- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
173

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 17

TIDEN.

173

kub, knskeu. »om var ännu illilre Hu löjtnanten, dag
etter (lag tvättade dan plommongröna stndskareten,
ehnm denna blott om söndagen begagnades för att
åka till kyrkan. Jakob var t öga glad åt sin
sysselsättning, ty min trädgård var hans ögonsten, men
tant tykte loke om trädgården, emedan hon hatade
den friska luften. Till gengitld hängde hennes hjärta
last vid den plommongröna vagnen och de två
skim-larne. Löjtnanten var äfven i denna punkt likasom
i alt unnat at samma mening som tant, och som ett
slugs hemlig itfverstallmästare var ban ilen brummande
kuskens förman. De två männen hatade hvarandra
häftigt. De hade tjänat i samma regemente. Jakob
skulle väl icke hafva burit något agg till sin löjtnant
för de „fem och tjugu", som denne låtit tilldela
ho-nom nnder tjänstetiden, men den blå färg, som
löjtnanten tvang honom att gnida in på hästarne, don
kunde hnu aldrig förlåta honom, det förklarade ban
högtidligt.

Jakob förvarade trädgårdsnyckeln. Gick jag ut
på gårdsplanen, vände han sig brummande bort från
sin karet och började att leta i sina fickor nnder
förskinnet. „För hin", sade han under denun
sysselsättning, Jag måsto hafva förlagt, nyckeln någonstädes."
Jag viste, att ban alltid tog miste, Hnn hade alltid
nyckeln i sin vänstra byxficka. När lian till slut,
fann nyckeln där,
togo vi vägen in
i stallet, förbi
skim-lurnes bås bort till
den lilla gnisslande
porten.

Så snart, den
lilla porten gick i
lås bakom mig, drog
jag en snck äf
lättnad. Här i
trädgården var jag
o-störd. Tant kom
aldrig hit, och jag
såg aldrig linrn
trädgården* sköttes.
(Jakob förrättade
nämligen detta
arbete tidigt på
morgnarne). Hela långa
förmiddagen kunde
jag regera här efter
behag som den ende

härskaren öfver
detta lilla paradis.
Från alla fyra
sidor begränsades det.
lilla området af
murar, »nen hvad
var ilet icke soin
dessa murar
inneslöte? Det var en
evig växtlighet, ett
blomstrande och
doftande från tidigt
på våren. I de
första veckorna af

mars, då marken ännu var inmig ocn svart, Bptraue
de aptitliga, ljusgröna salladbladen tram ur de med
buxbom omgärdade landen, och spurrisbufvudcnn stodo
så löftesrika rundt omkring. Där i hörnet vid
trädgårdsmuren, där solen riktigt låg på, blommade
redan violerna och de gula narcisserna, och äfven
körsbärsträdet, det enda stora Irädet i trädgården, var
redan belt och hållet betäkt med blommor. Auuu
hade vinrankorna på muren knapt satt knoppar, och
intet frodigt lötvärk betäkte romarestenen med dess
förvittrade reliel, hvilken förestälde två gamla
uilln-uiskor, eu man uch en kvinna, hvilka höllo häuderna
innerligt hopslingrade. Öfver alt detta log den
blåaste himmel med sitt ljufvaste leende, och svalorna
foro kvittrande genom lnften. Och längre fram blef
det ännu härligare, då vårens egentliga unilervärk
utvecklade sig, då fläder- och snöbållsbuskar blommade,
dä de mest brokiga örter och buskar sköto i vädret
i en hast och inan icke mor lörstod buxbomen, hvilken
ensam kunde blifva stående styf och blomsterlös midt
I denna härlighet.

Jag hade aldrig någon lust att själf taga till
spadeu oe.li krattan. Jag hade fullt upp med att
endast använda mina ögou och betrakta härligheterna,
och jag använde dem äfven så mycket jag kunde,
betraktade, förvåuudes ocli drömde.

Och dock var det icke vårens uudervärk uusuuit,

som drog mig nt från det. grå huset, utan ännu
något annat, något gåtfnllt, kort sagdt trollslottet, llär
borta på andra sidan den södra mnren, steg det upp.
hvitt och glänsande med sina gröna fönsterluckor, hvilka
alltid stodo öppna. Man säg aldrig någon i trollslottets
fönster, mon då och då fördes röster iilver t.ill mig,
sällsamma och dock i hög grad vänliga röster. Dä neb
dä ljöd äfven en |jnf, liflig musik i slottet.

Alt hvad jag icke faun hemma hos min tant.
förlade jag till det hvita slottet med de gröna
fönsterluckorna. Där borta funnos säkert inga dödarum,
där rådde en fredlig ninnterliet, och jag tviflade ieke
på att där funnos goda feer, hvilka musicerade. Jag
veti icke alt hvad jag tänkte mig inne i trollslottet,.

En dag, då musiken i trollslottet återigen lindé
ljudit förföriskt, tog jag mod till mig och frågade
Jakob om, hvem som var egare af det hvita huaet.

— Det tillhör herr Karl saile knsken barskt
— hvad atigär det tör öfrigt er. unge herre?

Jag gick nedslagen bort. Då det icke var feer,
soin huseraile där, ville jag dock veta hum herr Karl
säg nt, och om det var han, som utförde deu härliga
musiken. Lyckligtvis var löjtnanten samma dag nöjd
med mitt, pensnm, ocli därför hade jag djärfhet nog
litt förelägga honom min fräga angående Karl.

