- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
189

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 24

TIDEN.

189

står en enda berättelse i den branchen, som jag ej
läst. Jag lltrdc mig tyska ensamt af det skälet, att
jag önskade stndera en bok om onda andar. Som
barn stängde jag in mig i ett mörkt rum, i hopp
om att få se någon af dessa „busar", med hvilka
min sköterska brukade hota mig, och äunn i dag
behärskas jag af samma oknfliga trängtan. Det var
ett af de skönaste ögonblick i mitt lif, då jag märkte,
att miu ekonomi tillät mig lyxen af ett spöke.

Det är visserligen sant, att det i annonsen ej
stod taladt om något spöke, men vid åsynen af de
mögliga väggarne ocb de hemska korridorerna tog jag
för alldeles afgjordt, att det skulle finnas ott sådant,
Liksom förekomsten af eu hundgård förutsätter
tillvaran af en hand, så antog jag, att så afundsvärda
tillhåll omöjligt kunde sakna en eller annan fridlös
gengångare. Min Gnd, hvad har då deuna ädla släkt,
med hvilken jag ingått köpet, väl gjort under alla
dessa århnndraden? Fans det då ingen medlem,
modig nog att göra 8ig af med sin käresta eller
löre-laga sig något annat för att få ett ärftligt, spöke?
Blotta tanken därpå kan då riktigt reta gallfeber
på en.

Trots alla svikna törväuLningar stud dock
hoppet mig länge bi. Till och med eu råttas pip
bakom panelen eller regnets droppande på
vindBkammar-golfvet knndo hos
mig förorsaka en
andlös spänning vid
tan-keu på, att jag
slutligen kommit en osäll
ande °på spåren. Jag
kände mig likväl
aldrig rädd vid
dylika tillfällen. Om
det inträffade
nattetid, skickade jag
alltid mrs D’Odd —
soln är eu mycket
själsstark kvinna —
att ntlorska orsaken,
medan jag borrade
ued mitt hufvud i
sängkläderna ocb
försjönk i väntansfulla
förhoppningar. Men
tyvärr — alltid
samma resultat. Det
misstänkta ljudet,
betans härröra från
något så otvetydigt
naturligt och
hvardaglig, att ej ens
den djärfvaste
fantasi kunde omgifva
det med miusta
skimmer af romantik.

Jag skulle väl
möjligen kunnat finna
mig i denna
sakernas ställning, om det
icke varit för Jorrocks
på HaviBtock Farm.
Jorrocks är en tölpig,
skräfluude prosaisk personnage, för hvars bekantskap
jag endast bar att tacka den tilllälliga omständighet,
ott våra egor beröra hvarandra. Ocli denne man är
likväl, ehuru fullkomligt i sakuad af all vördnad för
arkeologin, egare till ett riktigt påtagligt ooh
värk-ligt spöke. Dess tillvara daterar sig visserligen,
efter hvad jag tror, endast från Georg H:s dagar, då
en ung dam skar af sig halsen i förtviflan öfver sin
älsklings död I slaget vid Dettingeu, meu ändock
förlänar det hans hus en viss vördnadsvärd anstrykning,
i synnerhet som det därjämte finnes blodfläckar på
golfvet. Jorrocks vet ej uppskatta deuna sin lycka,
som äfven framgår at det sårande sätt, på hvilket
ban berör detta ämne. Föga anar han, huru jag
af-undas honom alla dessa snckar och denna uattllga
jämmer, hvilket alt ban så onödigtvis klandrar.
Världen är ändå bra upp- ucb nedvänd, då
aristokratiska spöken nuderstå sig att öfvergifva bofaste
jorddrottar och nedbryta alla sociala skrankor genom att
slå sig ned hos eu riktig uppkomling.

Jag har en stor fond af ihärdighet — en
egenskap, som jag uteslutande tillskrifver förmånen uf att
nu befinna mig i mitt rätta element, efter att hafva
måst framsläpa bela miu första ångdom i eu
ohälsosam atmoslär. Jag är tvungen att skaffa mig ett
spöko, meu bnru det skall tillgå, kan hvarken jag

öller mrs D’Odd begripa. Mina forskningar hafva
ledt mig till den åsikten, att sådana fenomen i de
flesta fall härleda sig af brott. Hvilket brott sknlle
då begås — och at hvem? En vild idé kora på mig,
att Watkins, hofmästaren, kanske skulle knnna låta
förmå sig — naturligtvis mot en liten handtryckning
— att offra antingen sig själf eller någon annan för
mitt hus’ äras skull. Halft på skämt framkastade
jag mitt förslag, men del tyktes ej vinna vidare
anklang hos honom. De öfrige tjänarne föreföllo att
vara af samma mening — att döma af deras
samfälda beslut att samma afton lämna mitt lins.

— Min vän — sade mrs D’Odd till mig en
dag, då jag vid middagsbordet satt belt modfäld
(mattande på ett glas sekt — jag älskar de där
gainla benämningarna, min vän — sade hon — det.
där otäcka Jorrockska spöket har varit framme nu
igen.

— Jn, låt det hållas — svarade jag otåligt.

Mrs P’Odd slog an några ackord på ain spinntt

och såg belt tanklnllt in i elden.

— Jag ska’ säga dig, hur det är fatt,
Argen-tin — sade hon slutligon, användande mitt smeknamn
i stället för det mera korrekta Silas — vi måste
hafva oas ett spöke Iråu London.

— Hur kan dn vaTa en så’n idiot, Mathilda?

