Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
N:o 23
ett iigonblick framför denna lilla familjetafla, aom det
k larn bntikfönstret framatUller Tor de förbigåendes
blickar: modern och barnet sida vid sida, arbetande
tillaamman, ett föredöme både nn ocli Bedan, {a hela
lifvet igenom för detta bain, som en gång skall blifva
man och följas af minnet af denna moder och detta
trogna arbete, som vakade öfver hans eget. Hvilken
kontrast mellan denna tillvara ocli hennes egen! Hon
faller plötslig! i tankar nnder vagnens korta uppehåll,
Ulnker på dessa parisiska småhandlandea lif, aom
börjar före daggryningen och fortsattes i oändlighet vid
lampskenet om natten . . .
Modern stiger först upp, alltid på bestämdt
klockalag, för att barnet akall komma i tid till
ako-lan, oeh då den lille är tvättad och kammad, aå att
han akiner aom en katt, går bon ned i boden, som
llr mycket kall om morgnarna, och börjar siu
värk-sambet, skickar i väg brödutbärarne, räknar brödeu
ocli urdnar i fönstret aå inbjudande aom möjligt.
Och hela dagen vid sitt arbete tänker hon på
den lille, som äfven liar sitt att iullgöra, Helt visst
är denna kvinna mycket mera moder än hon själf.
Oeh ändå håller ja äfven hon aå mycket af aina barn,
sin lille Louis, som är så vacker i sin sjömansdräkt
med guldankare, och Mary och Lucy, som se så söta
nt i sina röda plyschkappor och sina
kattunsklädnin-gar ä la Käte Green way. Ja, visst älskar hon dem
af bela sitt hjärta, meu aldrig äro hvarken hennes
tankar eller hennes fingrar direkt sysselsatta med dem,
tast, det är ju sant! hon lägger sista handen vid
deras dräkt, när de skola på barnmaakerad ocli förser
deras mjölkhvita hy med små muscher.
Alt förefaller henne ledsamt och tröttande med
undantag af världslilvet, som fångar henne,
smickrar uch kringsvärmar henne. Hon ser än en gång in
genom bagarbodens fönster. Ingen sitter nu bakom
disken, men genom deu baliöppua dörren aer hou
fadern, modern och barnen stå tillsamman under
taklampan, och trött som hon är etter sin tomma och
jäktande dag ocli vid tanken på, att liun ännu måste
kläda sig för fjärde gången och gå ifrån aina barn
atTax efter aednn hou omfamnat dem, vore hou nästan
färdig att afmidus de stackars människorna, om inte
hennea kupé just nn Batte sig i gång med en
behaglig liten atöt, aom akakar bort denna aista ayn i
likhet ined aå många andra, uppfångade och åter
utplånade i parlserdimmans akymuiug, där tröttheten
rnf-var mellan gatornas mörker och salonger näs ljussken.
En pappersbit.
Af Conan Doyle.
Miu vän, den bekante privatdetektiven Sherlock
Holmes, hade en tid bortåt legat sjuk till följd af
öfveransträngning, och dä hau kommit upp från
sjuksängen igen, tog jag honom med mig till min vän
öfverste Hayter, som bodde i Surrey, där jag
hoppades, att hau skulle lå deu hvila oeh klimatförändring,
som ban så väl behöfde. Under öfverstens tak var
del emellertid, som den historia började, hvilken jag
uu går att berätta.
På aftonen deu dag, då vi hade anläudt, koin
samtalet blaud annat att röra aig om ett inbrott, som
nyligen hade gjorts där i trakten. Öfversten
berättade, att gamle Actou, eu af de mest framstående
personerna på platsen, mäudageu förut, hade fått
besök af iubruttatjufvar. De hade stulit mycket, meu
voro ännu pä fri fot.
„ Intet spår V frågade Holmes och fäste blicken
på öfversten.
„Icke ännu. Meu saken är alldeles för liten
för att ådraga sig er uppmärksamhet, herr Holmes.
Tjuf varna sökte igenom hr Actons arbetsrum, meu
fingo uästau ingenting för besväret. Hela rummet
blef upp- uch uedväinlt med det resultat, att ett baud
al’ Popes ’Homerus’, två ljusstakar af metall, en
bref-prltss af elfenben och eu liten barometer bortstulna."
»Hvilken samling!" utbröt jag.
„Näja — de togo hvad de kunde tå fatt på."
Holmes mumlade ogillande: »Poliseu här borde
kuuna göra någonting af det där. Det är ju klart —"
Men jag lyfte varnande pekfingret. „Ni är här
lör att hvila er, Holmes. Börja na inte på ined nå-
got nytt problem, som kan aätta edra nerver i
oordning. "
Holmes rykte resigneradt på axlarna, och
samtalet öfvergick till mindre farliga ämnen.
