- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
187

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 24

En pappersbit.

Af Conan Vmjh.
(Furtn)

„Ja", sade kommissarien, .men hur »köla vi fil
lag i mördarens fickor, innan vi ha honom själf?"

»Näja — inan kan ju alltid tänka pH saken."

Vi passerade nppför en allé till hufvudbyggnaden.
Här gingo vi igetioin en grind in på gården. Eu
konstapel stod vid köksdörren.

„Ma npp ilörru, konstapel", sade Holmes. „Där
på trappan var det. som unge Cunningham stöd och
s&g pä striden mellan de tvä männen, hvilka befunno
sig just där vi nn st.å. ttamle Cunningham stod vid
fönstret, där —■" det andra till vänster — och säg
mördaren spritiga undan jnst genom den där busken.
Detsamma säg sonen. De äro bägge säkra på sin
sak. Sä sprnng Alcc nt och lade sig oed bredvid
den sårade."

Medan ban talade, kommo två herrar vikande
om byggnadens hörn och gingo fram till oss. Ilen ene
var en äldre inan med starkt markerade drag och
djupt liggande ögon, den ändra en elegant nng herre,
hvars lifliga och småleende uttryck stod i en underlig
motsats till det. ärende, som hade fört oss hit.

„Ni håller pä med det ilnun?" sade han till
Holmes. »Jag Trodde, att ni; fjondonare aldrig voro
i förlägenhet. Men bär vid lag ser det ändå ut, som
om det. icke skulle gå så fort."

„N£ får låta oss hu liten tid pä osä", sade
Holmes ’ godmodigt.

,Ja, det behöfver ni alt", sade unge
Cunningham. „Jag kan ej märka, att. ni har fnnuit någon
nyckel till hemligheten ännu."

»Del. fins bara en", svanide kommissarien. „0m
vi bara kunde få reda pä - — — Meu hvad i alla
dai’ går det åt er, br Holmes?"

Min väns ansikte hade plötsligt fått ott hemskt
uf tryck. Hans ögon rullade, hans drag förvredos af
smärta och med ett, halft undert.rykt skrik föll han
till marken. Förfärade öfver del, plötsliga anfallets
våldsamhet buro vi honom in i köket, där hau låg
en stund ocli andades mycket tungt. Slutligen kom
lian sig ocli med en generad miu reste ban sig åter,

„ Watson kan intyga, att, jag nyligen tillfrisknat
efter en svär qjukdom", sade ban. „Jag har förut
haft dylika plötsliga anfall."

»Skall jug köra er hem i jaktvugiien?" frågade
gamle Ciuiuingham.

»AJ| nej, tack. Eftersom jag nn är här, är det
så godt att hålla pa med saken. Fiirst vill jag be
er oin eu tjänst.1’

»Jag står belt och hållet till er disposition, br
Holmes", sade Cunningham.

„Jo, jag vill be er att, offentligen utlästa eu
belöning för den polisbetjänt, som ban uppdaga
förbrytaren. Jug liar skrifvit en kungörelse härom, om
ni vill vara god att nnderteckna ilen. 500 kronor
har jag ansett tillräckligt."

„Jag »kulle gärna ge 5,000", siule guuile
Cunningham, i ilet han tog papperet och pennan, som
Holmes rilkte honom. „Mcn det är inte lullt riktigt.,
som ni har 8krilvitu, tillade ban, då ban genomläst
kungörelsen. „Hilr står: En kvart på ett tisdag
morgon begicks ett försök — etc. Men det var en kvart
pä tolf."

„Jaså — ja, jag skref det. i eu sådan hast."

Feltaget berörde mig pinsamt; t,y jag viste, att,
Holmes skulle ta sig mycket ilhi vid al eu sådan
glömska, som var så enastående hos honom, att jag
ansåg det som ett bevis på, att. hau icke hade
kommit. sig riktigt efter sjukdomen ännu. Kommissarien
smålog öfverlägset, och Alec Cunningham skrattade
högt. Den gamle herrn rättade fölet i kungörelsen
och guf Holmes papperet tillhaka.

„Luga så, att det blir trykt. så lort som
möjligt", sade lian, „jag anser er idé vara mycket god. *

Holmes lade omsorgsfullt papperet, in i siu
plånbok.

„Och nu", sade han, pskulle det. vara bra att
genomgå hela huset, för att förvissa sig om, att deu
djärfve tjufven icke har tagit något, med sig."

Vi gingo uppfor kökstrappan, som förde till en
korridor, hvarifrån ledde dörrur till flere mill,
däribland Cunninghams och liaus sons. Holmes gick
långsamt och iakttog all omkring sig.

TIDEN.

.Jag sknlle gärna vUja se, hur stor utsikt man
har från sängkamrärnas fönster", sade Sherlock
Holmes. »Detta är ju er sons mm", fortsatte han och
öppnade (förren, »och detta är påklädningBriimmot, där
ban satt neil rökte, då ropet på lijälp ljöd.
Hvarthän vätta då detta rums fönster?" Han gick öl ver
golfvet,, öppnade dörren till sidorummet och såg sig
omkring där inne.

