- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
191

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 20

191

2)

AFSKED.

Novell
af

Paul Robran.

öfven|, för „Tiilen".

„Jag ätnnàde i dag resa till Köpenhamn och därifrån vidare mot norden
liir alt göra studier. Det var emellertid lör stormigt oe.li nu lieltagar stället
mig si bni, att jag beslutat stanna bär lär att. taga skisser".

Under det lian talade iakttog ban lienne noga. Vidare vackert var just
inte det intryck ban fick. Hyn gråaktig utan fraicheur, mörka, sökande ögon;
mon en uttrycksfull mun, hvilken omedvetet umler talandet intog de vackraste
ställningar.

Klockan ringde ocli folkmassan strömmade åter in. Båda drogo sig åt.
sidan fiir att låta mängden passera. Borowsky syntes i dörren med själen
öfver armen. Hon mumlade sakta några artiga ord öm återseende och gick
med sin man. Så Bär inomhus märkte man inte mvckët att hou haltade. Hon
gick långsamt, med små, fasta, beräknade steg, Tör att dölja det. Mannen hade
en lång, mager, smalaxlad gestalt, som om han bortbytt militärrocken mot den
civila dräkten.

ünder aftonmåltiden förfrågade Bill sig närmare om Borowsky.

»Den herrn är rentier", sade värden. ,. Han har stora gods i
Ostpreussen. Öm vintrarna bebor ban Berlin och om sommaren vistas ban hår. Men
här är det litet iijngt.11 Vid detta yttrande gjorde värden en rörelse med
fingrarne som när man räknar pengar.

»Stackars hnstrii," tänkte Bill och fördjupade sig andäktigt i sin
förträffliga hummcr8allat.

Under tiden vandrade Borowskys hemåt under tystnad. Helga var trött
och irånvarande. Alt var förberedt till hennes mottagande, bordet dukadt,
lampan tänd.

En mig ilam med yppiga former och starkt snörd midja mottog bonne.
„Bhr ären I ändtligen, ’hvarför Har ni" dröjt så ütngeV*

»Honrik "kunde’inte/löstriira sig från det magnetiska bordet," jjsade Helga
och liälst|de flyktigt J>ä ,nih kJsin.j) »Defvar synd dnr inte var mcdf"
’ N »Ett magnetisk!! nord, hvad’ är det?" Irågade fröken Miiller.

Henrik förklarar dig det nog under kvällsvarden. Jag är förfärligt
hungrig."

I trots al dpnna försäkran åt oeh drack hon ytterst, litet. Dess bättre
lät Bnrowsky maten smaka sig. Fröken Möller serverade honom ocli sörjde
nuga för alt hvad han önskade. Hon spelade öfver hufvud taget en större roll
än, frun ,i, hu^et. Fattadetj något sprang hop gepast tipp med eu elasticitet
benndran^ärd där (hennes ligor: fans det. någon befallning at tjänarinnan, var
det åter hon som utdelade don"; det var hon som med herrn i huset förde
konversationen, vid hvilken hans hustru knappast deltog.

Slutligen /ans inte! incr att irågu om. Med podantiak noggrannhet hade
ban förklarat henne ^ilt.

»Vi ha också jgjort. en ^bekantekap," sàdo Helga. „En mig målare, herr
Winkler."

»Bill Winkler?" ropade fröken Miiller och slog ihop händerna, »det var
väl aldrig Bill Winkler häller I *

»Just ban", svarade Burowsky, »ohuru jag måste bekänna, att jag qj
förrän nu vet mig halva hört lians namn. Vat ni hvem han är, bästa kusin?"

»Åh naturligtvis 1 Herre W|id, Hill Winkler är ju deu som på sista
tiden låtit så mycket tala om<sig, Kommer ui inte ihåg hans stora landskap?
Folk disputerade ju så mycket därom. Han hör till deu nyaste skolan och
akall vara en oerhörd lalaugl*

t’ »Nå, det var ju mycket intressant," sade herr Borowsky och visade siua
täqdrader i ett leende; »det. blir en bekantskap att odla, kära Helga."

Man önskade hvarandra välbekommct. på maten och gick in i salongen.
Helena Miiller ordnade spelbordet, inedan herr Borowsky tände ain cigarr.

Dessförinnan tog hau tidningen, hvilken ban alltid brukade låsa högt för
damerna från början till slut med uteslutande allenast al alt, som rörde konst
och literatur.

Det kröp alltid i Helgas nerver under denna lektyr. Hans entoniga
stämma, hårda dialekt och döda diktion retade henne. Hon drog aig bort till
kaminen, där man i högkarmade bekväma länstolar knnde finna en angenäm hvila.
Helga striikte fram sina fötter för att, värma dem mot elden. Lampans sken
föll klart öfver hennes mana kala hjässa oeh den andäktigt lyssnande kusinens

ansikte. För Helga var åhörandet af denna läaning mer lin ett. kval och hon
öfverlämnade sig åt en drömmande halfslumtuer.

