- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
178

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

178

hälgrtagsstasHen, och sodan utan att säga ott ord
ledde dou stackar» af rädsla skälfvande Gritz bort
med sig öfver egorna, ocli di gässen Hugo se sin
f. d. chef 1 en alldeles förvandlad gestalt — 1 nya
stöflor och ny Inmsklnnsmössa med röd rem — dä
npp-gåfvo de ett skri af häpen förföran. Gåskarlen sprang
rakt emot Gritz och sträkte fram hufvudet, som om
lian riktigt ville taga honom i skärskådande; den
spräckliga sträkte också på hufvudet och kundo i sin
häpnad icke på en lång stnnd få fram ott ljud, men
kacklade slutligen nrsinnigt: „Hvart—hvart—hvart—
hvart V

— Dnmma gås! — ntbrast Gritz stolt oeh
vände henne ryggen, som om han vUle säga: — Tror
du kanske ,jag klädt mig så här fin för att stå här
och svara på dina dumma frågor! — Men det kan
också hända, att lian icke svarade, därför att han
icke själf viste, hvart fadern ämnade föra honom.

Så gingo de åt. byn till. Far teg och Gritz
teg. Slutligen kommo de till en stor halmtäkt
byggnad med hög skorsten. Dit in strömmade en massa
pojkar, af hvilka somliga voro jämnstora med Gritz,
meu några också äldre. I trädgården utnnför linset
gick en herre i kort kavaj.

— Gritz sade far.

— Nå V — sade Gritz.

— Ser du den där stugan?

— Ja-a.

— Begriper du, — det är skolan.

— Jaså! — sade Gritz.

— Där skall dn gå ocli lära dig ilisa.

— Jaså! — sade Gritz.

— Laga nn, att dn är flitig, håll ingen ndygd,
och lyd hvad magistern säger. Jag skall nu gå och
be houom skrifva in dig.

— Jaså! — upprepade Gritz, som nästan icke
förstått ett ord af hvad fadern sagt.

— Följ du med pojkarne där så länge.
Gossar, tag honom med er!

— Kom då! — sade pojkarne och togo Gritz
med sig, under det far gick in i trädgården för ott
tala med hr magistern.

n.

Gossarne stormade in i förstugan, sotn var
alldeles mörk och lnktaile af gammal rutten kål.

— Ser du där borta? — vände sig eu af
pojkarne till Gritz, i det hau pekade bort åt en mörk
vrå.

— Ja-a, — svarado den skälfvande Gritz, fastän
han icke såg någonting.

— Det är mörka gropen, — sade pojken.

— Mörka gropen I — upprepade Gritz.

— Om dn inte kan iliua läxor, så knuffar
magistern ner dig där i gropen, och Bå får du sitta
där hela natten!

— Ne), det vill jag inte! skrek Gritz.

Under tiden hade en annan pojke hviskat uàgot.
i örat på den förste, hvarpå bägge skrattade och deu
förste trefvade efter skuldörren, sägande åt Gritz:

— Skynda dig och bulta på dörren!

— Hvarför det? — frågade Gritz.

— Du är tvungen! Det brukas så, när man
kommer hit första gången.

Inne i skolrummet surrade det som i en bikupa,
men när Gritz bnltude på dörren, blef det alldeles
tyst. Pojkarne öppnade sakta dörren och k nu (lade
in Gritz midt i rummet. I detsamma fick ban sig
några duktiga rapp pä ryggen af åtskilliga
björkriskvistar. Gritz blef förskräckligt rädil och började skrika.

— Håll inuu, dumbom! — ropa«e de odygdiga
pojkarne, som vid ljudet af bultningen gömt sig
bakom dörren och undfägnat Gritz mod denna oväntade
välkomsthälsning.

— Oj-oj-oj-oj! — tjöt Gritz.

Pojkarne blefvo rädda, att magistern skulle höra
hans skrik ocli försökte tysta ner honom.

— Tig, ditt nöt, det brukas sål — förmanade
de houom. — Den som bultar på dörren måste få sig
ett par rapp. Viste dn inte det?

— Nü-ej, det vi-iste jag i-inte I — snyftade

Gritz.

— Hvarför viste du inte det då?

— Det är fö-örsta gången jag är i sko-ulan.

— Det är fö-örsta gången! — utbrusto
pojkarne, liksom slagna af häpnad öfver något så
märkvärdigt.

— Å, då måste vi traktera dig! — sade en,
i det han sprang fram till svarta taflan oeh tog ett
Btort stycke krita, som hau räkte åt Gritz.

TIDEN.

— Se där, dnmskalle, skynda dig ooh ät npp

det!

