Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198a.
TIDEN.
N:o ?8
att följa spåret. Bymniaren, som aldrig viste, hur
långt iörföljoren vnr bakom honom, »ch tilltals trodde
h i pr hafva öfvorlistut honom, kände ibland göra in
kort raat. Den andre, som alltid noga viste, hur
långt den förste var |ore honom, stannade aldrig,
oe.li han, som drefs af hatet, kom alf. nilrmare honom,
som drefs af fruktan.
I en stad svarades på den oföränderliga frågan:
— Klockan 7 i går afton.
— Klockan 7 . . . altså 16 timmar, (lif mig
fort något att Uta, medan hästarne spännas för.
I nästa stad var beräkningen 16 timmar.
Vid ett enda enstaka liggande hus ropade
mannen från vagnsfönstret:
— Hur länge sedan är det en vagn körde
här förbi med en högväxt, ljtislagd man?
— Tidigt i morse for «n sådan här förbi.
— Taek! Kör knskl Hundra francs, om vi
hinna igenom passet före daggryningen!
— Men om hästarna störta?
4- Då ger jag deras värde dubbelt.
En dag såg den af fruktan drifne mannen
dörren till en kyrka öppen, gick in, föll på knä och
bad. Ean bad läiige och innerligt, ty då människan
är i stor nöd, griper hon begärligt efter religionens
bistånd. Han bad oin förlåtelse för sin syud och om
befrielse lrån syndens följder, om räddning lindan sin
motståndare. Blott några 1 Vi bänkar från honom
knäböjde och bad iifven hans th iele.
Men denne mans bön var blott en kort
tacksägelse, sä att då den förre lyfte upp sitt hufvud,
såg lian sin futnile stirra pä sig öfver bänkan med
ett hånleende. Han försökte ej stiga upp, utan
fortior att knäböja, liksom fjättrad af det glädjestrålande
uttrycket i den andres ögon. Och denne flyttade den
ena efter den andra uf de högryggade stolarne ocli
närmade sig honom sakta.
Då — just som den förolämpade stod bredvid
sin vedersakare, glad öfver att detta tillfälle
ändtligen kommit — började plötsligt klockorna i tornet
ringa, och munnen, som nu stod vid målet, föll död
ned, ännu med ètl hånleende på sina läppar.
Då reste sig mannen, som begått
förolämpningen, och gick ut med ett tack till Gud.
Hvad som blef uf den andres lik, vet man icke.
Det var en okänd man, som hastigt aflidit i kyrkan.
Ingen kände den döde uch ingen gjorde anspråk pä
liket.
Ar förflöto, och den kvarlefvande deltagaren i
denna tragedi biol en aktad medborgare och ell
ansedd vetenskapsman.
Bland mängden af preparat i sitt laboratorium
lindé han iifven ett tnliuiiiskoskelett. Det var mycket
gammalt och söndrig! och föll en dag alldeles i
st.vk-ken. Det b|el nödvändigt att köpa ett nytt.
Vetenskapsmannen vände sig till en gammal
antikvitetshandlare vid Nötre-Daines-kyrkan. Denne
gubbe, med ett ansikte gull. sum pergament, hade
värkligan hvad den lärde önskade, ett ganska vackert
och väl bygdt exemplar och lofvade att redan samma
eftermiddag låta transportera det till laboratoriet.
Då vetenskapsmannen på aftonen trädde dit in,
stod Bklelettet på sin plats. Den lärde slog sig ned
i sin bögkarmade stol och sökte samla sina tankar.
Meu dessa ville märkvärdigt nog gå sin egen väg ueh
alltid i samma riktning.
Huu tog fram en bok och började läsa, men
han läste endast om en man, snui förorättat en
annan ocll flytt nndan för honom och huru denne följde
efter. Förargad lade han ihop boken, gick bort till
fönstret och. såg ut. Hvad såg han ? Han såg det
solbelysta midtskeppet i en stor kyrka och på
stengolfvet liket af en man med ett hånleende öfver de
stela dragen.
Han svor öfver sin dnralut, vände sig bort
och skrattade. Meu munterheten blef af kort
varaktighet, ty han tykte sig höra skratt, älven från ett
annat håll i rummet. Plötsligt stannade ban liksom
fastnaglad vid golfvet udi lyssnade c.n stund. Dttrpå
sökte hons stirrande blick det hörn, hvarifrån ljudet
hördos. Meu där stod det hvita, grinande skelettet
orörligt såsom förut.
Han torkade kallsvetten ur pannau och siuög
sig ut.
Under de två följande dagarne giek ban ej in
i laboratoriet. Tredje dagen sade ban till sig själf,
att det endast passade en hysterisk flicka att vara
så rädd, öppnade dörren och steg in. För att göra
narr åt sig själf, tog ban lampan i handen, gick bort
till det hörn, där skelettet stod, uch betraktade det.
