- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
195

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 24

kom s4 småningom Hf v or mig, antagligen så väl af
hettan från brasan som p& grund af någon
oförklarlig orsak. Ett onmotståniiligt behof af sömn tvngde
mina ögonlock, under dot att min hjärna samtidigt
var i ständig vtoksamliet. ooh npplyhl uf hundratals
sköna ocb angenäma syner. .Ing försattes i en
sådan dvala, att, ehuru jag kände andemäklaren lägga
sin hand pti mitt bjärta, jag likväl ej gjorde något
försök att, hindra honom därifrån, ej häller ens
frågade bon»nt skälet, därtill. Hela rummet med nit sitt
innehåll tyktes försatt i en drömlik dans. i hvars
midt jag njäll befinn mig. Det atara älghnfvudet i
den bortre Andan af sälen vaggade högtidligt fram
och tillbaka, under det att de massiva brickorna på
borden nt förde en Instig kotiljong med vinkylaren
och bnrdanppsatseu. Mitt hufvud töll af idel
dåsighet ned mot bröstet. och jag sknlle blifvit
inllkom-ligt medvefaläs, om jag cj kviknat till vid
öppnandet af dSrren på motsatta sidan af sälen.

Denua dörr ledde till den npplilljning, hvilken,
8om jag först omnämt, linsets herrsknp brukade
förbehålla sig tör eget behof. Då den långsnmt vända
sig pft siua gångjärn, Batte jag mig npp i stolen,
gripande fast i armstöden, och stirrade mållös af fasa
mot, den mörka korridoren utanför. Någonting
nalkades i den —■ någonting obestämdt och ofattligt,
men ändå ntlgoiiting, Dunkelt och skuggligt såg jug
det glida ötver tröskeln, under det att en iskall fläkt,
sora svepte genom rummet, tyktes blåsa tvärt igenom
mig, kylande mig till döds. Jag var medveten om
uärvanui af ett mystiskt vilsen, hvars röst liknade
üstauvindens suckar bland piuierua vid stranden af
en iirit sjö.

Det förkunnade:

— Jag är det o3_vuliga inlet. Jag eger dolda
förbindelser och slughetens makt. Jag är elektrisk,
magnetisk ooh spiritualiatisk. Jag är den store,
öf-verjordiske, suckanda anden. Jag dödar hundar.
Dödlige, vill du välja mig?

Jag skulle just till att svara, men rösten
stok-kade sig i min hals, och innan jag hann öppna
munnen, gled skuggan öfver Balen och försvann 1
mörkret på motsatta sidan, under det att en långdragen
melankolisk suck dallrade genom rummet.

Jag vände ännu en gång mina ögon mot
dör-rou ooh äek till min förvåning se en mycket litou,
gammal kvinna, som linkade geuom korridoren in i
sälen, Hon gick fram ooh tillbaka dere gånger,
hukade sig därpå ned vid själfva cirkelkauten i golfvet
och afslöjade ett anlete, hvars ohyggliga gräslighet
aldrig skall gå nr mitt minne. Alla usla passioner
tyktes hafva trykt aiu stämpel på detta vän\jelign
ansikte.

— Ha, ha! — skrek hon, utsträckande sina
viaauade bänder likt klorna pä en roffågel. — Dn
ser, hvem jag är. Jag iir den djäfvnleka gamla häxan.
Jag bär snnsfärgade silkesstrumpor. Min förbannelse
träffar generationer. Jag var sir Walters favorit.
Skall jag bli din, dödlige?

Jag försökte i min fasa att skaka pä hufvndet;
bon måttade därvid med sin klicka ott alag mot mig
och försvann med ett hämskt skrän.

