- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
186

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186

TIDEN.

N:o 14.

Det. fliuies t. ex. i Frankrike tre riktningar mi
tyckas karaktäristiska lör vårt sekels slnt;
dekaden-ternas konst, en återgång t.il] »bestämd religiositet,
och — i en vrå af lil.eraturoft — theàlre lilire
med-sina försök. Ont del värkligen i dessa riktningar
tinnes en form nller en sanning att eröfra vore un
stunden inne fiir ett geni att framträda ....

Men uppstå snillena dä tiden kallar dem? Det
är ej häller bevisadt.

nteraturens framtid är en hemfigbet som
tillhör det stora okända, hvilket jämt och ständigt
linre-iler oss öfverraskningar. Ocb långt ifrån att sörja
öfver denna slöja, aum vår okunnighet ej mäktar lyfta,
finna vi vår enda tröst i tanken, att slumpen i sitt
dunkla sköte bär möjligheter utan tal. Så snart vårt,
förnuft nr det förflutna ocli det närvarande drar
slutsatser för framtiden, frammana vi blött en "bild, som
fyjlar, oss meil misströstan, oro och förskräckelse.

Vår trötta, öfveransträngda, erfarna tid visar
tydliga ocli mångfaldiga tecken på ålderdom; det
kritiska omdömet liar till ytterlighot förfinats, poeBins
djupa naturliga källor ha ntsinat ocli konsten bar
från instinktens fruktbärande natt hamnat i
reflexionens isande klarhet; origtuella egenskaper
sftgnoupphörligt npp sinn raketer, men slockna lika suaht som
de: talangerna, som ökats till autal men minskats i
värde, ha inträdt i en demokratisk period; böcker
hopas på böcker till en jättestor pyramid ooh
bild-uingsämnena ökas jilint, oaktadt den stackars
mänskliga lyärnan icke mäktar inrymma dem. Våra
nerver förslappas, vår ras försvagas. Alt detta är
oroväckande symptom såväl för literntnren aom tör
samhällena och om icke Försynen genom något oväntadt
undervärk hjälper oss ur vårt trångmål, hur vårt
förnuft intet annat, hopp, än att den råa styrkan skull
bära oss framåt öfver den gapande afgrunden.

Ar 1855 skrefvo bröderna Goncourt: ^Hvarje
fjärde eller femte århundrade är en förvildning
nödvändig för att pånyttföda världen. Den skulle annars
dö af civilisation. Fordomdags, då ett ålderstiget folk
i Europa led af blodbrist, störtade Irån norden sex
fot långa barbarer öfver det och omgestaltade rasen.
Nu, då inga vildar mer finnas i Europa, blir det
arbetarne, som efter något lemtiotal år uträtta
detsamma. Man kommer att kalla denna rörelse: den
sociala revolutionen."

Biblioteken uppbrända, tryckerierna förstörda,
nlla medborgare likstäldt! och tvungna till
kroppsarbete, hvilket småningom skall återställa kroppens och
själens jämvikt geiiuiu att hindra en för talrik och
lätjefull öfverklass att hänge sig åt dröinmerier ocb
skrifverior: se där i själfva viirket en lösning och
den synes alt mer och mer sannolik och
öfverhängande.

Eu sådan katastrof vore emellertid icke det
värsta litcraturen kunde frukta. Revolutioner störta
Iriim likn stormbyar, härjande och befruktande på samma
gång. Nej, men literaturen liar eu svartsjuk gruuiie,
eu fiende, som iir en fredlig makt och därför alls
icke inger någon fruktan. Literntnren — deu
oskulds-lulla drömmaren — anser den till och med för en
nyttig bundsförvandt, och dock tvingas den af denna
fiendes stilla men säkra framsteg att mer ocb mer
draga sig tillbaka och hotas af en fara vida större
äu någon bullersam social revolution kntide innebära.
Deiiuu lieudc är vetenskapen.

Det är den, eller åtminstone dess inflytande,
som gjort, att man alt mer ersatt, ilen alt lör formella
uppfostran med en ytterligt reell sådan och låtit
uppskattandet af det uyttiga intaga den plats, som fordom
gafs åt den ideella .sanningen och åt det sköna. Det
är den vetenskapliga andan, som genom införande uf
special bildning, modern bildning neil anti-klassiska
och anti-literära reformer snart nog uttränger den
gamla huiuuuitetsbilduiiigen, literaturens källa ocli
med den smaken lör uch vanan ouli förmågan att i
ott vackert språk ge den bildade världen idéer af
allmänt intresse. Del, är vetenskapen, eller kanske
rättare den förbliudelse som uppstått genom dess seger,
som kommit de naturalistiska författarne att tappa
hufvudet ouh tro, uti den literära konsten borde
ttn-derordua sig vetenskapen, dess formler, metoder oeh
ordbok; det är deu, som ingett Zola deu egendomligt
uoiva pretention att vilja vara icke ou iakttagare
eller betraktare såsom Balzac och Moliére, utan eu
Itir-futtare af experiment A la Claude Bernard.