En samling ben köpta för 3U0 francs. Vore lian
ett. hum, som kunde låta skrämma sig af ell sådan
hnse ?
Han höll lampan framför benranglet* grinande
ansikte. Lågan flämtade liksom om den träffats af
en svag fläkt,
Han förklarade detta så, att. hånets väggar voro
gamla ooh otäta uch att vinden kunde spela in hvar
som hälst. Han upprepade denna förklaring for sig
själf, då han giok tillbaka till sitt skrifbord. Han
grep om stolkarmen, tils fingrarne blefvo hvita.
Han försökte arbeta, meu de tomma ögonhålorna
i det grinande ansiktet tyktes draga honom till sig.
Han steg upp, kämpande med frestelsen att skrikande
fly lit ur rummet. Då han förskräckt såg sig
omkring, föll lians blick på en vid dörren stående hög
skärm. Han drog dun fram och stälde den mellan
sig själf och benranglet, så att ban icke kunde se
detta — eller detta se honom. Därpå började ban
åter sitt arbete. En stund tvang han sig att. se i
boken, som låg tippsliigen jiå bordet, men slutligen
kunde han icke behärska sig längre, utan lät
Idik-karne irra pä måfå.
Kanske var det en synvilla. Han knnde
möjligen hafva stält skärmen sà, att det framkallade en
dylik illusion. Men hvad ban såg var en knotig
hand, som sträktes fram om hörnet af skärmen, och
med ett skri föll han afsvimmad till golfvet.
Ful ket i huset kom springande, lyfte upp
honom, bar ut honom och förde honnm till sängs. Så
snart ban återkom till medvetande, gälde hans första
fråga benranglet — hvar ilet stod, då de kommu in
i rummet, och dä de svarade honom, att det stod på
den plats det alltid stått, och sedan ile på hans
en-träguaste böuer gått in i laboratoriet för att ännu
en gång se efter samt vid återkomsten sökte dölja
ett leende, medgaf han hvad de talat om
öfveransträngning och behofvet al ombyte uch hvila och
sade, att de finge göra med honom som de ville.
1 flera månader vnr laboratoriets dön’ stängd.
Så kam en höstafton, då vetenskapsmannen åter
öpp-nude den och trädde, in.
Han tände lampan, samlade sina instrument och
böcker omkring sig och slog sig ned på en stol. Då
kom den gamla ängslan pà nytt öfver honom. Men
nil var det ban» föresats att öfvervinna sig själf.
Nu vore hans nerver starkare och lians hnfvud
redigare; liuti skulle bekämpa sill dåraktiga Iruktaii. Han
gick till dörren, stängde in sig ocli kastade bort
nyckeln i andra äiidan af rummet,
Hans gamla hushållerska, som en stund senare
gick sin vanliga roud fore sängdags, knackade på
hans dorr och önskade honom god natt, såsom hon
alltid brukade. Först efter npprepade och starkare
knackningar blef hennes hälsning besvarad.
non reflekterade då ej vidare däröfver, men
sedan erinrade bon sig, hurusom rösten, som svarat
henne, hörts märkvärdigt skorraude ocli mekanisk,
likasum om deti kommit fråu en staty.
Följande morgan var hans dörr ännu stängd,
men ingen anade oråd. Dä imellertid aftonen kom
och han äunu icke visat sig, samlade sig husets tulk
utanför laboratoriet. Intet ljud förnams därifrån. De
skakade i dörren ooh ropade haas namn, men
fortfarande sammu tystnad.
Oroliga beslöto de sig för att spränga dörren.
Den gal’ vika och de trängde in. Han satt stel i
sin högkarmade stol. Först trodde de, att han dött
under sömnen. Meu då de kommit närmare och
ljuset föll på honom, sågo de på lians bals blågula mär.
keu efter knotiga fingrar, ocli i hans brustna ögon
lästes en lasa, som man icke ofta finner i en
människas blick.
Madrid i maj månad.
Säsongen börjar i (lon spanska hufvudstaden med
påsklestens slut. April och Maj äro Madrids vackraste
månader; under den tiden strömma tusentals infödde
och utläuniugar till staden för att se de balrika
tatVel-ucii blomsterulstiülningarna, för att delUga i dou
jättelika procession, som egor rum till jlra Tör den. helige
Isidor, Madrids skyddspatron, och i de fester, som tiras
i hufvudstadens olika kvarter för deras skyddshälgon,
såsom den helige Lorenzo. Sankt Jago, Magdalena, samt
Mr att i slutet al’ Maj månad och början itf Juni vara
Åskådare vid tjurfäktningarm1, under hvilka regelbundet
offras ett, tiotal tjurar och femtio hästar. Längre 1’rain
pä äro t är vistelsen i Madrid nästan outhärdlig till följd
af hetta ooh damm. I)e resandes och. turisternas ström
är starkast i maj månad; det, kau vara veckor, dä det
kommer 30—40,000 personer fr&n när och fjärran till
Madrid.