Denna gång riktade jag omedvetet mina ögon
mot den öppna dörren ooh kände mig knappast
öfverraskad af att se en man med ståtlig och ädel
hållning nalkas. Hans ausikte var dödsblek!., men
omgafs af eu krans at mörka lockar, som ringlade sig
ned öiver hans skuldror. Ett kort, spetsigt skägg
betäkte hans haka. Han var iklädd en vid dräkt af
gult siden, och en stor veckad ringkrage omslöt hans
hals. Hau skred öfver rummet med långsamma,
majestätiska steg. Därpå vände han sig till mig och
tilltalade mig uied eu ovanligt behaglig och lågmäld
röst sålunda:

— Jag är riddare — sade ban. — Jag
gouom-borrar och är själf genomborrad. Här är min värja.
Jag skramlar med svärd. Se denna bludfiäck öfver
mitt hjärta! Jag kan låta höra en dof kvidan. Jag
gynnas af inånga gamla förnäma familjer. Jag är
det ursprungliga slotts-Bpöket. Jag arbetar ensam
eller i sällskap med skrikande unginör.

Han böjde sitt hufvud till tecken, att hau
afvaktade mitt svar, men samma kväfvande känsla
förhindrade mig att tala, och med en djup bugning
aflägsnade hun sig.

Hau hade knapt försvunnit, lörrän en känsla af
ytterlig fasa suiög aig öiver mig och jag iöriiam
när-varan af ett spöklikt väsen med dunkla konturer och
obestämd förrn. Det ena ögonblicket tyktes det
uppfylla hela rummet, medan det i ett annat blef
osynligt, alltid likväl efterlänuiande ett tydligt intryck af

TIDEN.

sin närvara. Dess röst, då det talade, var darrande
oeh häftig. Det sade:

— Jag är fotspårsinannen och
blodsdroppsspil-laren, Vina steg genljuda i korridorerna. Charles
Dickens omnämner mig. Jag gör ett underligt ooh
hemskt oväsen. Jag stjäl bref och lägger osynliga
händer på folks handleder. Jag är luBtig. Jag
levererar riktiga skrattsalvor. Skall jag göra det, nu?

Jag höjde min band meil eu aivärjnudo åtbörd,
men iör sent tör att hindra ett skärande utbrott,
Bom åkallade genom salen. Innan jag kunde tysta
det, var uppenbarelsen försvunnen.

Jag vände mitt hufvud mot dörren jnst lagom
för att 8e eu inan med hastiga, tassande steg inträda
i rummet. Det. var en solbränd, kraftigt bygd karl
med ringar i öronen och en Barcelona-halsduk löst
virad om halaen. Hans hufvud var höjdt mot bröstet,
ocli bela hans utseende gaf intryck af en, som led at
nnthärdliga samvetskval. Han gick hastigt, fram och
åter lik en tiger i siu bur, och jag upptlikte, hnr en
dragen knif blänkte i den ena handen, medan deu
andra omfattade något, liknande ett stycke
pergament. Hans röst var djup och klangfull. Han sade:

— Jag är eu mördare. Jag är eu sknrk. Jag
hur en smygande, ljndlös gång. Jug skulle knuua
berätta något från Spanska sjön Jag är hemma i
skattsökarebranchen. Jag bar pergamentarullar. Är
stark och en god gångare, i stånd att hemsöka eu
stor park.

Han såg pä mig helt bevekande, meu innan
jug hann göra ett tecken, förlamades jag af den
ohyggliga syn, som mötte mig från dörren.

Det var en mycket lång inan, om iiiuii kan
kalla honom så, ty de blottade benknotorna stucko
fram genom det nära nog bortfrätta köttet, ocli
an-letsdragen buro eu askgrå färgton. Ett, fladdrande
lakan omslöt gestalten och bildade en kåpa öfver
hufvudet, hvarifrån två djälVulska ögon flammade och
gnistrade såsom rödglödgade eldkol ur siua djupa,
hiskliga hålor. Underkäken hade iullit ned mot
bröstet ocb blottade en förtorkad, skrumpen tnnga och
två rader svarta, spetsiga hngghänder. Jag ryste till
och drog mig tillbaka, då detta hemska spöke
uärma-de sig kanten at cirkeln.

