Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
TIDEN.
N:o 14.
Kort efter äfventyret med skaldens papegoja
flyttade jag från tants hus in i hufvudstadens
gymnasium. Många, många år förgingo, och jag fick
nedan aldrig lefvande återse tant Lori. På en resa Ack
jag underrättelse om den gamla damens plötsliga död,
Hon var fiir länge sedan begrafven, då jag slutligen
åter beträdde det ställe, där jag framletvat min
ungdom, På bangården i den lilla staden väutade mig
den gamle Jakob, hvilken under mellantiden blifvit
mycket gammal. Jag gal mig tillkänna för honom,
Han talade törst om sina skimlar, deu siste bådo dött.
för 15 år sedan. Han anmärkte, att det numera icke
fans sädana praktexemplar. Jag trykto hans knotiga
hand och sade: Käre Jakob, miu salig aflidna tant
har haft en trogen tjäuare i er. Jag tackar er därför.
Jakob blef miu ledsagare. Snart stodo vi
fram-(ör tant. Loris graf. Någon vård var ännu icke rest;
endast ett simpelt träkors betecknade hennes hvilorum,
men till gengäld blommade och doftade det riktigt
härligt på grafven. Hela miu lilla trädgärd med dess
gammaldags blommor hade, tykte jag, blifvit
utplanterad här.
— Det. har jag gjort — sade Jakob, i det ban
pekade på blommorna. —. Trädgården framme vid
byggningen hur jag därför måst. försumma, så alf den
får ni inte titta på uu, unge herre. De två gralvarne
här skaffa mig nog att giira, och jag är gammal.
— Två grafvar!
— Ja visst — nickade Jakob — två grafvar.
Här ligger herr Karl, som fröken har följt i döden.
Följt i döden? Jag såg fördjupad i stilla
undran på grafven bredvid, hvilken var lika rikt
smyk-kad med blommor som min tants.
— Ja ja, följt i döden — återtog den gamle,
i det ban gick bort till herr Karls graf — vet ui
icke det — sade ban. Det är en gammal historia,
men sunu är den dock. De hade varit fästfolk. Så
blef det slut. ... för löjtnantens sknll, tror jag. Ja,
herr Karl hur gjort fröken orätt, på grund af
löjtnanten, och borr Karl var dock eljes godheten och
blid-beten själf och sände mig hvarje nyår en gratifikation
och äfven sista nyåret, ehnru han då redan var sjnk.
Vi kände hvarandra väl från forna tider. Jag skulle
hafva kört fröken till bröllop, men . . . nu har hon
följt honom i döden, och nn äro de lios hvarandra.
Gud gifve dem den eviga hvilan.
Där borta i aftonrodnad en låg staden. Jag såg
den välbekanta gråa gafveln på det hus, där jag drömt
bort mina barndomsdagar och vid sidan däraf reste
sig, ljuaare och högre, liknande nästan ett litet slutt,
den döde skaldens hus. De gröna fönsterluckorna voro
stängda.
•^Hllll^»
En prinsessa.
Novellett
af Aina.
Hvad det var skönt och morgonfriskt där ute
och sjön låg som eu spegel, üanile Jausou krattade
makligt sanden på gårdsplanen, hon nickade vänligt
åt honom och skyndade sedan vidare in bland
bjälkarne, det kunde ju iute tinuas någonting härligare
än eu promenad i skogen, medan det ännu var svalt
och daggstänkt. Först gick hou tort framåt, meu
stegen saktades småningom och när hou kom tillbaka
stannade hon vid hvarje steg än för att benudra
björkarnes silfverhvita näfver, än för att plocka en blomma
till deu lilla bukett, hou redan samlat.
Där låg åter villan i fridfull ro, fönstren stodo
öppna och lätta viudfläktar rörde de hvita gardinerna
alldeles som vid hennes första beBök, men i
morgonstillheten ljödo plötsligt tonerna af en gammal koral
ut till bonne. Det var söudag; därai denna tystnad
rundtomkring, ej ett hugg borta i skogen, ej ett
årslag på den lugna viken, arbetaren höll sin
sabbatä-hvila, men det hade hon — det lilla vinddrifna
världsbarnet lör hvilken alla dagar voro lika, icke
kommit att tänka på. Hou smög sakta fraui under det
fönster, nr hvilket tonerna tramslröuimadc, nu erinrade
hou sig att hon i samlingsrummet i går varseblifvet
ett litet orgelhariuunium och som fröken Walles lifliga
rösl ljöd från matsalen förstod hon, att. det, måste
vara doktorns hand, som frauiluckade de euklu
tonerna.
