- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
197

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 25

197

Vid hafsstranden.

Några timmars färd från P. skjuter en lång,
klippig udde ut i hafvet. Här »ch där synas små
hyddor, liksom ditkastade af stormen. Vid hvarje koja
Sir en liten bit uppodlad jord, omgärdad med
bamburör och säf, som äfvenledes af hafvet blifvit
uppkastade på stranden. I närheten af denna lilla by stod
på höjden af klipporna ett utkikstorn, hvilket
underrättade tullstationen i en stor handelstad om alla
ankommande fartyg.

En dag uppträdde där en karl; han var ma-

skinist och hade emigrerat från Europa, dkr han
lämnat hustru och bain. Han arbetade på en fabrik
och hade under årens lopp samlat litet pengar och
uträknat, att de skulle räcka till för familjens
üfver-resa till Amerika.

Redan en månad innan man kunde vänta
skeppet, med hvilket hans hustru skulle anlända, började
han dagligen komma till utkiken och fråga om
skeppet, ej syntes. Själf hade lian endast en gång varit
på hafvet, när han kom öfver till Amerika, och
därefter bodde han alltid in i landet, såg ej ens hafvet
och hade glömt hunt det såg nt. Han väntade;
dagar lörgingo, men skeppet syntes ej. Det förgick en
månad, så två veckor, tre veckor, äunu några
månader och till slut ett helt år — skeppet syntes ej
till.

Med ens slutade manueu, vid hvilken man
redan vänjt sig, att visa sig vid utkiken, Hen efter

en tid återkom han. Han återvände, då aftonrodnan
den upplyste hafvet med ett gyllene skimmer och
vakten vid utkiken redan ämnade gå bort. De
började samtala. — „ Efter htirn lång tid kau man
uppgifva hoppet att få se ett fartyg, som man vet att
längesedan lämnat Europa ?■* Hans röst darrade och
ögonen stodo fulla af tårar. Det var svårt att
bestämma. det berodde af så mycket. »— Ett år? —
Kanhända ett år, men ibland fick man vänta ända
till två år ... .

Mannen tackade och gick; ditrefter började ban
åter dagligen komma tiU utkiken. Men förgäfves
väntade lian att se skeppet.

Några krigsfartyg anlände, de möttes med
ka-nonsalitter, men det fartyg han väntade"syntes ej... .
Dä började han gå till hamnen, såg på alla båtar,

passagerare, utfrågade kaptenerna, matroserna, ttten
alt förgäfves.

Vid utkiken ledsnade de småningom åt hans
jämna frågor och upphöj de att besvara dem. Någon
rådde honom, att själf från stranden se efter det
skepp, med hvilket hustrun och barnen skulle komma.

Och från morgon till kväll satt han därefter
på stranden och somnade ibland till och med där.
Han såg många fartyg, till och med sådana, som
han sett gå nt ur hamnen och sedan återvände, men
det han väntade synteB aldrig.

Så småningom vänjde sig människorna vid
honom; många af dem, som kommo för att från
klipporna beundra utsikten öfver hafvet, kände honom.
Han brydde sig om ingen, satt stilla och såg utåt
hafvet.

En dag begaf sig ett gladt sällskap ut till
udden. Under skratt och skämt klättrade de npp för

klipporna, då hundskall vilkte deras nppmärksamhet
De gingo ditåt och funno en man ntstrükt på strån
den. Han var död.

Hvarken pengar eller papper funnos i hans
fikkor — endast utklipp ur tidningar med sjömäns
berättelser om de stormar de fått ntstå.

Den dödes brustna blick var iinnu i det sista
riktad mot hafvet.

Bortom grafven.

Historien börjar med en stor oförrätt, som en
man begått emot en annan. Hvari den bestod, vet
jag icke, men Sr dock benägen tro, att en kvinna
Var med i spelet. Den förorättade hyste nämligen
till sin vederdeloman ett bat, som sällan plägar låga
i en mans bröst, om icke det kommit att uppflamma
genom en kvinnas påvärkan.

Dock, alt det där är blott gissningar och har
ingen vidare betydelse. Mannen, som begått
förolämpningen, flydde, och den andre förförde honom.
Den förre hade en dags försprång; banan var bela
världen och insatsen var rymmarens lif.

På den tiden var det endast få sura reste och
därtill med l&nga mellanrum, hvilket gjorde det lätt

Imatra vattenfall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free