— genmälde jag litet vresigt, — Hvem sknlle kunna
skaffa oss ett sådant?

— Ä.h jo, min kusin Jack Broeket skulle nog
knnna det — svarade hon belt tvärsäkert.

Nu var det så, att denne Mathildas kusin just
som utgjorde ett ömtåligt ämue oss emellan. Han
var en utmärkt fiffig sälle, som försökte sig på
mångahanda tiug, men saknat nog uthållighet att lyckas
i något. Han lnule tör tillfället slagit sig ued i
London med anspråk på att vara något slags
generalagent, men lefde i själfva värket till stor del på
människors godtrogenhet. Mathilda hade velat ställa
aå till, att eu bel del af våra affärer gick genom
honom, hvarigenom mycket besvär visserligen
besparades mig, meu jag latin snart, att Jacks
koniinissious-arvoile för det mesta belöpte sig till vida mer än
räkningens alla andra poster tillsanimautagna. Detta
obestridliga faktum gjorde mig biijd att atstå från
alla vidare transaktioner med den unge maune||.

— Jo, hvad ban det kali — vidhöll mrs D’Odd,
då hon såg min ugillande min. — Du mins väl, hur
bra hau skötte deu där lilla vapen-affären?

— Åh, kära du, det var ju bara ett
återupplifvande af det gamla familjevapnet — inväude jug.

Mathilda smålog på ett enerverande sätt.

— Familjeporträtten återupplefde också, gubbeu

min fortsatte hon. — Och det måste dit då
medgifva, att ban där vid lag visade en berömvärd
nr-skilning.

Jag tänkte på don långa nid af ansikten, som
prydde väggarne i min riddarsal, (rån don
välmående normandiske stråtröfvare!! genom alla
variationer af hjälm, tjäderbuske ocli veckade krås ända
till den dystre Chcstcrlield-mnnneii, d|lr han står atiidd
mot en pelare, till hvilken ban i sin förtviflan
rag-lat vid återfåendet af sitt förstlings-opus. som han
krampaktigt fasthåller 1 sin hiigra hand.

Jag måste tillstå, att. ban därutinnan skött sin
sak bra och att det ej var mer äu som sig borde att
gifva honom en order — enligt det vanliga arvodet

— på ett faniiljespöke, om ett aådant kunde anskaffaa.

En al mina förnämBta principer är att
omedelbart sätta i värkställighet hvad jag en gång beslutit.
Dagen därpå klättrade jag därför nppför ilen
spiral-trappa, som leder till mr Broekets hemvist, benndraiide
den rad af pilar och händer, som på den nymålade
väggen ntviaar vägen till denne hedersmans
8anctun-rium. Som det nu föll sig, voro alla dylika
hänvisningar fullkomligt ölverllödiga, ty det vildaste oväsen
ofvanifrån kunde ej härleda sig från något annat håll;
nniler mitt trefvande nppför trappan förbytto det sig
likväl i en fullkomlig dödstystnad. Dörren öppnades
af en yngling, soln
visade sig i högsta
grad förvånad vid
åsynen af ön klient,
ocli jag infördes till
min unge vän, aom
med vildsint ifver
satt och skref uti en
Btor journal —
npp-och nedvänd — efter
hvad jug sedermera
förmärkte.

Sedan vi ntbytt
de vanliga
höflighets-hetygelserua, gick jag
utau vidare omsvep
rakt på saken.

— Hör ilu, Jack

— sade jag — jag
önskar din hjälp i
ocli tör anskaffandet
at ett nattligt spöke,
om det låter sig göra.

— En
sängfö-sare, menar du väl

— skränade min
hnstrua kusiu,
dykande ued i
papperskorgen ocb med en
taskspelures
fingerfärdighet framdragande en butelj. —
Här fins luoninm.

Jag gjorde eu
afvärjandc gest med
handen mot ett sådant
oskick midt på blanka
rörmiddagen , men
fann, att jag nästan omedvetet gripit tag I den
tuui-lare miu förledare påtrugat mig. Jag tömde deu i
ett drag,’ lör att ingen skulle hinna öfverraska oss
och aase mig som eu drinkare. Jag kan ej neka till,
att det ändå låg eu viss „galgenhnmoi’" i hans galna
påhitt.

— Inte eu sängfösare — genmälde Jag leende

— utan en gengångare . . . ett spöke. Om det vore
möjligt att komma öfver eu sådan tingest, vore jug
särdeles hågad för affären.

— Ett spöke på Guresthorpe Grange? —
Irå-gade mr Broeket lika lugnt, som om det varit tal om
en ny förmaksuiöbel.

— Just det — svarade jag.

— Lättaste sak i världen — sade miu
dryk-keabroder, i ilet han, oaktadt mina protester,
återigen fylde mitt glas. - Låt oss se efter. — Hun
tog aå ued eu stor röd uppslagabuk, utefter ena
kanten interfolierad med alfabetets alla bokstäfver.
Ett spöko, 8a’ dn, eller hur? Här ha’ vi 8 . . .
Sago-gryn—siarö—sillsalad — själatåg—skrofler—• spätt . .
Hår ha’ vi det. Spöken. Del IV. § ti. Pag. 41.
Ur-Häkta. — Ocb därmed rasade Jack upp på eu stege
ooh började snoka blund en hög böcker högt upp på
eu hylla. Jag var uäru nog hågad att tomma mitt
glas i spottlådan, medan ban vände ryggen till, meu

Från det moderna London.

En ny konsert-lokal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free