Alla blefvo tysta och stirrade väntnnsfuBt på
Gritz, som vände kritbiten mellan fingrarna ocli sedan
långsamt stoppade den i munnen.

— Skynda dig och ät npp den, dumbom,
uppmanade honom pojkarne, men voro själfva färdiga att
förgås ut skratt.

Gritz började knappra på kritbiten och sväljde
mödosamt ner den. Rnmmet genljöd af skrattsalvor,
så att fönsterrntorna »kollrade.

— Hvad skrattar ni åt? — frågade Gritz
förvånad.

— Ingenting, ingenting. VT11 dn kanske ha

mera ?

— Nej, det vill jag inte. Hvad är det för slag?

— Vet du inte det? En sådan duinsnntl Det
är jude-manna, — smakar det inte godt?

— Å nej, ilet gör det jnst. inte! — sade Gritz.

— Det är därför, att dn inte tuggade sönder
det ordentligt. Sådant måste hvar och en äta, när
mun första gången kommer i skolan.

I detsamma inträdde läraren. Som en flock
skrämda sparfvar rusade alla pojkarne till sinn
platser; endast Gritz stod kvar med tårar i ögonen och
läpparne hvita af krita. Magistern gick hotande
emot houom.

— Hvad lioter du? — skrek han.

— Gritz!

— Hvad för en Gritz? Aha, du är den
nykomne. Hvarför sitter du inte på bänken? Hvarför
lipar du? Hvad liar du smort nor dig ined? Hvasa?

— Jag liar ätit jude-manna?

— Hvad lör slag? Hvad lör jude-manna? —
frågade magistern. Pojkarne brusto åter i skratt.

— De andra gal mig . , .

— Hvilka andra?

Gritz stirrade rnndt om i klassen, men knnde
icke känna igen någou.

— Nå, sesål Gå och sätt dig på din plats och
var uppmärksam och flitig, och låt. bil att äta
jude-manna vidare, för då blir det smörj af!

m.

Lektionen började. Magistern sade någonting
och visade några taflor, hvarpå voro ritade streck
och krumelurer; för hvar gäng han pekade på en ny
krumelur, skreko pojkarne någonting, mon Gritz
begrep ingentiug af altiliop. Han brydde sig icke ens
om att höra på, utan tittade i stället på pojkarne,
som sntto omkring honom, och som föreföllo honom
mycket lustiga. En af dem petade sig i näsan, en
annan försökte bakifrån sticka eu liten papperstuss i
örat på Gritz, och eu tredje var flitigt sysselsatt med
att slita loss små bitar, lappar och trådsändar ur sin
tröja; eu bel hög med trasor låg bredvid honom på
bänkon, men han rykte och slet alt jämt at alla
krafter.

— Hvarför sliter du sönder tröjan så där? —
frågade Gritz.

— Jag skall äta middag hos tomteguhbeu, —
svarade pojken hviskande, ocli Gritz sutt länge och
undrade, om ban icke bara gjurde narr af honom.

— Meu du hör ju inte alls på, Gritz! — skrek
plötsligt magistern och nöp honom så kraftigt i örat,
att ögonen ofrivilligt tårades på Gritz ocli hau af
förskräckelse icke på en lång stund knnde böra eller
uppfatta ett ord, ja, rent af glömde bort alf, omkring
sig. Då han sintligen återkom till besinning, höllo
pojkarne på att stafva efter rörliga tabeller, som
läraren stälde ihop och flyttade om lör dem.
Hundratals gånger utan att tröttna upprepade de i sjungande
ton: „a-ba-ba-ga-la-maga". Af obekant anledning slog
detta starkt au på Gritz och han började i kapp med
de andra skrika med sin gälla röst: „a baba gulamagu".
Magistern var redan nära att anse honom för eu
tnyk-ket begåfvad och flitig elev, och för att ännu bättre
öfvertyga sig (lärom stälde hau belt oväntadt upp
stafvelserna: „ha-baa, meu utan att se på detn,
endast på läraren, skrek Gritz med gäll, sjungande röst:
„ga-la-nia-ga!" Alla brusto i skratt, magistern ioke
ens undantagen, eudust Gritz såg sig förvånad
omkring och frågade sin granne alt jämt akrikaude
med full hals:

— Hvarför Bäger du inte „galamnga"?— Han
återkom till den hårda värkligheten, stackars gosse,
först då hau fick känna magisterns lineal på ryggen . ..

— Nå, hvad har du fått, lära dig i skolan? —
tillfrågades Gritz vid hemkomsten af fadern.

— Vi lärde osa „a bnba galumagn* —
svarade Gritz.

N:o 14.

— Och ila begrep det? — frågade far, utan
att vidare efterforska, hvad „a baba galamaga" var
för en märkvlirdie vetenskap.

