- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
176

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

hllr luin förr si mången gång suttit, mod honnn —
denne, som nu var borta kanske för ulltid.

Hirn lade handen ötver ögonen och ertor som
elt. öfvermätt at nästan fysiska kval. Nu viste ban
hvad hau Unda hittils icke haft en aning om. detta,
»om alt inom hotiom enades att nämna en dårskap — han
mannen, som snart skulle hafva lifvet» middagshöjd
bakom sig och för hvilken studierna hittils varit bela
hans värld — ban, som ännu aldrig känt sitt bjärta
slå ett enda slag högre för en kvinnas skull, han
hade nn sett sig blind på strålglansen i ett par mörka,
bedårande flickögon.

— Paula Paula, jag var en lycklig man innan
jag mötte dig, titi ser lifvet så besynnerligt grått uf
— ljöd det. högt inom hans beklämda bröst, och där
stod hon åter så frisk ’och lifsvarm framför honom, så
som ban viste att hans själ för evigt skulle minnas
hennes bild. Han såg henne sådnn hon satt vid lians
sida i månljuset don sista aftonen och hörde hennes
vibrerande, djnpt klagande röst. Hjärtat svälde inom
honom. Han kände un hvad han hade velat glira.
draga henne till sitt bröst och lofva vid Gud att med
nil sin munliga kraft Värna henne lör lifvets
bitterhet. Att veta den nrma nngn varelsen där borta
ensam uch utan sympati var som en dolk i ett blödande
sår, men fans det väl för honom något val ?

Hvad var han för henne, en faderlig vän, fiir
hvilken hon hyste förtroende, det var mycket, men det.
var loke nog. Det gaf hunom aldrig några
rättigheter. — Ähnej lian kände ju nog, att det låg en
milsdjup klyfta mellan dem — årens antal och hans
allvar, ban var för gammal för denna glada lärka,
denna skimrande fjäril, som behöfde lllsgllldjcns luft för
att fritt kunna veckla lit sina sköna vingar.

En djup snck biijde doktorns bröst, var det ett
farväl till det förflutna? Nej han hade ju ingenting
mistat, ty han hade aldrig ägt — det enda hun
vunnit var en erfarenhet, som ban aldrig tänkt sig och
eu hågkomst, som ban kände att aldrig Bkulle dö.

Nn sänkte sig solen mot horisonten, där ett lätt
grått töcken långsamt steg npp och bredde en
dämpad resignerad färgton öfver landskapet, som i denna
belysning såg helt höstlikt lit. Doktorns tankfulla blick
gled ännu en gång nt ölver omgifningen: — Naturen
böjer sig i stum undergifvenhet fiir höstens
annalkaii-de välde, som kyler dess värme och röfvar desB
fägring, allting talar om resignation, hvarför skulle då
icke jag ......

Han vände sig om och gick med dröjande steg
hemåt, meu genom skogen drog en isande fläkt från
norden — hösten hade plötsligen kommit.

Vinterns mjuka drifvor tiikte Sjiitorps nätta
trädgård och hängde bomnllslikt på björkarnes bruna
kvistar. I staden skötte fröken Walle aom fiirr deras

TIDEN.

lilla hushåll med ifver och raskhet, sörjde
omsorgsfullt tör doktorns bekvämlighet och vårdade ömt lillo
Edvard, sora långsamt men säkert gick sin
förvandling till mötes.

Hvad doktorn beträffade hade ban iner än
någonsin fördjupat, sig i sitt arheto oe.li den lärda
världen motsåg med spänd väntan ott. snart framträdande
naturvetenskapligt arbete af lians hund. Han halle
blifvit fåordigare än förr, påstod fröken Elise och
sökte sällan sällskap. Så. var det mod de lärde, de
torkade till slut, ihop af idel kunskap och brydde sig
inte mer hvarken om lifvet eller människorna —
menade hon.

Däri misstog sig dock den goda damen, brödrens
hjärta slog ännu lika varmt tör alt skönt ocli ädelt
ban fann på sin väg, samt, ömmade alldeles som förr
tör likars nöd, men arbetet hade synts honom vara
det bästa receptet mot en viss böjelse för dådliist.
drömmeri, som ban frnktat skulle bemäktiga sig
honom, och när någon glömd tanke åter plötsligt
vaknade till lif i lians hjärta, var pennan en så
förträfflig afiedare.

Paulus föreslagna korrespondens hade realiserat
sig till tvänne små brellappar i rosenröda knvert, däri
hon meddelade Bina vänner att de skulle tillbringa
vintern i Paris och bad doktorn om ett tröstens ord,
„ty hennes tillvnra var bedröflig".

Naturligtvis tog doktorn samvetsgrant ihop meil
besvarandet af dessa skrifvelser och hittade npp så
många tröstegrunder och små solglimtar, som blott en
osjälfvisk natur kan påfinna, men på sitt, senaste bref
hade hau icke erhållit, något svar och då han ej var
viss om de sknlle kvardröja i Paris längre än till
mars månad, var all förbindelse dem emellan totalt
afbrateu. Stackars lilla vinddrifna fågel, slog du
kanske som bäst dina vingar blodiga mot, burens galler,
led dn stum och tårlös din tillvaras tvång? Ja hvem
viste det utom Han, som håller sin allmakts hand
öfver hvarje lefvande varelse och utan hvars vilja ej
eus en liten tågcl faller krossad till marken.
Doktorn kände det ocli denna visshet hade ban denna
vinter ofta behof att trygga sig vid.

