Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
T I t> £ N.
N:o 25
och att edert nervsystem ltofnitn sig i den högsta
grad af spänning. Under dylika omständigheter anser
jag det långt ifrån förvånande, ntan faller det sig
tvärtom helt naturligt, för hvar och en med
erfarenhet af narkotiska medels kraft, att sådana följder
sknlle inställa sig.
Med största högaktning
T. E. Stube.
Med. Doctor.
Argentin D’Udd.
The Elms, Brixton".
De sisla limmapna af Marié
I *
yTnfoineffes fi|!
Det var om morgonen den 16:de oktober 1793.
Några minuter öfver fyra blef domen alknnnad.
Sedan dagen förut stängdes drottningen in i en mörk
sal, där revolntionskomitén hade sina samniauträden.
Under dessa 24 timmar hade hon med möda förmått
sig att svälja några skedar soppa. Lidande både
kroppsligt och moraliskt, förlorade hon ilndå ej
sin-nesnärvaran. Uti sin fattiga, lappade svarta
klädning och crèpe enke-inössa, åhörde hon likgiltigt
uppläsandet af anklagelseakten och domen. Råa nyfikna
blickar följde hvarje hennes rörelse och åsågo när
hon lämnade åt en af sina advokater — Troyon dn
Condré — två gnidringar och några hårlockar att
öfverlämnas åt hennes väninna Madame de Jarjayes.
Så steg hon npp från de anklagades bituk, öppnade
stakettet ocb aflägsnade sig lugnt och majestätiskt.
En kvinna, som såg huru hon lämnade domsalen,
ntropade ofrivilligt: „Se hvad hon är stolt!"
Drottningen återfördes till sin cell långs med
halimörka korridorer, inot hvars låga arker hon många
gånger stött sitt vackra hufvud. Till allra först
satte hon sig ner att skrifva ett sista farväl och
tillika testamente till prinsessan Elisabeth (Ludvig
den XYI syster).
„Till Er, min syster, skrifver jag för sista
gången .... Just nyss har jag blifvit dömd, —
ej till en neslig död — den är det endast för
brottslingar — ntan till att få följa efter Er bror. Lika
oskyldig som ban, hoppas jag att knnna visa mig
lika Ingn som lian under sina sista ögonblick. ,fag
är så lngn som endast den kan vara det, som ej har
några samvetskval .... Jug är djupt olycklig att
mästa Öfvergifva mina arma barn. Ni vet., att jag
endast lefvat för dem .... Och Ni, min goda,
älskade syster, Ni, som lör Er vänskap till oss
upp-oflrat alt, hunt lämnar jag ErV . . ." Därefter följa
råd till Sonen och dottern, Ludvig den XVI förbud
att hämnas hans död oeh en kristens bön oin den
AllBmäktigcs förbarmande.
„Jag ber alla dem jag känner om förlåtelse",
tillägger drottningen, „ocli isynnerhet Er min syster, som
jag kunnat såra, mig själf ovetande. Jag förlåter
alla mina ovänner, alt det onda de tillfogat mig
Jag hade vänner: tanken att för evigt skidas
från dem och deras sorg gör mig djnpt olycklig.
Må de åtminstone få veta att jag till sista ögonblicket
tänkte på dem .... Farväl min älskade syster! Jag
hoppas detta bref kommer Er tillhanda, Glöm ej
mig. Jag omfamnar Er at hela mitt hjärta äfvensom
mina arma, älskade barn. O min Hud I mitt bjärta
vill brista vid tanken på denna eviga skilsmässa."
Under tiden hade ryktet om att drottningen
blifvit dömd spridts 1 hela Consiergeriet.
En ung flicka, Rosalie Lamolière, som brukade
betjäna drottningen, blef så upprörd däraf, att hou
stängde in sig i sitt rum för att fullkomligt kunna
hängifva sig åt sin förtviflan, nuder det den andra
tjänarinnan, soin kanske var mindre känslig, försökte
visa sig fullkomligt likgiltig.
Först klockan qju fick Rosalie Lamolière
befallning att höra efter om den lifdömda ej önskade äta
något.
Cellen upplystes af tvä osande ljus. I vänstra
hörnet satt en geudarmofficer. Först elter en stund
kunde Rosalie nrskilja drottningen, som alt ännu iklädd
sin svarta klädning låg på sängen, stödande
hufvudet med handen.
