- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
188

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

TIDEN.

N:o 14.

ende, att. ile tv& personerna brottades, di skottet brann
af. Vidare voro både far oeli son samstämmande i
sin nppgift om platsen, där mannen hoppade nt på
vägen; men nu var fallet det, att just på detta ställe
är dot en fuktig fördjupning i marken. I>å där icke
fans märken otter några skosulor, var jag alldeles
säker på, att Ctinningliumiirne hade ljugit, och att det
icke hade varit någon Irämmaude med i spelet."

»Oeh nu måste jag taga reda på motivet till
denna nnderliga förbrytelse. För att iå reda därpå
sökte jag först, nt.lorsku orsaken |j|| inbrnttsstölden
hos Actons. Nn liade öfversten berättat nss, att, det
föres en process mellan er, br Arton, och
Cunningham. Naturligtvis föll det mig ögonblickligen in, att
Cunniughumarne hade brutit sig in i edert rum för
att. skaffa sig ett eller annat dokument, som kunde
vara af vikt fiir saken,"

»Det slår in", sade Acton, »det kan icke vara
|lågo|, tvifvel om deras afsikter. Jag har det,
tydligast möjliga krafvet på hälften af deras egendom, och
liade de funnit ett visst papper — som lyckligtvis
låg i ett järnskåp hos min sakförare — så skulle de
alldeles säkert ha förstört mina utsikter."

»Där lia vi det", sade Holmes småleende, »Det,
var ott, larligt försök, hvari jag Bpårar unge Alecs
uppfinningsförmåga. Då de icke funno livad de sökte,
ville de afleda misstanken genom att ge det utseende
af att vara en vanlig inbrottsstöld af plundringsbegär,
ocli därför togo ile ined sig alt hvad de knuile hitta
pä. Detta är altsamman klart nog, meu det fans
tillräckligt af dunkla saker äiinu. Hvad jag först,
och främst behöfde, var den afrifna delen af papporet.
Jag var alldeles säker på, att Alec liade rilvit den
ur deu diiile mannens hand, ocli jag var nästan säker
på, alt ban liade stuckit papperet i lickau på sin
nattrock. livar skulle ban eljes ha gjort al det?
Det enila tvifvelaktiga var, om papperet ännu lans
där. Det var omaket vardt att undersöka detta, ocb
i den al8ikten var det, sum vi alla gingo upp i huset..

„Ciiiininghamarne slöto sig t.ill oss, som ni
kommer ihåg, utanför köksdörren. De var naturligtvis af
den största vikt, att de icke blefvo påminta om detta
pappers tillvara; annars skalle de genast ha förstört
ilet. Kommissarien var just i begrepp att tala om,
hur viktigt vi ansågo det, men just då lick jag på
den lägligaste tid i världen ott nervöst anfall, och
därigenom förde jag samtalet in på något annat."

»Kors i all min dar", utbrast, öfversten
slor-8krut.tände, »ui vill väl inte påstå, att bela vårt
medlidande ucli oro fiir er slösades bort. på det renu
hyckleriet?"

»Sedt ur läkaresynpunkt var det ypperligt gjordt",
sade jag och såg förvånad på denne man, som åter
ucli åter kum mig att. häpna öfver haas makalösa
mångsidighet.

»Det är en konst, som ofta kommer till nytta",
sade ban. »Dä jag koin mig igen, fick jag genom ett
litet, fiffigt konstgrepp det auoidnadt sà, att gamle
Cunningham kom at|, skrifva ned ordet »toll" på min
papperslapp."

»Ah, jag min diiiuboml" utbrast jag, »jag trodde,
att ui misstug er på klockslaget."

»Ja, jag kunde se på er, att ni tog er illu vid
af min glömska", anmärkte Hulmes leeude. »Det
gjorde mig ondt. att vålla er den sympatiska smärta,
som jag viste, att ui skulle känna. Så gingo vi
tillsamman upp, och då jag bådo sett. uattrockeu hänga
bakom dörren i Alecs rum, fick jag genum att stöta
omkull ett bord uppmärksambeten ett ögonblick afledd
från luig, så att. jag kuude kuuima dit in och
undersöka fickorna. Knapt liade jag emellertid fått tag i
papperet, förrän de två Cunniugiiauiarne. kommo
öfver mig och skulle truligen hu mördat, mig genast på
fläcken, om ni icke hu kommit till min hjälp. Jag
känner lör resten ännu greppet efter deu unge munnens
händer uin halsen på mig, och fadern har närapå
vridit ena handen ur led på mig. De ansågo, att jag
viste altsamiuau, och ölvergåtigeu från absolut
trygghet till Inllstäiidig npptäkt gjorde dem ntura sig."