Löjtnanten såg 011 stund som förstenad på mig

ocli ropade slutligen, i det lian sprang npp: „För
Guds skull, nämn icke detta iiumn högt. Tänk om
fröken hörde det!" Han såg sig redan om åt. dörren
till. Därpå vände ban sig strängt mol, mig och sade:
„Hvarfiir frågte ni mig det där!" Jag stammade:
„Är herr Karl en elak människa?"

— Han är eu skald — sade löjtnanten —
näuin aldrig haus namn.

Eu skald! Få kakelugncu i milt lilla rum stod
en Bkalds byst — ett af lockar omsvälvadt hulvud
med stora ögou, hvilka stirrade ut i det. stora
rummet. Att det ännu i dug kuude liiiuus skalder,
syntes mig rakt umujligt. Jag hade hållit dem för
öl-vermänsklign heroiska vilsen. Ocli herr Karl var en
skald.

— Kvad är ogontligen en skald? — vågadt)
jag efter eu lång paus fräga. Löjtnanten såg hotande
på mig, tog Biu hatt och käpp och sade, i det lian
väude sig mut dörren:

— Eu skald är en människa, som icke duger
till någonting; hau är så att säga ingenting, och
därför öfverflödig uch afskyvärd. Låt detta vara sagdt
en gäng tör alla.

Jag tog lians ord ad uotam. Då jag dogen
dlirpä gick nt i trädgården, vågade jag knappast
kasta ett par blickar öfver mot det hvita huset. Jag
satte mig pä stenbänken under körsbärsträdet och

I bläddrade i en eller minan bok. Jag kunde haft. lust
| att gråta öfver ntt det där borta i -trollslottet" bodde
en man och ingen fe, till på köpet eu mim, som icke
dugde Ull något, en mnn, som var afskyvärd, kort
sagdt nn skald.

Det var en särdeles ljum junidag. Bion
surrade, ocli ett. par efterhängsna fjärilar kommo
ständigt fladdrande bort till mig ocli ville sätta sig på
min bok. .Tng slog efter dem. Plötsligen kläck det
till i mig. Från ett fönster i skaldehnset trängde
ett. gält skrik ned till mig. Ett nytt skri hördes.
Jag sprang rädd upp och lät min bok falla. I detta
ögonblick visade sig i fönstret en stor,
skarlakans-färgad fågel med utbredda vingar. Det, präktiga och
dock så obehagliga djnret tyktes vilja störta sig ned
på mig. Jag slöt ögonen. Vingalaget, hrusude redan
öfver mig, meu fågeln hade lörlehit sitt mål. I det
jag förakräkt såg upp, fick jag ögonen pä den; den
låg ännn ständigt med utbredda vingar i en
reseda-säng. Den lyfte hnfvndet, öppnade den väldiga
krokiga nllhben och stönade hiigf.

Jag vågade träda några steg närmare, och
plötsligt, ropade djuret: „Lori! Lori!"

Fågeln kunde tala. Jag ryste. Jag bilde
redan hört berättas ont talande papegojor, men att. ilen
jnst ropade tants namn, det var dock alt för
märkvärdigt.

Ännn en gång
ropade papegojan
min tants namn.
Därpå sökte den
lyfta sig i vädret,
men plötsligt vred
den på halsen, drog
in vingarne, väude
sig uiii på sidan och
sträkte benen ifrån
sig

— Är den död?
En Irämmande,
darrande röst,
hvilken hördes uppiirån,
rykte mig nr min
bedölniiig. Jag såg
npp. JI ilet fönster,
från hvilket ilen
arma lägeln flugit
ut, atod nu eu mau
med ett. isgrått,
böljande skägg. Han
höll handen
skuggande öfver ögonen
och skyddade
så-lnnda’aii8iktet. Det
var altså skalden.
Åsynen af honom
försatte mig i ännu
större förvåning än
åsynen af det
utländska talande
vidundret. Då jag
fortfor att vara stum,
upprepade hau
vänligt sin fråga, men hans stämma var därvid knapt hörbar.
Hau lutade sig litet, (ram lör att se bättre, och just dä
jug skulle svara, lade en hand aig tuugt på min skuldra.
Jag vände mig förakräkt om och stirrade iu i
löjtnantens uf vrede blossande ansikte. Utan att gifva
ett enda ljud trån mig sprang jag strax ut ur
trädgarden, genom stöllet, öfver gårdspianon och i
sporrstreck upp på trappan till mitt mm.

Löjtnanten hade öfverraskal mig lillsuiuman
med skulden, med den mon, lör hvilken lian hyste eu
sä djup afsky. Löjtnaiiteu, som eljes aldrig kom nt.
i trädgården — hvarför skulle det slumpa sig sä, at t
hau just i dug infauu sig i den? Jag trodde, att
han genast sknlle följa efter mig och straffa mig på
ett fruktansvärdt sätt, men han lät länge vänta på
sig. Slutligen kom hau och därtill ledBagad uf tant.
Jug måste aflägga en noggrann berättelse um
händelsen med lägeln. Jag gjorde det. darrande och
försäkrade, att jag icke hade rört vid papegojan och var
oskyldig till dess död. Jag brast i tårar. Tant. åh
den goda tunten! Hon var sä mild i dag, uch jag
tror, att äfven bou lindé tårar i ögonen, då hon därpå
tröataiide klappade mig på kiliden.

— Käre Paul — sade hon till mig — sätt dig.
- Och vändande sig mol löjtnanten, anmärkte hon.
Ni fär lof att unna honom litet ro i dug. Hau är i
alt för atiirk sinnesrörelse, den stackars gossen 1

Från blomsterkorson i Wien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free