- Nu hoppas jag, att, ni är nöjd", sade
Cnnning-hnm i förargad ten.

„Ja, lack, jag har sett alt hvad jag ville se."

■ Vi kunna ju, om det är nödvändigt, gå in i
mitt rnm också."

„I fall det icke vållar lor mycken olägenhet."

Cunningham ryk Ut pä axlarna och gick före in
i sin sängkammare, som var ett vanligt, enkelt
raöb-leradt rum. T det vi gingo öfver golfvet fram t.iil
fönstret, »akt-ule Holmes sina steg, så att lian neil
jag blefvo tle sista. Framför sängen stod ett litet
bord med en karaffin vatten och en tallrik med
apelsiner. I ilet vi gingo förbi, lutade Holmes sig fram
inn mig och slog till bordet, Bä att det med
vatten-karaftiiieii oc.li apelsinerna rullade omkring på golfvet,

rJo, nu bar du just ställ, till det, suygt. bär på
mattan", sade hau åt mig.

Förvirrad böjde jag mig ned och började plocka
upp apelsinerna. Jag förstod, att min vän al en
eller annan anledning ville, att. jag skulle la skulden
på mig. De andra hjälpte mig at.f, samla upp sakerna
och resn upp bordet igen.

»Mon", utbrast kommissarien, »hvart tog ban
då vägeu?"

Holmes var försviinuen.

»Vänta bär ett ögonblick", saile Alec
Cunningham: „ karlen är frän förståndet. Kom ined mig, far,
och låt oss se efter, livart han har tagit vägen."

De skyndade sig ut. Öfverste||, kommissarien
och jag ble|vo stående och sågo på hvarandra.

„På min ära", sade kommissarien, „tror jag
inte som unge Cunningham. Det kan ju vara en svit
al liaus sjukdom, men ..."

I detsamma hördes ropet: „Hjälp, hjälp! mord!"

Hysande igenkände jag mill väns röst. Jag
sprang som en galning ul i korridoren. Skriken hade
blifvit hesa — de kommo från det rum, som vi lörst
hade varit inne i. Jag sprang dit in och vidare in i
toalettrummet.. De två herrarne Cunningham lågo på
golfvet med Holmes nnder sig. Alec Cunningham
hade bägge sina bänder om mill väns lialB; ilen gamle
höll på att. försöka vrida något ur hans hand. Inom
ett ögonblick bndc vi tre slitit dem från honom, och
Holmes reste sig vacklande, mycket blek och, som
det tyktes, alldeles ledbruten.

»Arrestera dessa män, kommissarie", saile han.

»För hvad anklagar ni dem?"

»För mordet på deras cgeu knsk, William ICir-

wan!"

Dessa Sherlock Holmes’ ord kommo
kommissarien alt. förvirrad se sig omkring. »Men, käre br
Holmes, det kan väl icke vara ert allvar, att–-"

»Tyst, människa", afbröt Holmes honom, „se
bara på deras ansikten!"

Ocli det var värkligen sant: aldrig har jag sett.
något mänskligt anlete så tydligt bekänna: shj/hliijl
Den gamle säg ut, som om hau skulle dö af ångest,
förtviflan och skam. Sonen lindé plötsligt utbytt sitt
säkra och eleganta uppträdande niot ott riktigt,
vihl-djnrsntseeude, så glänste lians svarta ögon ocli så
förvridna voro lians drag. Kommissarien gick till
dörren och blåste i eu siguulpipa. Tvä af hans
konstaplar infunno sig genast.

»Ja, jag har intet annat att göra, hr
Cnnning-ham", sade ban, „jag hoppas, att ilet skall visa sig
vara en löjlig misstanke, meu ni kun jn inse, att -

–. Jaså, tänker ni det? Släpp den?" Han slug

till med hunden, och eu revolver, som den unge
Cunningham lindé spänt, föll ned på golfvet.

»Tag vara på den", sade Holmes och satte strax
foten på revolvern. rDen kommer att bli till nytta
vid processen. Meu här är det, soin vi främst af alt
behöfva." Han visade fram eu bit, skrynkladt papper.

»Resten af pappersarket!" ntbröt kommissarien.

„.Tust ilet, [a."

„Hvar hittade ni det?"

»Där, hvarest jag väntade att träda på det.
Jag skall strax framställa saken lör er. Jag tror.
öfverste, at t. ul kun vända tillbaka hem nn; jag
kommer igen oui eu timme."