»Jag bådo ett litet samtal med Cunningham
el-torål om motivet till förbrytelsen. Hau var meddelsam
uog, meu soiieii såg rent ut som en afgruudsande och
skulle hälst ha skickat en ktilu genom siu cgeu eller
hvilken som hälsL annans hjärna, om hau blott halt
en revolver, Då deu gamle förstod, att bevisen mot
honom voro tör staika, ailade han eu fullstäudig
bekännelse. Del lörhåller sig så, utt ViUiuui Kirwaii
hade följt oiter de två herrarne Cunningham den där
natten, ila de gjorde inbrott bos Acton, och ilå ban
sa hade dem i sitt väld, hotade ban dem med
uiiinä-lan. Meu hr Alec var eu larlig man att råka ut för.

Det var talangfullt gjordt, från haus synpunkt sedt.
att begagna de förväntningar om inbrott, som hela
umuäjden hade nfter Actonhistorien, fiir att utan risk
göra sig af med William. Han blef lockad upp till
hufvudbyggnaden genuin ett bref och skjuten. Hade
de burit sig litet skickligare åt i detaljerna, så ilr
det nog troligt, att misstanken ablrig blifvit väkt."

»Oc.li brefvet?" frågade jag.

Sherlock Holmes lade det sammanklistrade
papperet. framför oss:

»Detta öfverensstämmer uästan fullständigt ined
det, som jag väntade mig", sade Holmes.
»Naturligtvis veta vi ännu icke, hvad det liar varit Tör ett
förhållande mellan Alec Cnnuiiighain, William Kinvan
och Anna Morrisoii. Men resultatet visade, att
lockbetet var bra."

»Vet du", sade ban vänd till mig, »ditt iörslag
om ett uppehåll på landet var briljant.. Jag kommer
som eu helt och hållet nyfödd människa tillbaka t.ill
London."

(S 1 il t.)

Den sista katolska
prästhustrun i Vexiö.

(En folksägen.)

Under kristendomens första tid hade modern,
kyrkan, ännu icke aubefalt prästernas ogifta stånd.
Förstu lörslaget därom gjordes i Sverige på
Linköpings möte 1155; bullan promulgerades 1348, men
uuder de uäriuaste 50 åren fästes föga
uppmärksamhet därvid. Man kunde icke finna sig vid att
behandla tusentals dygdiga kvinnor som tiug utan värde;
man hade icke ||järta att slita ileiu från deras hein
och deras familjer. Meu eu annan tid kom.

I Vexiö bodde en präst, som liade gift sig med
eu jtingfrn, hvilken var mycket yngre än ban. Han
var biskopens kaplan och bodde med sin hiisfrn på
öslottet, hvilket, sedan llck namnet Kronoberg. Ylva
var en enkel kvinna, som hvarken frågade efter eller
älskade denna världeus prakt och ståt; lik ett
häl-gou tillbragte hou siu tid med att besöka de sjuka
och bispringa de behöfvande; bönderne kallade heuue
för biskopens uliuoseutdelare. Hon hade inga barn,
ocli hou behöfde inga, ty alla voro hennes barn och
bon deras välgörande moder. Ungefär vid denna tid
iittärdudes den bulla, sum gjorde så månget hem tomt
och öde; ehuru den väkte sorg hos Ylva pä lieunes
af sjön ouigjordade ö, kände hon sig dock fullkomligt
trygg. 1 hela Småland lans ingen mllniiiska, som
skulle förråda henne, och hon fortsatte därför i lugn
sitt gagnande lif. En dug hade biskopen, åtföljd af
siu kaplan, begifvit sig ut. på någon angelägen resa i
stiftet, och Ylva, ensam kvarläiuuad i hemmet, satt
spinnande i sitt torn vid deu blåa sjön, dä hou
plötsligen såg en bål. nalkas, uppfyld med väpnade mäu,
och hörde en trumpet, soln tordrade inträde å
Lundaärkebiskopens vägnar. Nu sjönk muilel. i Ylvas bröst;
bon hörde stegen af harueskklädda mäu i
torntrappan ; de trädde in och ämnade, med stöd af
ärkebiskopens stränga betalluing, släpa henne bort från
hennes ö, emedan hou var domfäld såsnm konkubin åt en
präst. Förgäfves skyndade hou till balkougeu lör
utt ropa efter hjälp; eu ryttare grep heuue i hennes
länga fagra hår, meu med ett ryck lämnade hon detta
i lians hand och kastade sig i sirömiiieu nedanför
tornet. Där föll bon på ön hvass klippa; en röd
slriuimu färgade stenen, men blott för ett ögonblick
— oeh Ylva var borta för alltid.