„Madame/ sade den unga flickan darrande, „i
går afton förtärde ni intet, ooh i dag likaså. Hvad
får jag hämta åt er?" Under strida tArar svarade
drottningen: rJag behöfver ingenting mera, mitt
barn, för mig är alt slut . . .
Ändtligen lyckades det. fä henne öivertalad att
stiga npp och svälja några skedblad buljong.
Litet före daggryningen kmn ön präst. —
„ed-brytare", som de präster kallades, som voro på de
revolntionäras sida. Han bette Girard. Mycket
upprörd men tillika vördnadsfull föreslog han
drottningen att bikta sig. Mildt men bestämdt afböjde hon
det. Hon steg npp. I cellen rådde en isande lukt.
Den Bjiika, svaga drottningens fötter voro stelfrusna.
Girard rådde henne ätt värma fötterna med sin dyna,
hvilket råd hon äfven följde, men när han frågade
om lian ej sknlle iå följa henne till schavotten, sade
hon: ,fl»r som ni själl önskar."
Kloekall slog åtta. Rosalie, långvaktens tjäna’
riuna återvände. Drottningen had henne hjälpa sig
att klippa utaf sitt bår, på det bödeln oj sknlle
behöfva göra det.
Därpå gick hou bakom sängen, tog fram ott
rent linne ocli i det hon gjorde ett tecken åt
Rosalie att denna skulle ställa sig så, att
gendarmoftice-ren ej skulle se henne, började hon kläda om sig.
Officeren närmade sig ögonblickligt. Drottningen drog
en dnk ölver axlarna ocli sade mildt ät honom: „Skona
miu blygsamhet, oeh låt mig ntan vittnen kläda
om mig."
— „Jag har befallning att observera hvarje
rörelse ni gör," svarade gendarmen groft.
Drottningen suckade och afslutade sin toilette
meil deu stiirsta försiktighet och blygsamhet. Hon
klädde Big ej i sin långa sorgdräkt, i hvilken hon
uppträdde inför sina domare. Hon valde en enkel
hvit klädning, som hon brukat begagna om
morg-narnn, oeh knöt öfver axlarna en hvit mussliusdiik.
På lötterna behöll hon svarta strumpor oeh
tygkängor på höga klackar. Därefter, ntan att ens våga
taga afsked af drottningen, aflägsnade sig Rosalie
Lamolière fiir att instängd i sitt rum gråta och bedja.
Klockan var omkring half el I va. Kl. fem voro alla
trupper församlade, vid alla broar ooh torg stodo
kanoner. Klockan tre började vakterna patrullera
långsmed gatorna.
Bödeln Sanson kom i drottningens cell, hvilken
just. stående åhörde uppläsandet nf sin dom. Han
ämnade klippa ntaf håret, men seende att, ilet redan
var gjordt, knnde han endast bedja henne följa sig
till vaktrummet, dit hon fördes mellan en dubbel rad
af gendarmer. Hennes händer hakbnudoe och
därefter gals signal till uppbrott. Gallret öppnades.
Deu kungliga fången visade sig, lilug och statlig i
sin hvita dräkt. Hennes majestätiska uppträdande
gjorde, att äfven de mest förhärdade kände sig upprörda.
„0lörskräckt oeh högmodig" skref dagen därpå
Ebert, en at skräcktidens hufvudmän.
uch ändå förileB hon ej 1 vagn som Ludvig
den XVI, utau på en vanlig tvåhjullg kärra. Hon
afvisade bödelns hjälp vid uppstigandet i kärran och
steg öfver bänken för att sitta med ansiktet framåt.
Cnrii Girard, civilt klädd, tog plats bredvid henne.
Bödeln och hans medhjälpare stodo med blottade
hufvuden. Trettintn8en man militär stod i två led på
hvardera sidan af vägen.
Till eu början förhöll sig folket lugnt.
Drottningen vnr mycket blek: ej en blodsdroppe syntes i
hennes ansikte, endast ögonen voro myoket röda. Hon
satt med högburet hufvud stirrande rakt framför sig.
Och under bela den svåra färden, oaktadt alt skratt,
och hån, förlorade hou ej för en minut sitt lugn.