Sherlock Holmes höll ord, ty klockan ott kom
hau in i öfverstens rökrum, där vi sutto. Han hade
med sig en liten äldre herre, hvilken blef preaente-

187

rad för mig smil hr Acton, hvilkens lins liade varit
utsatt för den första och ursprungliga inbrottestölden.

r Jag ville gärna, att hr Acton sknlle vara
närvarande, då jag förklarade den här lilla affären för
er", satle Holme», „t.y det är jn naturligt, att lian
har stort intresse af saken. Jag är rädd för, käre
OfvnWte1, att. ni ångrar, det ni fått en sådan bomb
som jag I hUset."

r T Vårte th*, sade öfversten ifrigt, ,, jag anser det.
vara ett särskildt nöje att ha fått. tillföllo att studera
er arbetsmetod på nära håll. Men jag hoppas, att
ni icke liar lått. något, nytt nervöst anfall efter
öfverfallet?"

Sherlock Holmes skrattade hjärtligt. .Vi skola
nog komina till den saken i sin tur", sade ban. rJag
skall nn ge er ett roterat af saken, sådan som den
utvecklade sig, och är det något, som Byiiea er oklart,
aå var snäll och afbryt. mig."

„Det är al ilen allra största vikt i dotektivens
yrke, att. han bland en samling fäkta kan särskilja
tle obetydliga från de hufvudsakliga. El|cs slitsar
man bort. sin energi i stället, tör alt koncentrera den
på ett mål. Nn var det: mig i denna sak alldeles
klart, att nyckeln till hela affären skulle sökas i den
pappersbit,, som blifvit funnen i deu mördades hand."

»Jag företog således en mycket noggrann
undersökning at det stycke papper, som kommissarien lindé
gifvit oss. Det, var ett mycket märkligt, dokument.
HILr är ilet. Ser det, icke på något sätt
anmärkningsvärdt nt?"

»Det. är skrifvet mod en oregelbunden handstil",
sade öfversten.

»Käre öfverste", sade Holmes, ,,det, kan icke
vara Iu tal om, att det. är skrifvet af två personer,
soin omväxlande haft, pennan i hand. .lag vill endast
göra er nppinärksam på det starka t-et i „en kvart"
och ber er jämföra ilet med de svaga t-nn i .något"
och ,.tolf", sä skall ni strax erkänna, att jag har
rätt.. Till och med eu mycket ytlig undersökning
skall likaså visa er, att „veta" och „som" äro skrifna
af en svagare hund, medan „klockan" tillbör den
starkare."

»Så sant jag lefver! Det är jn klart som
dagen!" utbröt öfversten. .Men hvarför i nil världen
skulle två människor skrifva ett, bref pä det. där
viset?"

„ Uppenbarligen var det ingen renhårig affär,
uch en af dem hade misstrott den andre, hvarför han
Ilade beslutat, att de skulle ha lika stor andel i alt,
hvad som rörde denna historia. Det stod genast, klart,
för mig, att ilen som hade skrifvit. „en kvart" var
iipphofsmannen."

»Hur kunde ni veta det?"

»Mun kunde ju alltid sluta sig till det af deu
ena handstilens karaktär, jämförd med den andras.
Men vi ha större anledning att antaga det.
Undersöker ni papperslappen noggrant., så kan ni se, att
mannen med ilen starkaste handstilen har skrifvit sina
ord törst och lämnat iippet rum till den anilru. De
öppna mellanrummen voro icke öfverall tillräckligt
stora, och ni kan ae, att den andre muuuen har haft
svårt att få plata med »något." uieUau „veta" och
»som". Detta bevisar, at,t. de tvä sista orden Voro
skrifna först. Den man, som skref sina ord först.,
liar uppenbarligen varit ilen, som planerade affären."

„Ypperligt.", utbrast hr Acton.

„Meu icke nog med det", fortsatte Holmes. „nu
komina vi till en viktig Bak. Ni känner kanske icke
tiU, att man länge liar kunnat sluta sig till en mans
ålder uf lians handstil, förutsatt ut.t mannen är frisk
och kry. Se vi nil på den starka handstilen, sä
tilden käck och bestämd, medan den anilru Hr bruten
och något skälfvande ehuru den är fullkomligt klar
och tydlig. Däraf knnna vi slnta, att. iipphofsmannen
till affären år ung, den undre däremot äldre."

..Förträffligt", utbrast liter hr Acton.

»Men det är en annan omständighet, som lir
mera svårtydd, men också mera intressant. De tvä
handstilarna ha något, gemensamt. De tillhöra två
män, som äro nära besläktade: det är väl lättast
tiber att se del på e-ua, men för mig är det många
omständigheter, som peka hän i den riktningen."

„Då jug hade kommit så långt, var mitt nästa
steg naturligtvis att undersöka brottets detaljer ocli
se. Inn långt de kunde föra. Jag gick upp till
byggnaden tillsamman med kommissarien och såg alt,, som
kunde ses. Såret pä den döde mull||en var, efter
hvad jug med absolut, visshd kunde se, uffyradt med
revolver på öfver fyra meters alstånd. Kläderna voro
nämligen icke knitstänkti på ett enda ställe,
lippeu-barligen hade altaå Alec Cunningham Ijngit, dä han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free