De mer väjmAende taga 3in bostad toä hojtellcfnrf.
där man för ett fns| juris oniMler. lcføs t)<th be|pirjiing.
För dem. sm» ntfjå sig- méd nit enfcÅrtt- rum VtjärWe
v Aningen, utgör betalningen pr dag 10 francs. Kosten
på hotellerna är rätt gon, men kan icke mäta sig med
den, som 1’As på schweiziska, franska eller engelska
hoteller.
De resande, soln icke hafva* råd att betala K»
francs öller däröfver nr dag, taga in i de så kallade
i’asäs äc hiufipedcM, ett slags värdshus, där det för nftgra
1’raiics ffts logis ooh kost, men där det i règehi råuer
mycken osnygghet, hvilket dock icke tycks gener» d©
infödde, Dessa värdshus likna tlü sin inrättning de
engelska boardmy kauäes.
Innan uaii stora marknadsfeston till ära lör den
! helige Isidor eger rum, firas, säsom redan anmärkts,
foster för de olika stadskvarterens hälgoit och skydds*
patroner, (jruiriander anhringas på husens fasader, i
gatmynnin^ama uppresas portaler af grenar, löf och
Idommor. På aftonen illumineras staden, och ungdomen
dansar på gatan, på gärdar, i baracker och tält. T
butikerna stükes och bakas; atmosferen, är fyld af rük
från den ofta härskna olja. som begagnas därtill. Långt
stön-e festligheter ega emellertid rum, när Madrid i
Maj månad ti rar den helige TsidoTS fest. Detta hälgon
har i närheten af staden ett kapell på det ställe, där
han en gäng bott Omkring detta kapell uppresas
hundratals tält, i hvilka mat- och dricksvaror ÉUlas till
salu, medan rundt omkring gifvas t>:>restidinmg«r af
lindansare, taskspelare ooh imdra gycklare.
Tillströmningen till tjurfäktningarna iir Idltid
utomordentligt stor. Från tidigt på morgon*?» $öljar en
ofantlig människoskara genom den i-retfa falle Alcala.
gonom Poerta de Alcala till den jMtvVka arenan Hein
Madrid tycks vara på vandring (.’.■halle Bmliäflsklasser
äro representerade. Tjin-1’liktningania^ hoM|dsüsong
slutar med en atnr viilgörenlietsfest. Vid denna linnes
ett belt fältläger af sjungande, ätande, dansande, men i
synnerhet ilrickànde »ah rökande niäouiskoiä framfor
Plaai de Turos. Di- l.ilsla hjordars tjurar ünli de
berömdaste ospadas förhöja festens glans ocl| fijiomsten
uppgår till ma|||]|| ön—70.000 peaatas. .Åtskilli^t af dessa
fester iiro emellertid loke mer si pittoreska son: i forna
tider, emedan nationnldr&kterna komma mer ott mer ur
bruk Kvinnorna af allmogeklassen tja ra ej: MÄgre den
höga kammen och lnaiitillnn. utiiii hafva ersätt Vien mod
ett trekantigt bufvudkläde, hvilket är fastknutct under
hakan. Al’ damerna bära alt flora m:1i flera parisiska
hattar: blott vid den stora välgörenhetsfesten eer man
ännu de avarta och hvita speMmantillorna
Ett oeh annat.
Tay k ar m koibt (al’ den tyske konstnären Ernst
Jullus Hähnel). Konsten liar don höga uppgiften att
korrigera naturen, där den är bristfällig, i snillet föi
att endast afmåla densamma med tiess brister.
Med sinnet för det ideella gå» ttSt konsüfciren
äfven alt skönhetssinne förloradt, ocli Irv&d är
skönhets-sinne’ Harmoni. Hela folk o kulle ufån ideal sjunka
ned till kannibaler.
Det behöfves mera talang och hildning iitt
upptäcka skönhefcerna hos ett konstvärk :in att jakttaga
dess brister.
Det tinnes nu för tiden många konstnärer, hvilka
inbilla sig att hafva uppnått konstens hflgstn mål, då de
blifvit Förrykta på grund af idel originalitet.
Blotta naturen förhåller sig till konsten Bom en
obildad människa till en bildad.
Den sanna ideella konsten är alltid symbolisk.
Det är, som det heter i den kristna läran om nattvar
den: »det betyder" och icke „det ärM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