Af den starka fukten i fängelset hade hennes
sy ii blifvit mycket. försvagad. Oaktadt detta kunde
hon urskilja de tretärgade eldar, som bruiino på
gatorna] du Ronle och Saint Houoré, och de ord,
som voro skrifna på väggarna. Men det var ej detta
soin sknlle väcka hennes nppmärksamhet. Det
försäkras, att drottningen möjligtvis blifvit förberedd,
att. en katolsk präst, som ej hade svurit
konstitutionen trohet, ifrån ett fönster skulle säudn henne
syndernas förlåtelse.
Hon samlade sina sista krafter tör att upplyfta
siu själ till Gud utan att låta sin rörelse eller djupa
förtviflan blifva sig öfvenuäkög.
Och ändå, huru djupt olycklig måst,o hou ej
hafva käul sig vid tanken pä sin åttuärigii son, som
bon viste, att långsamt pinades till döds, ocli huru
djnpt förtviflad, då hon med ens npptäkte sitt, andra
harn i armarna på en kvinna, som lyfte det
hög-npp, på det barnet sknlle kunna sända en sista häls
ning till sin mor, som gick emot döden.
Uti Palais Egalité applåderade eu del af folket,
nnder det den andra skrek och skrattade.
Folkmassan blef alt tätare och med det samma
tilltog oväsendet. Kärran rörde sig långsamt framåt.
Framför red en aktör Gramont, som drottnin.
gen förr i tiden beskyddat ocli som nn triumferande
utropade: „se där den nedriga Antoinette; nu, mina
vänner, är bon i våra händer",
I Saint Roch gjordes ett uppehåll. Trängande
sig intill kärran, öfverhopade pöbeln drottningen med
skymford.
Under tiden hade de hårdt tilldragna repen
sknrit sig in i hennes armar, så att Cur6 Girard
för att lindrn smärtorna måste lösa upp dem.
Förolämpningarna blefvo alt gröfre och gingo
till slut öfver alla gränser; då visade prästen ett
elfenbens krnsiflx åt drottningen,
Klockan tolf voro de ändtligen framme vid Place
de la Revolution. Täta led af gendarmer oeh
natio-nalgardister afstängde tillträdet till guillotineu. Med
fasta steg beträdde drottningen schavotten.
Oförva-randes trampade hon bödeln Sanson på foten och
ursäktade sig genast med orden: „jag ber om ursäkt,
min herre." Ett ögonblick var hon i tillfälle att
beundra Tuilerierna, som förvandlats till „Jardin
National". Därefter föllo hennes blickar pä den tätt
packade folkhopen, hvilken nu fordrade hennes död;
bland denna hop fans sannolikt en mängd at de
entusiaster, som vid hennes förening med
Frankrikes dauphin mötte henne med sådana ovationer, att
den dåvarande guvernören fiir Paris ntun öfverdrift
kunde] sägn: „Jii har tvähnndratnBen beundrare,
madame!"
Men med ens vände sig drottningen om. Med
en Bistå viljeansträngning kastade hon sig ner på den
ödesdigra stupstocken, ofrivilligt förkortande de sista
ögonblicken af sitt lif.
Eu stor knif sänkte Big omedelbart därpå och
ropen „Vive la Répnbliqne!" voro Bom en sista skymf åt
det, förtjirsande, bleka hufvudet, hvilket bödeln visade
åt. folket, under det att en gendarm Maingo störtade
fram ocli doppade sin näsduk i blodet ....
Nllr ryktet om afrättningen spridt sig i staden,
blef eu kvinna rubbad och kastade sig nt genom ett
fönster. Det var fm Ogier, drottning Marie
Antoi-nettes t’, d. kammarfru,
Så slutade Marie Antoinette frän Österrike,
drottning af Frankrike sina dagar — ett evigt
föremål för beundran och medlidande.
matra.
Emellan vintern* mr fritt jag svallar
Och bryter hvarje motstånd på min bana.
Ej köldens nutid kan mig till stillhet mann
Uch vred jag skummar mot dess silfvervallar.
Hör dånet af min röst i skogens hallar!
Kan du den starka sångens mening ana f
Kan du igenom is och klippor dana
Den väij, som leder fram, dit pliktm kallar?
Dar låg ett haf i tusenårigt fångsel.
Dess vàgnr slogo maktlösa mot stranden
Och sjönko sudiandc i djupet äter.
Men hafvet steg och lerossade sitt stängsel,
Och jag /ir hafvet, som har slitit banden,
Som vet sitt mål och ej sig fjättra låter.
Ragnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