Borowsky ocli fröken Miiller hade från liilningsläsandét gått öfver till
politisk konversation, (lan tykte om att låta sitt ljus lysa ocli fröken Miiller
förstod att genom skickliga frågor leda lionom till att, äu en gång med
själl-kättsla och öfvertygelse uttala hundra gånger förut omtuggade åskådningar.

Plötsligt ryktes Helga ur sina drömmar. Borowsky hade i dag frångått
sin vana att, med förnämt förakt, lörbigå deu del af tidningen, aom kallas
under strecket.

»Den kände artisten, herr Bill Winkler, har för några veckora tid
lämnat, Berlin, for att taga skisser i norden."

»Jo, där ser ni," sade fröken Miiller triumlehinde, »att jag Ilade rätt i
att han är en berömd man."

Ändtligen återstod äfven med bästa vilja intet mer att läsa i tidningen.
Borowsky saiuiunnVck den noga och fröken Miiller tog deii genast för att lägga
den på sin beatämda plats i tidningshållaren.

»Hvad ska vi uu göra?" frågade Borowsky.

Helga skrattade ironiskt och steg upp. »Vi ska’ väl spela sextiosex,
liksom alla kvällar sedan tio är tillbaka. Mon jag liir min del får be om
öfverseende, Helena har troligen den godheten att öfverta partiet i mitt. ställe."

»Har du hufvudvärk?" frågade fröken Miiller ocli närmade sig
tjänslfår-digt. »Skall jag gå efter milt migränstift? »Skall jag — "

»Nej, nej, jag ber" afvärjde Helga; »god natt!"

Hon försvann så liastigt. att liennea man inte ena kotii åt att få den
aedvanliga godnattskyaaen. Han var mycket förargad. »Olidliga nycker!"
mumlade han och bländade korten nièd små, hastiga, nervösa ryck.

»Kanske vi JkaTUftafbli att spel*?" frägaite HelofuC

Han alog korten’i bordet. ,.SIafll jarfcffc i idag ovillkorligen gå miste om
mitt tidsfördrif?" skrek kan; »hvad har ni med Helgas egensinne att skaffa?"

Hon höjde bedjande sina händer. »Herre Gud! Det var jn icke för min
skull. Jag fruktade endast att det ej behagade er att spela med mig."

Hau mumlade något förmildrande och återtog sin plats midt emot heniie.
Tigando utdelade lian korten.

Hon tog upp sjua och ordnade dem, »Ar ni ond nå mig?" frågade hou
redo at,t spela ut. »Jag bönfallor, siig mig om ni är ond på mig?"

»Hvarlör skulle jag vara ond på cr," sade hau knarrigt. jSpela nu ut!"

»inte förr än ni försäkrar tnig, att ni inte vredgas på mig." Hon såg
honom med ön rörande, förtviflad blick in i qgoneiL

Han skrattade. »Ni är ott godt barn, Helena," sade ban och lade sin
magra gamla hand på hennes mjuka och ungdomliga. »Jag är inte ond på er!"

Helena drog ott Utttaude andetag, låtsade ej märka att haus hand
fortfarande l.rykte hennes och säg upp på lionom med sina ljusa, skarpa
ögon,.under det hon ödmjukt sänkte hufvudet. nMin välgörare", hviskade hon, »min
ädle vän!J Och innan hau kunde hindra det böjde hon aig hastigt ned och
trykte en lång kyss på hans håriga hand.

»Men Helena då", sade han smickrad, »hvad tar ni er till!"

Hon reste aig förvirrad. »0; filriål! Meu jag är eder ju så innerligt,
innerligt tacksam I Hvad akulle det väl blifvit af mig, om ni inte tagit hand
om mig. En gäng måste jag väl ändå få säga er, huru hjärtligt tacksam jag
känner mig."

»Gör nn inte så mycket affär af denna bagatell", sade han med
värdighet, »och spela nu ut."

Med en sista tryckning släpte han hennes händ, hon höjde än en gäng
en tacksam, beundrande blick ciuot honom och sä började ändtligen partiet.

Blåsten hven äitnti omkring huset. Den trängde in genom de dåligt slutna
fönstren i första våui tigen. Ljuslågan pa Helgas nattdukshord fladdrade oroligt
och glasdörren som förde in till hennes mans sofrum skakade, trots att den var
stängd.

Helga låg i nattrock på sin hvilsoffa med de nakna armarna kastade
öfver hufvudet, liennea bröst höjdes oroligt och i alrupen arbetade en snyfta
ning, den hon ansträngde sig att bekämpa.

Hon ville Inte gråtal Det hade ju ingenting händt. En tråkig dag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free