Amin nnder månljnsa nätter vänder Ylva
tillbaka på besök i sin forna älskade boning och sitter
då, sorgsen öfver dess förödelse, under don lummiga
eken på borggården. Den raedlidsamma månen kastar
smekande strålar pà den mörkröda ström, som ännn
flyter från såret, i hennes bleka kind, och om ett
ngglerop höres, rnsar Ylva upp, liksom vild af skräck,
ocb slår sina armar kring de sörjande träden i
tornet, anropunde deras hjälp. Skulle någon vandrare
olörvarandes nalkas, så uppgifver hon ett anskri och
kastar sig åter ued i det. djupa vattnet; man hör,
huru hennes hnivnd ännu en gång slår emot klippan,
vattnet porlar upp, och de suckande vågorna sluta sig
återigen öfver henne.

Sådan är folksägnen om Ylva, den sista
katolska prästhustrun i Vexiö.

För många år sedan besökte en baronessa med
ett högadligt sällskap KronobergB ruin och berättade
där sägnen om Ylva. Under det de stodo bland
gruset i det nedrasade tornet, förde en nyfiken yngling
med foten nndau eu sten, och bland gruset låg där
en fläta af fagert hår, på sina ställen fläckadt af
torkad blod, men så fint, så silkesleut, att det icke
kunnat bekläda hnfvndet på någnn man, icke ens på
Harald Hårlager själf. Hvarifrån hade det kommit?
Hvem liade burit det? AUa kommo öfverens därom,
att det var den från Ylvas blödande hufvud rykta
hårflätan, som Btannat i knektens hand.

Spöket på Goresthorpe
Grange.

Af

A. Conan Hoyle.

Jag är viss om att naturen aldrig ämnade mig
till en „8elfmade" man. Tidtals är det mig alldeles
ofattligt, att tjugu år af mitt lif förflutit bakom en
kryddboddisk i East Eud i London och att det är
öfver den, som vägen till ekonomiskt oberoende och
cgandet af Goresthorpe Grange gått. Mina åsikter
äro konservativa och min smak förfinad och
aristokratisk. Mitt högre »jag" föraktar deu lägre hopen.
Vår familj — D’Oddarne — går tillbaka ända till
deu förhistoriska perioden, att döma af det faktum,
att dess uppkomst ej finues omnämd i den engelska
historien. En aning säger mig, att en korsfarares
ädla blod kväller i mina ådror. Ännu i dag —
efter så många års lörlopp — bana sig utrop, såsom
„vid deu heliga madonnan", helt naturligt väg öfver
mina läppar, och jag känner, att jag, oiu
omständigheterna sådant sknlle fordra, vore i stånd att stående
i stigbyglarue tillfoga en kättare ett slag — t. ex.
med en klubba - hvilket storligen skulle förskräcka
honom.

Goresthorpe Grange är ett feodalsäteri —
åtminstone benämdes det så i deu annons, som
ursprungligen förskaffade mig kännedom om detsamma. Dess
rätt till detta epitet hade en högst törundransvärd
effekt på priset, eliurn de vutiuu fördelarne torde vara
mera imaginära än värkliga. Emellertid är det
trösterikt att i siu trappuppgång veta sig hufva
skottgluggar, hvarifrån mail kan afskjuta pilar; och det
ligger en känsla af makt i vissheteu af att ega eu
sinnrik apparat, med hvars tillhjälp man kan begjuta
en ovälkommen gästs hufvud med smält, bly. Alt
detta passar i stycke med mitt egendomliga lyune,
och jag gör mig ej samvete af att det kostar
penningar. Jag är stolt öfver mina tinnar ooh den
cirkelrunda, öppna fästningsgrai, som omgifver mig; jag är
Btolt öfver mitt fällgaller, mitt torn och mitt
slottsfängelse. Det är blott ett, som saknas för att
fullständiga ilen medeltidsanda, som råder i mitt hem,
och för att göra detta helgjutet och fullkomligt
forn-tidseuligt. Goresthorpe Grauge har ej något spöke.

Hvar och en som har gammaldags smak och
begrepp om, huru det skall gå till i ett sådant hus,
skulle känt sig djupt besviken genom deuua brist..
Fiir mig var det eu värklig olycka. Alf, ilrån min
barndom liade jag varit en ifrig forskare i det
öfver-nuturliga och haft en bärglast tro därpå. Jag har
fråssat i spökliteratur, så att det nu knappast åter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free