Det var emellertid skrifvet i stjärnorna, att
saken icke sknlle aflöpa så lngnt. Tv dagen därpå
trängde sig „ problemet" in på oss till den grad, att.
vi omöjligen kunde låta bli att. syaBelaätta oss
därmed, och vår landtliga tripp tog en vändning, som
vi icke hade anat. Vi sutto vid frukostbordet, då
öfverstens tjänare koin inrusande.
»Har ni hört det, br öfverste?" utropade ban.
„Ho8 Cunninghama, hr öfverste!"
„Inbrott?" frågade öfversten med koppen
halfvägs till mnunen.
»Mord I"
Öfversten rykte till. .Hvad tör slag! Hvem
har blifvit mördad? Godsegare|! eller hans son?"
rIngen af dem; det, är kusken William.
Skjuten rakt geuom hjärtat, ntau att. ha gifvit ett. ljnd
ifrån aig."
» Hvem sköt houom då?
»Tjnfven, br öfverste. Han hade jnst. brutit
sig in genom köksdörren, då William kom öfver
honom och blef skjnten, då han ville rädda sin herres
egendom."
,.Hvilken tid var det?"
„I natt vid tolftiden."
„Ja8å, då begifva vi oss genast dit," sade
öfversten. När tjänaren hade gått, tillade lian: „Det
är eu tråkig historia, det liär. Cunningham itr vår mest.
framstående godsegare och en mycket bra karl för
reBten. Han är nog mycket ledsen öfver det, ty
mannen har varit i hans tjänst under åratal och varit en
god tjänare. Det är uppenbart sainma banditer, soin
bröto aig in hoa Aetons."
„Och stulo de märkvärdiga sakerna?" sade
Holmes eftertänksamt.
„JuBt de ja."
„Hm. Det kan jn hända, att det här är deu
enklaste lörbrytelse i världen, men jag tycker ändå,
att den aer något märkvärdig ut. Ett band
iubrot.ts-tjöfvar, som opererade på landsbygden, sknlle i
allmänhet förändra platsen för aina operationer och icke
företa två inbrott; med få dagars mellanrum på en
och samma plats. Deu här trakten tycker jag för
öfrigt är den sista i hela England, som en prolessiouell
inbrottstjnf sknlle alå aig på."
„ Ja, uien det kan ju lia varit en, aom känt till
förhållandena här", sade öfversten. »Cunninghams och
Actons äro just de familjer, aom lönat mödan att
hemsöka ; de äro de atiirsta godsägarne."
„Ocli de rikaste?"
»Hm, ja, de burde nog vara det, men de lia
haft en process med hvarandra under åratal, och jag
tror, att den kostat dem bägge betydande summor.
Gamle Actou har nog vissa kral på hälften af
Cunninghams gods, och aakförarne ha haft, ett lönande
arbete med aulednitig däraf."
»Poliakomuiissarion Porrester", anmälde tjäuuren
i detsamma och slog upp dörren.
Denne ämbetsman, en käck, ung man uied skarpa
drag, trädde iu. »Goddag öfverste", sade lian. »Jug
vill hoppas, att jag icke kommer olägligt-, men jag
har hört, att hr Holmes från London är här."
Öfversten visade med handen pä min vän, uch
kotumissnrieu bockade sig.
„ Vi tänkte, att ni möjligen skulle vilja åtaga
er denua sak, hr Holmes."
„ Vi samtalade just om saken, då ui kom, br
kommissarie. Kanske ui kan meddela oss något om
.len?"
»Vi funno icke något spår i Actonaffäreu. Meu
bår ha vi tydliga sådana, nch det lider intet tvifvel,
att det är samma brottslingar, som föröfvat bägge
dåden. Mauueu bar blifvit sedd."
„Åhl"
»Jaha; mon ban försvann inom ett ögonblick,
efter det att akottet hade dräpt den atackars William
Kirwan. Cunningham såg honom från sitt
sängkam-marfönster, och den unge Alec Cunningham
observerade honom Iråu kökstrappan. Klockan fattades eu
kvart i tolf, då det egde rum. Gamle Cunuingham
hade juat gått till aäuga, och Alec Cunuingham aatt
i siu nattrock och rökte pipa. Bägge två hörde
ku-akeu William Kirwan ropa på hjälp, och hr Alec
apraug ued tör att se, hvad som var på färde.
Dörren ut till gården stod öppen, och då han kom ut på
gårdstrappan, säg han tvä män kämpa med hvarandra.