— Ja, vinst, begrep jag — svarade Gritz.

— Ja, gå bara på och lär dig, du — sade lar
uppmuntrande. — När dn liar lärt nt där 1 skolan,
så skall du få komma till sta’n i storskolan, och
sedan skall dn läsa till präst! Mur, ge honom uågot
att äta.

— .Ta-a — svarade Gritz.

IV.

Jämt ett år liade förflutit sedan ilen
minnesvärda dag, då Gritz första gången beträdde
»kölrummet. Far» lysande förhoppningar om lians framtid
liade länge sedan gått upp i riik. Magistern hade
förklarat rent nt, att Gritz var en riktig rstolle0 och
att fadern gjorde bäst i att taga honom tit; skolan
och »iltta honnin att vakta gässen igen. Och i själfva
viirket. återvände Gritz hem efter ett års skolgång
precis lika lärd som ban varit året förut. „A baba
galamaga" hade han visserligen lärt sig flytande
ntan-tül, och mer än en gång under sömnen ljöd Irån
hans läppar detta underbara ord, som liksom utgjorde
tröskeln till lärdomens tempel, men hvilken tröskel
det synbarligen icke var Gritz heskärdt att öfverskrida.
Längre än till detta ord kom han aldrig i kunskap.
Bokstäfverna liksom trasslade ihop sig för hans iigon,
ocli lian kunde aldrig lära sig skilja på n oeh u.
Att läsa innantill kniule icke ens komma i fråga.
Om felet låg hos lians dumhet eller hos lärarens
dåliga undervisning är svårt att afgöra, men så mycket
iir visst, att utom Gritz fans det bland årets trettio
elever aderton likadana „stollar" som ban, och alla
tröstade de sig under lektionstimmarne med glada
drömmar om, linr ljufligt det skulle bli, när de sluppo
ifrån den dagliga trakteringen af hugg och slag,
knuffar, nypningar och läggningar och åter fingo uppträda
i all sin glans ute bland kreaturen på betesmarken.

Och den som bestämdt, mest och oftast af alla
tänkte härpå var Gritz. Den odrägliga a-b-c-boken,
som genom ett belt års lärda ansträngningar blifvit
förvandlad till en trasa, det odrägliga „a baba
galamaga" ooh magisterns odrägliga käxande på att vara
flitig och uppmärksam — alt detta hade till den grad
tråkat uf don stackars Gritz, att hau blifvit både
blek och mager och gick omkring som en
sömngångare. Slutligen förbannade Gud sig öfver honom och
lät juni månad infalla, och for förbarmade sig
likaledes och sade en vacker dag till Gritz:

— Hör dn, Gritz!

— Ja-a! — svarade Gritz.

— Dn skall inte gå i Bkolan längre!

— Jaså — svarade Gritz.

— Tag af dig stöflarna och hülgdagsmössan
och sätt på ilig dina gamla kläder och ge dig al ut
att vakta gässen.

— Jaså — sade Gritz med glad bel&teuliet.

V.

Gässen äro, som bekant, ett enfaldigt släkte,
och de liade icke häller denna gång reda på dot
angenäma regentombyte, som förestod dem. Under bela
den tid, Gritz varit upptagen af sina Btudier, hade
de vaktats af grantienB lille Lntschka, som aldrig
gjurde annat äu gräfde gropar i jorden och bakade
bullar af lera. Om gässen bekymrade hau sig icke
det ringaste, utan lät ilem ströfva omkring, hvar de
ville. Mer iin en gång liade de också råkat in på
nysådda åkrar och då måst utstå många skällsord och
stuuilum äfven bugg och slag at de föriördelade egarne.
Ett pur gånger hade äfven olyckan varit framme.
Fem unga gåskarlar och nio gäss hade blifvit sålda
till staden, och skilsmässan hade varit Bvår å öinse
sidor; en gammal gåsmnmma liade blifvit ihjälslagen
med käpp af en granne, som diirpå med barbarisk
grymhet bundit fast det liflösa liket vid sagda käpp
uch sålunda släpat, henue öfver bela fältet i alla do
andra gässens åsyn. Och en ung gåskarl, hela
flok-kens stolthet och hopp, hade blifvit tagen af en hök,
då han en gång aflägsnade sig litet, lör långt från
siu familj. Meu oaktadt dessa bittra och oförutsedda
förluster voro de i år talrikare än förra året. Tack
vare den hvita gåskarlen och den spräckliga gåsen
och ett par, tre af hennes unga döttrar, räknade
Socken för närvarande öiver fyrtio stycken,

Då Gritz nppträdde ibland dem med sitt spö i
handen — teeknel till hans regeutskap — riktades
allas blickar genast på honom, uch det hördes ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free