Andra stunder åter tyktes det. honom helt
antagligt, att Paula länge sedan glömt sina
sommarminnen och att, om hon üunu erinrade sig Sjötorps
lummiga 1 under, det var man BOr eW landskap
i dimma och blott urskiljer konturerna. Skilsmässans
saknad och hans egen känsla hade kanske idealiserat
Paulas bild, tänkte ban, och förvandlat det vackra,
tjusande yärldsbarnet t,i" alt hvad hennes rika anlag

ämnat henne att blifva.

Men för det mesta behöll do ktorn kvar sin gamla
tro på, att syster Elises afgudade pr insessa nog alt
fortfarande hade sina ny» va„ner i t rofast minne, om
också tiden och förhållandena alt mer skulle ekilia
dem åt.

N:o 24

Då våren kom med |jnmma vindar och
knoppande träd. slorknåde den lilla krymplingens flämtande
lifslågu; ban fick aldrig upplefva sommarn, men
frö-ken Elise bäddade dock kärleksfullt hans sista bädd
med blommor.

— Också en som aldrig återkom till Sjötorp —
sade doktorn på begrnfniiigadugen.

— Du tänker på Paula? — Doktorn böjde
jakande sitt hufvud.

— Ah jag har en alldeles särskild förnimmelse,
att vi skola tå henne tillhaka — förklarade systern
— mins dn hnru jag var sannspådd i anledning al
den kvarglömda handsken? — Brödren smålog: —
Den lilla stmnten sitter väl ännu kvar ötver dörren
där horta, nn blir den nästan en relik — sade ban
vekt.

Då de sknlle göra sig I ordning för att Bom
vanligt flytta ut till landet, kbm en vän och föreslog
doktorn en tur till Norige.

— Kom med och stärk dina Inngor med
bärgs-Inft ooh jag lofvar dig många intressanta
naturvetenskapliga rön såsom resans lön — sade kamraten
öfvertalande.

Doktorn såg fundersam nt, ban hade värkligen
med en viss pinsam känsla tänkt på den förr så
åtrådda sommarvistélsen i skärgården; Sjötorps
fjol-årsminnen voro ännu alt för friska, dessutom måste
han erkänna, att, van var öfveransträngd af den sista
tidens arbete.

— Res du bara, kiire Herman — sade nu
äfven fröken Elise — res och klättra „over de höje
fjelde" ocb kom Bedun tillbaka och berätta om
säter-jentor ooh norsk mat — dn vet, att jag hillst reser
med i taukaruu. —

Det var ett afgörande ord, doktorn gaf sitt
löfte och en vecka senare var ban på väg. Resan
biel i alla afseenden treflig och intressant, och när
doktorn en månad senare styrde kosan hemåt kände
ban sig belt uppfriskad både till kropp och själ.
Han hade genom en fördröjd ångbåtsttir icke knnnnt
underrätta systern om sin ankomst, men det betydde
ej något., det. viste ban, ty hon var alltid beredd att
taga emot honom och välkommen hein det blef huu
nog också. Det kändes så godt, tykte ban, att veta
det ett, hjärta i världen klappade honom varmt till
mötes och då han nu satt i båten, som al raska
år-tag fördes att närmare Sjötorp — den lilla fridsälla
vrå, som ban själf utvalt och bebygt för sin
som-marhvila — svälde hjärtat at fröjd] vid åsynen af
den kära välbekanta näjilen, de brnnn skären och
strändernas lummiga grönska. O, mitt, fosterland, hur
kärt du dock är mig! — ljöd det inom honom och
hembygdens blygsamma fägring syntes honom i denna
stund ljufvare än alt skönt och storslaget, som ban
gjort bekantskap med nnder resan.

(Slut följer.)

HÄKTMÄN, FREMS — COGNAC.

Helsingfors Asfalt Aktiebolags |

Naftalinffia tillvärkningar såsom

ÄSFÅLTTAKFILT, i
ÆPMTLÆÄ, ■

TAKFILTFERNISSA1

m. m. tillhandahållas allmänheten.

Agenter: Hrr P. Sidorow, Helsingfors.

„ Julius Tallberg „

„ Axel Ahlqvist, Borgå.

„ C. H. Lampén, Tavastehus.

„ A. I. Blomqvist, Ekenäs.

„ K. S. Lindberg, Hangö.

„ I. Herckman, Lovisa.

„ A. Koskinen, Lahtis. ,

„ Hj. Cavén, Salo.

Helsingfors Asfalt Aktiebolag

ut fiir alla tlaj/ uf

kontor: SräsviRsg. 26. <£eleJon 162.

ANNONSIWA
i

TIDEN.

Innehall: Tidens landfcdagsgallori. — Bref
fråu en världsomsegling. — Teknisk och
vetenskaplig krönika. — En pröfning. —
Hvad trollslottet götnde. — En prinsesa.
— Annonser.

Illustrationer: Tidens landtdagsgalleri. —
Från blomsterkorson i Wien.

Helsingfors,

Huvudstadsbladets Nya Tryckeri 189*,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free