Deu ene al dem sköt, den andre föll omkull, och
mördaren sprang tvärs öfver trädgården och ut genom
häcken aamt föravann inom ett ögonblick, Hr Alec
stannade tör att se,, om han knnde hjälpa den tårade,
och på så sätt lyckades mördaren undkomma. Med
undantag af, att han var af medellängd nch iklädd
en mörk dräkt, veta vi ingenting om honom. Mon vi
anställa energiska undersökningar, ocli ifall det ilr en
främling, skola vi Bitart, nog ha tag i honom."
»Nå bur betedde sig denne William? Sade han
något, innan han dog?"
»Inte ett ord. Det var en trogen tjänare, och
vi antaga, att lian har gått. npp till
huvudbyggningen för att se efter, att allting var 1 sin rätta
ordning; denna Actonaffär har naturligtvis gjort folk
vakaamma. Mördaren liar väl juBt, varit i färd med
att bryta upp dörren, då William kom på honom
liak-ifrån — dörrlåset är förstördt. Annn en viktig
omständighet föreligger. Se på det, här."
Han tog en liten bit papper, afrifvet på
snodden, fram ur sin plånbok och visade det.
»Denna pappersbit fans fastklämd mellan
Williams tumme och pekfinger. Det ilr tydligen en bit.
af ett belt ark. Ni kan se, att det. klockslag, eom
omnämnes på papperslappen, just. är det, pä hvilket
deu atackars karlen gick sitt öde till mötes. Som ni
ser, bar mördaren rifvit af resten af papperet. Det
ser nästan ut, aom om det varit frågan om något
inöte."
Holme8 tog papperet, 8oni såg nt på följande slltt:
kloctttn en hart fifm Mf
vtln niL/itt SM
»Förutsatt att detta betyder ett aftal", sade
kommissarien, »så är det naturligtvis en möjlighet,
att denne William Kirwan trots sitt rykte att vara
en hederlig karl hade stått i förbindelse med tjufven.
Han kan ha träffat honom där, lia hjälpt honom upp
med dörren, och så kuuna de ha blilvit osams."
»Skrifvelsen är utomordentligt intressant", sade
Holmes, som hade undersökt papperet med den 8törst,a
uppmärksamhet. »Här är djupare vatten, än jag
trodde." Hau sänkte hufvudet och stödde det mot
händerna. Kommissarien smålog öfver den värkan,
aum saken haft på deu berömda detektiven.
»Er sista anmärkning", sade Biutligen Holmes,
»om den möjliga förbindelsen mellan iubrottstjnfven
och tjänaren är mycket skarpsinnig och alldelea Icke
otrolig. Men denna stil — —" Han sänkte åter
hufvudet och satt eu stund försjunken i djupa tankar.
Då lian åter såg npp, märkte jag till min
öfverraskning, att bana kinder hade fått färg igen, och atl
hans ögou voro lika klara och lifliga som före
sjuk-domcu. Han sprang upp med hela sin gamla energi.
»Jag akall säga er något", sade hau. »Jag
skulle ha lust att i all tysthet tå eu iublick i deuua
sak. Det är något i den, som lockar mig. Om
ni tillåter mig, hr öfverste, gå kommiaaarien och jag
ut ett alag för att underaöka riktigheten af några
antaganden, aom jag bar gjort. Jag är tillbaka om en
half timme."
Halfannan timme gick, och då kom inspektören
ensam tillbaka.
»Hr Holmes går fram uch tillbaka pä gärdet
här utanför. Han ber, att vi alla fyra »kula följas
åt upp till Cunninghams."
»Hvarför det?
Kommissarien iykte på axlarna. »Jag vet inte
riktigt, br öfverste, osa emellan sagdt tror jag inte,
att br Holme» har hämtat aig riktigt efter sin
sjuk-dom ilnnu. Han uppför sig helt besynnerligt, och han
är mycket upphetsad".
»Jag tror icke, att ui behöfver vara orolig",
aade jag. »Jag har gjort deu erfarenheten, att det
i allmänhet är metod i hana galenskap".
»Det kunde tiunas personer, aom menade, att.
det var galenakap i hans metod", mnmlade
kommissarien. »Meu ban är mycket ifrig att komma i väg,
hr öfverste, aä att det är väl häst, att vi skyuda oss".
Vi träfiado Holmes, som gick fram oeh tillbaka
med kakau emot bröstet och händerna i byxfickorna.
»Saken blir intressant", sade han. »Resultatet,
af väl’ undersökuiog är, enligt miu uieuiug, att
förbrytelsen är högst egendomlig. Kunde vi bara få den
andra delen af skrifpapperet, som vi ha ea del af!
Det har uppenbarligen blifvit med väld Blitet ur
Williams baud, hvilket bevisar, att papperet skulle ha röjt
mördaren. Hvad har nu denne gjort af sin del af
brefvet? Troligen stoppat det i fickan".
(Slut följer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