Hon satte sig ned på den lilla bänken under
syrenbuskarna och medan lion så satt ined händerna
kniipta kritig de vilda blommor hon nyss plockat,
smög någonting af naturens egen liälgdagaro öfver
den unga kosmopolitens oroliga själ noh drog den med
hemlighetsfull inakf uppåt — bort. från hennes korta
lifs tomma fröjder och brustna förhoppningar till
aningen om något högre och bättre, som skänker hjärtats
svallande liötøor ett fäste. Hon viste det ej själf,
hon förstod ännu löga hvad hennes ande åtrådde, men
en outsäglig längtan, eu aldrig nttalad aning uppfylde
henne i denna sluud och lockade fram några varma
tårar, som osedda föllo pä blominornn i hennes famn.
Ännu några stilla ögonblick, sedan ljöd fröken
Walles stämma ofvanför hennes hufvud:
— Så finner jag dä ändtligen min lilla
rym-merska — ropade hon — när jag sökte henne där
uppe var fågeln utflugen och huron tom. —
— Ja ser ui den ville prölva sina vingar på
egen hand — smålog Paula — ni kan inte tro, hurn
skönt det var där borta i skogen 1 —
Fröken Elise log åt henues entusiasm, hou
hade intet sinne för naturpoesi och skyndade att
inflicka en intressant notis ont eu ny kulle kycklingar,
som lille Edvard skulle lå se efter frnkoaten, men
doktorn, sum just nu inträdde med ett vänligt
godmorgon på läpparne, instämde genast i Paulas
förtjusning öfver sin morgonvandring oeh letade fram så
många sköna, tina drag i naturens evigt unga ansikte,
att fröken von Dordet med lifligaste intresse följde
lians ord.
Professorn hade haft rätt, ban var en af dessa
ideelt anlagda naturer, som sällan blifva förstådda
åtminstone af deu nya tidens realistiska människor,
men når han kände sig hesviken var ban den förste
att tillräkna sig själ I skulden. Hans blick på
nästans fel och svagheter var oändligen öfverseende och
ott lugnt kontemplativt. lynne bidrog i sin mån till att
bibehålla honom i harmoni nted den omgifvande
världen, livaT8 nålstyng han tyst fördrog och hvars
småaktiga ilAan hau aldrig lärde sig förstå. Man log
kanske stundom smått ironiskt åt doktor Walles upp,
höjda tendcuser och lians opraktiska blick på
lifvet-meu ingen sora kände houom närmare dröjde att
skänka sin fulla högaktning åt hans vackra, redbara
karaktär. Som belt ung liade ban svärmat för poesin
och i kamratkretsar ofta uppträdt som lyckad
tillfäl-lighetaakald, ännu dröjde också en viss poesirik
skiftning kval* i hans syn på tingen ocli alt ädelt rent
och skönt i lifvet fann lortfaraiule gensvar inom
honom, Han förstod så väl hvarje dallrande
känslostämning i elt ungt, varmt klappande hjärta; också var
det med värkligt nöje han nu lyssnade till Paulas
lifliga utgjutelser och lät henne känna, att han förstod
och sympatiserade med henne. En sådau vaknande
själ är såsom ett, ömtåligt stränginstrument och
endast en lätt och varsam hand hau framkalla ur
.strängar ne sköna melodier,
— Jag skall gärna Ui er ciceron här i
trak-teu, sade doktorn när de reste sig från]frnkoatbordet
— här finnas många sevärda ställen och vackra
utsikter i vårt grannskap.
— Akta er prinsessa för atl blifva „
vetenskapens lastbärerska" som miu bror brukar kalla mig,
skämtade fröken Elise; deu som birjer honom kan
alltid vara beredd pä att, tå släpa hem både stickor och
strå. —
Doktorn såg litet brydd ut, meu Paula
förklarade skrattande atl hou skulle känna sig oändligen
smickrad, om ban ville begagna henne »om assistent.
— Nåh det är väl inte så farligt häller
medgaf fröken Walle — jag tror att Herman i
grunden har ridderliga anlag, då ban blir satt i tillfälle
att pröfva detn. — Hon vände sig om för att, vädja
till brödren, uien han hade redan aflägsnat »ig utan
atl höra hennes skämtsamma yttraude.
• . *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
