triu,
och sålunda var det under undervisniugstimmarne
nä-stau uteslutande fråga om de skräckfulla
tilldragelserna vid Leipzigerslaget. Jag kau icke säga, att jag
under detta synbarligen mörka och trista lif
tillsam-muu med de gauila mänuiskorna saknade uågot; jag
kändo intet annat, ooh därtill kom, att jag hade eu
plats, dit hvarken tant Lori eller löjtnanten iBljde
efter’mig. Bakom min tanis bus låg nämligen en
liten, gammaldags trädgård. För att komma iu i
trädgården måste man gå ölver gårdsplanen, där Ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