Ja, fans icke slumpen ooh det okitndu, skulle
vi värkligeo då vi betrakta sakernas nuvarande
tillstånd hu alt alt frukta för Uteraturen at denna
vetenskapens öfverult inkräktande makt. Det ser ut
som sknlle ett vetenskapligt tillstånd fiir mänsklighe-

ten komina att ersätta (lut literära, eller att ha
ersatt det metafysiska "och dat religiösa; Bom logisk
följd däraf skulle kärleken till de sköna formerna och
de vackra drömmarna dö tit.

Vetenskapen är sig själf nog. Dcto flunbr i
sökandet och 1 dyrkan al den rationella uch |tositlva
sanningen den* religion deu önskar och behöfver och
föraktar som barnlek den sträfvan efter absolft
Ull-fredeStälTeUlO, som konsten skänker. Det oroliga
sökandet oeh famlandet I det. okända anser den som
kvinnlig svaghet.

Den vetenskapliga andan kan uppfatta konsten
på tre Bätt, alla lika nedsättande: don att. roa oeh
förströ, den att smycka och pryda sällskapslifvet och
den att tjäna vetenskapen till sekreterare, för att
sprida och popularisera densamma. Oyli hvad sotn
blir det mest Olyekshrlugunde, det mest. ödesdigra fifr
konst uch literatur i denna vetenskapens eröfring al
den intellektuella vlirldèit, det är den uppmuntran
man hädanefter kommer att
skänka–medelmåttan.

Vetenskapens värk, såsom vnrando kollektivt,
vädjar till de anspråkslösaste talanger och fill och
ined till dem, som biol,t äro utmatade ined’ gotf vilja
Hvarje bidrag lir dyrbart. Den vetenskapliga
värk-samheten passar för demokratins likställande anda.

Konsten däremot är aristokratisk. Den lår ej
vara medelmåttig, ty den hestår blott geiitim
mäster-vlirk; det öfriga kommer ej med i räkningen. Och
kuiistformeruu måste framför alt vara individuella,
annars dör konstvärket och artistens bemödanden ha
varit fruktlösa. Individens originela stämpel inåste
vara trykt. på dem oeh vara så i ögonen fallande,
att de kunna tilldra ocb kvarhålla uppmärksamheten
hus en alltid tankspridd publik. Också är hvarje stor
literär framgång, hur mycket man än må tillskrifva
deu lyckliga förhållanden, dock alltid en personlig
seger, i det att dej. individuella haff makt att
frambryta och lysa på den mörka bakgrunden af
namnlösa.

Nn fiir tiden, då bildningens ljtts delas jämt och
demokratiskt åt alin, räkna vi pä alla talangers
samvärkan, icke pä de ensamstående snillenas undervärk.
Däraf den rörvåning blandad med medlidande,
hvarmed menige man ofta betrakta artisten; hau är för
dem eu drömmare, som försummar lifvets värkligt|
intressen ocb förglömmer sig i ofruktbara iiöjen.

Till oe.h med filosoferna viinja sig vid att vänta
alt af samhälleligt arhete och finna sig i
försvinnandet af de stora snillenas iuitiaLiva uiakt. „ Hvete|
skall ännu växa på vår jord, men icke ekon", säger
Rémusat, och Hartmann skrifver: „dft vi se tillbaka,
tor sig framåtskridandet, som ett viirk af stora
snillen, jn mer vi närma osa nutiden, ae vi arbetet bli
kollektivt. Behofvet al snillen gör sig alt mindre
kännbart och skall slutligen försvinna,"

Det blir eu tid, då alla skola skrifva korrekt,
opersonligt oeh enformigt och då alla skola vara stiiä
lärda. Hvarje arbetare skall hämta sin anspråkslösa
kiselsten till deu mänskliga vetenskapens jättepyramid,
eu byggnad utan slut, uppförd af anonymt arbete
och alla arbetarnes gemensamma gra! — tneu ingen
skall mer i den stolta marmorn uppresa sitt eget
monument! Pennan skall föras med ntomordentiig
snabbhet oeb skicklighet, men stilen, själens oeh
personlighetens uttryck, skull förintas och uppgå i sociala
grupper, tjänstgöring ocb maskiner, de enda då
lefvande värkligheterna. Stilen, misstänkt, för att knnna
förvrida sanningen och tillhörande historiens
aristokratiska tidsålder, skall ilä mera vara ett. uiiiiiie
blott. Se där den yttersta fara som hotar
literntnren. Skall väl det okända, det ouiedvetua rädda oas
därur? ... —

Penningens makt.

* Ku liten kulturhild Irån Ryssland).

Knäböjunde för den gyllene kalfven, se där ott
af mänsklighetens svåraste lyten, men aldrig har inom

don ryska världen detta lyte framträdt sil ohöljdt som
i våra dagar. Deu rike mannen, då han iimbedes att
med siu närvara behedru eu hjudiiiug, är där
värdens stolthet,; det är han, som ger glans ät det hela,
och med detsamma stadgar han värdeus namn och
kredit. Meu icke blott i det enskilda lifvet ittau äfven

i det (illeiitKga ser iimn yid litnrjr s*.eg, huru
ödmjukt ruin gifves fö» dtn rike muiuifli.