— Jag är den amerikanska blodlefraren —
sade det med eu ihålig, graflik röst. -— Ingen
annan är äkta. Jag är förkroppsligandet af Edgar
Allan Poe. Jag är periodisk och fasansfull. Jag är
ett underklassigt, sinnesförlamandu spöke. Lägg märke
till mitt blod och mina ben. Jag är skräckinjagande
och vämjelig. Oberoende af alla konstlade
hjälpmedel. Arbetar med svepningar, ett likkistlock och ett
galvaniskt batteri. Gör här hvitt på eu natt.
Varelsen utsträktc mot mig böufallande siua könlösa
annar, meu jag endast skakade på hufvudet, hvarvid
det försvann, efterlämnande eu gement vämjelig,
frånstötande lukt. Jag sjönk tillbaka i min sto), så
öfverväldigad al skräck och afsky, att jag mycket gärna
skulle underkastat, mig att belt och hållet undvaru
ett spöke, om jag blott varit säker, att detta varit,
det sista i denna afskyvärda procession.

Ett prassel af släpande klädningar öfvertygade
mig om motsatsen. Jag tittade upp och aåg en hvit
gestalt framkomma ur korridoreu. Då deu steg
öfver tröskeln, såg jag, att det var eu nug och skön
kvinna, klädd elter torna tiders bruk. Hou höll
siua händer hopknäpta framför sig, och hennes bleka
stolta ansikte bar spår af själarörelse och lidande.
Hou gick öfver sälen med ett sakta ljud, likuande
bladens lal|ande om hösten, orb sade därpå vändande
sina älskliga och outsägligt sorgsna ögon mot mig:

— Jag är den klagande och aentimenlala, den
sköna och förtrampade. Jag har blifvit förskjuten och
bedragen. Jag skriker nattetid och hemsöker
korridorer. Uiua aiitecedeutia äro högeligen aktningsvärda
och till största delen aristokratiska. Min smuk är
estetisk. Gammalt ekbohag som detta, endast med
några flere brynjor och gobeliner, skulle godt duga.
Vill ni inte ha mig?

Hennes röst bortdog i en behaglig rytm, sedan
hon slutat tala, ooh hon utsträktc vädjande siua
häu-der. Jug liar alltid varit svag för kvinnligt inflytaude.
Dessutom, huru skulle Jarrocks spöke kunna mäta sig
med detta? Or,h om jag ej bestämde mig ined ens,
skulle jag oj då utsätta mitt nervsystem fiir alt för
hård soliock genom sammaulrälfhndet med flere sådaiia
varelser som deu sista? Hon log ett himmelskt
lo-onde mot mig, aum om hon vetat, hvad eoui passerade
inom mig. Det leendet var bestämmande. „Hou
passar!" utropade jag, Jag väljer henne", och just
som jag i min hänryckning tog ett Bteg emot henne,

195

öfverBkred jug den magiska oirkel, som hade
inneslutit mig.

— Årgentin , . . inan liar plundrat obs,

Ja# hade en obestämd förnimmelse at att, dessa
ord uttalades eller rättare sagdt skrekos i mitt öra
åtskilliga gånger, innan jag var i stånd att fatta
deras betydelse El,t häftigt dunkande i mitt hnfvud
tyktes ackompagiieru dem, och jag slöt mina ögon vid
vaggvisan: rplundrad, plundrad." En kraftig
skakning kom mig likväl att iippua dem igen, och åsynen
af mrs D’Odd I den mest lätta kostym och vid ett
rasande lynne var tillräckligt öfverväldigande att
återkalla mina förvirrade tankar och låta mig märka,
att jag låg på rygg på golfvet med hufvndet bland
askan tråii elden uch meil en liten glasflaska i handen.