Då t. ex. näsnnsiÄdes ett studsöfvorhnfviid skall
utses, uppställer man som kandidat i främsta rummet
en mycket rik nian. Hvarför? Ingalmida därför, att.
han skulle vara Snn ftämstu och mest förtjänte
med-borgareu, utan därför, att ban är fubelakMgt rik neil
följaktligen intiu skall bry sig om att rikta sig på
det allmännan bekostnad.

Men antafjot nckså litt don rika mannen
värkligen låter bli tlttrmP’1, hvilket |lir öfrigt kan vara
tvifvelaktigt uog, hvarför bekymrar fig ingen om
meil livinc» nffflmofiu^m hvilkas bekostnad hirn
kommit, sig till sina rikdomar?

Rikdomon, förmögenheten, det är endast ilen, som
gör ajg gällande yid besättandet al en offentlig post.
Ont Mrgtånd och nforaliska egenskaper nller andra
kom-petcnsvillkor, dlirom frågas alls icke. Lagen uppställer
visserligen vissa korapetensvillkor i bilduing.<vag, mon
|dlr vid lag är man i Ryssland van att tolka lagen
efter godtfinnande ...

Inom kort skall i Petersburg ske val uf
Irwlli-domure för nästa treårsperiod. Hvilken rol,
hvilket! "MiyiteTäe swm urart mr gifva -imitntngsfrågaii»
Inom duman med iless tidigare sammansättning, dä
alltid och i ult „den ena handen tvådde den andra",
tilldelade man densamma ingen betydelse, neil därför
kunde alla fredsdomareplatser blifva besatte med „egnu
män", d. v. s. dunfämedlijuimjij-liits ^perfclu
Bkyddslin-gur och gunstlingar.

Bland fredsdnmarena funnos sålunda ufBkedade
officerare och specialister pa alla möjliga områden
utom det juridiska. En gång utsågs t. ex. till
fredsdomare eu lärare i matematik. Han kände nog
grundligt sin veteuskap, men liade ingen aning om eu
fredsdomares åligganden. Man bar reut lit sagdt frångått
bela syftemålet med fredsdomarnitistitutionen siimti
börjat betrakta dessa domarephitser blott och bart
såsom aiuclctlrer för gynnade guiislliugar.

Mången ung inan, soui slutat sin
universitetskurs ocb som ej gör annat än håller till pn de stora
realuuraiiternas biljarder, förlitar sig uteslutande pä
att genom någon ^restauratiuus-kkan11 blifva
Iramskuf-fad till en god Befattning utan att besitta knappast,
ett grand förmåga eller erfarenhet. Han tänker blott
sum sa, att dylikt! hinner ban nug få med tiden. Där
sitta jn som domai-e både afskedade officerare och
matematiklärare. Det kan vlil inte fordras stor
erfarenhet fiir att döma till urreat, eu fyllhund eller en
fridstörare. lÖch därtill kommer, att fredsdomaren jn icke
behöfver döma efter lagen; hau har rätt att döma
eft. er sitt. samvete pch sin egen öfvertygelse. Och det är
bär vid lag klarligen en mycket viktig sak. . .

I Ryasland råder på många områden en
märkvärdig begreppsförvirring, hvilken särskildt illustreras af
den åtskillnad man gör mellan „lng" och ^samvete",
oaktadt, det ena bör hiirflyta fråu dot andra och
lagen aldrig får motsäga människans samvete. Lagen
är samvetets bästa uttryok: att därför döma elter
samvetet eller efter lagen är nästan precis detsamma.
Alt däremot döma tvärt emot lagen kan snarare
betraktas som ett dömande emot samvetet.

Emellertid döma de juridiskt obildade eller
lagens anda icke kännande domarena efter sin egen
„ i ii re öfvertygelse", hvilken dock mången gång visar
sig vara i högsta grad subjektiv.

„Jag, fredsdomare, förkastar käromnlet". . .

Inga vidare förhandlingar. Den, aom är
missnöjd med utslaget kan appellera; men han hör
därvid hålla i ögnasikte, att hans sak i nästa instans
kommer att afdöluas på grund uf en kollektiv „iure
öfvertygelse".

Men det är inte nog härmed. Ur de nn
varande fredsdomarenes värksamhet. kunna anföras
ifr|ig, hvilka alls icke äro förenliga med vikten uch
värdigheten al domarekallet.

Eu högt aktad och Välkänd jurist i Petersburg
hade ett mål vid en al stadens fredsilomstolar. Det
gälde fiir honom att underskrifva ett papper. Han
gick fram till domarebordet oeh fattade en peunu.
densamma, sum fredsdomaren just lagt, ifrån sig.

— Huru vägar ui företaga er att, röra min penna!
röt domaren till .<. .

Ett dylikt npptrlldaude brukades förr inte ens
gent emot, knntodvokaterna, säger den ryska tiduing,
hvarur ofvan stående är refereradt. Det är
uppfunnet först uf den sista generationen af
donistolB-tjänstemän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free