Jag re8te mig raglande, men kilnde mig så
svag och vitnmelkantig, att jag var nödsakad att
ge-uast sätta mig. Alt eftersom min hjärnas töcken
skingrades, påvärkadt al mrs D’Odds utrop, begynte
jag så småningom att påminna mig nattens händelser.
Där var mycket riktigt dörren, gonot» hvilken üiina
iifveniatiirliga gäster tågat in. Där var kritcirkeln
med hieroglyferna i kanten — och där cigarrlådan
och konjaksllaskan, som mr Abraham hade hedrat
med så mycken uppmärksamhet. Men audeskådaren
Själf — hvar kunde ban väl vara? Och hvad
he-tydde väl det öppnade fönstret med den nedhängande
linan? Och hvar, ack hvar faus Goresthorpe
Gran-ges stolthet, den muguitlka eilfveraervisen, som skujle
blifva alla kommando D’Oddars fröjd? Och hvarför
stod mrs D’Odd i den duukla daggryningen, vridande
siua händer och upprepande sin monotona refräng?
Det var först så småningom, som min oklara hjärna
lättade alt detta och skönjde sambandet däremellan.

Käre läsare, jag bar aldrig sedan återsett mr
Abraham, jag bar aldrig återsett silfYerservisen med
det återupplifvade tamiljevapuet och, värst af alt,
jag har aldrig lyckats fånga en skymt af det
melankoliska spöket med deu släpande klädningeu — oeh
aldrig lär jag väl häller få det! Deu nattens
erfarenhet har botat min mani tör öfveruaturliga
ting uch alldeles försonat mig ined att bebo den
banala XfX-sekeis-byggnad i Londons utkanter, som
länge hägrat för mrs D’Odds Byn.

Angående förklaringen till det passerade, så
är deu föremål tör flere gissningar. Att, mr
Abraham, spökjägaren, var identisk med Jeiumy Wilson,
alias Nottinghamskälmen, anses mer än sannolikt i
Scotland Yard, ty beskrifningen på denne ryktbare
tjuf stämde mycket väl öfverens med min gästs
utseende. Deu lilla nattsäcken, som jag beskrifvit,
upphittades dogen därpå på ett närgränsaude gärde och
befans innehålla ett rikligt urval ai kofötter uch
centrumborrar. Djupa märken al fotspår i smutsen
på båda sidor om slottsgrafven utvisade, att eu
med-brottsling nedanför emottagit de dyrbarheter, som
ut-sträkts genom det öppna fönstret. Helt säkert hade
desse skälmar, medan de sågo sig oin efter ett nytt
kap, kommit att åhöra Jack Broekets oförsiktiga
iör-tnlguiugar och genast begagnat sig af det frestande
tillfället.

Och hvad beträffar mina mera eteriska gäster
och de sällsamma, trolska syner jag skådat, kun jug
väl tillskrifva dem någou värklig makt öiver hemliga
ting, som min Nottinghanivän skulle besuttit? En
lång tid vur jag riktigt villrådig härutinnan och
beslöt slutligen att lusa gåtan genom att rådfråga eu
framstående analytiker och läkare. Jag skickade
honom de återstående dropparuc af den s. k.
Lucopto-lycus-esseuceu, sotu fans i flaskau, ocb jag bifogar
här det bref, som jag erhöll från houom, helt lycklig
att ha tillfälle att afsluta min lilla berättelse med de
tungt vägande ord, som komnta från en lärd mau.

„ Arundel Street.

Miu bäste herre!

Ert mycket egendomliga fall har synnerligen
intresserat inig. Deu flaska ui sände mig innehöll
eu stark chloral-lösuiiig och den dosis ni påstår eder
hafva intagit måste minst Ila’ belöpt sig till 80 korn
rent hydrat, Detta har naturligtvis försatt eder i
ett visst stadium uf känslolöshet, småningom
öfvergående till fullständig letargi. 1 detta halft
medvetslösa tillstånd, föroraakadt af chloral, händer qj så
sällan, att tillfälliga och bizarra syner infinna sig, i
synnerhet hos personer, som äro vaua vid bruket ai
detta narkotiska medel. Ni omtalar i edert bref,
al,t eder fantasi var uppfyld uf spökliterutur och att
ni länge tagit ett sjukligt intresse i klassificerandet
och återkallandet af de olika skepnader, i hvilka
spöken påståtu hafva visat sig. Ni torde också erinra
eder, att id väntade eder tå se något i den stilen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free