- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
200

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

200

TIDEN.

N:o 25

och denna torra pedant. Och e& detta: „jag var den älsta af åtta
syskon".

Solen hade sjunkit tätt Bfver hafvet. Nn försvann den till hällten, stod
där tvekande ett par minuter, mlirkröd, liksom skuren midt i tu för att
plötsligt. försvinna i hafvet likt oftret i ett monstruöst vidunders gap. En liltt bris
krusade fram öfver vattnet från väster och Bllmle en kylig hafsluft upp mot
dynen.

Hon ryste till. „Kanske vi skola bryta upp?" frågade hon; „de andra
taga nog snart fatt oss."

Sida vid sida vandrade de hem/It i sommarskymningen.

Följande morgon, när Bill gick och slog dank nere pil stranden invid
badinrättningen, såg han fröken Miiller sitta i en strandkorg. Hon nickade
förtroligt och rlikte honom handen. „Så tidigt" sade hon.

„Åh, jag har ännu tid på mig" svarade han. „0m ni tillåter skall jag
gå och hämta mig en strandkorg —"

„Ni kan godt få plats bredvid mig", sade hon och makade sig ifrigt åt
sidan. „ I fall mitt grannskap inte är er obehagligt —"

„Förskräckligt", svarade Bill muntert och slog Big ned bredvid den unga
damen, hvilken frisk och utsöfd såg mycket bra ut i sin ljusa morgonklädning.
,Hur kommer det sig att man träflar er ensam V"

„ Min kusin ville inte föUn med och skylde på att ha’ sofvit illa. I
grunden var hon endast vid dåligt lynne. Hur kom ni egentligen öfverens
med henne i går eftermiddag?"

„Mycket bra. Dock kanske inte fullt så bra som ni med er kavaljer."

„Hvad menar ni därmed?"

Bill knep ihop ena ögat och tittade skälmaktigt på henne. „Stackars
gamle man! Ni har då värkligen löresatt er att tillintetgöra hans hjärta?
Jag fruktar att det redan lyckats."

„På hvilken grnnd fruktar ni det?"

„Emedan jag dömer efter inig själf," sade lian suckande.

„ Hopplöst tillintetgjordt?"

„ Hopplöst!"

Hon skrattade och tittade honom rakt i ögonen. Ett ögonblick sågo de
tysta på hvarandra.

„Ni är mycket spirituel, herr Winkler", sade hon därpå muntert. „Det
tycker jag så mycket om hos herrar."

Bill utstötte ett „åh" och rykte en smula närmare. „ Berätta mig
något ur ert lif!"

„ Hvarför förstöra denna sköna morgon med sådant. Berätta hällre Ni
något om er, eller om Berlin eller om er konst —"

„Eller om den sist uppfunua vitsen! Har ni hört hvad man säger
om årets konstutställning?

„Inte ett ord!"

Så fortforo de i muntert samspråk medan solen steg på himlen och
badgästernas antal ökades på stranden. Strandkorgarne rundt omkring blefvo
småningom upptagna, barnen sprungo och lekte eller gräfde i sanden, herrarne
rökte, damerua sutto med sina handarbeten, ungdomarua gingo från korg till

korg Tör att hälsa på bekanta, och ute på vattnet seglade båt vid båt utmed
hela kusten.

Bill, som suttit och ilrigt borrat ett hål i sanden med sin käpp, kom vid
ett tillfälle, då han utbrast i skratt, att kasta sig tillbaka i strandkorgen.
Därvid mötte han ett par ögon, som han kände måtte ha hvilat länge på honom.
Icke långt ifrån dem satt Helga med en bok i knät, hvilken hon nu slog igen
och beredde sig att gå.

Bill reBte sig hastigt och gick henne till mötes. Hans anhållan, att hon
skulle slå sig ned bredvid dem, afslog hon.

„Jag skall gå och bada", Bada hon, „det är på tiden."

„Äfven för mig," svarade Bill ifrigt. ^Tillåter ni att jag följer er ett
stycke. Farväl till härnäst, bästa fröken!"

„Till härnäst, herr Winkler, och tack för angenämt BäUskapl"

De trängde sig mellan de tätt stående strandkorgarne och gingo, så snart
utrymmet tillät, promenadvägen framåt tillsamman.

^Hvarför gaf ni oss inte er närvara tillkänna?"

„AJi! ni roade er ju så godt, jag ville inte störa!"

„Vi hade haft ändå roligare på tre man hand!"

„Hvem vet", mumlade hon, „jag var vid så dåligt lynne. Adjö!" därpå
försvann hon genom dörren till badinrättningen.

Bill skakade på hufvudet och gick vidare. ^Besynnerlig fra" tänkte han
„i går afton så vänlig och tillmötesgående och i dag åter som ett isblock.
Tacka vet jag Mttller, henne vet man åtminstone alltid hvar man har henne!"

Utanför sin badhytt sammanträffade han åter med Borowsky. Då de båda
slutat bada och beredde sig att återvända, märkte de att man sprang ängsligt
framåt badbron, vid hvars ända ett par badarc stodo ropande och gestikulerande.

„Hvad är på färde? Hvad är på färde?

„Ett fruntimmer har simmat ut för långt och man tyckes frukta att hon
skall drnnkna," svarade en förbiilande herre.

Bill och Borowsky följde efter honom till yttersta ändan af bron och
stirrade med ansträngning åt det anvisade hållet. Tämligen långt från
stranden löpte en sandbank, innanför denna var vattnet så djupt att man inte kunde
nå botten. Den simmande hade hunnit fram till sandbanken, där vattnet åter
var grundare: men plötsligt såg man henne på andra sidan därom styra kurs
utåt öppna hafvet. Endast otydligt kunde man urskilja den gula badmössan
som en fläck på vattnet samt då och då se skymten af en röd baddräkt.
Oafbrutet blåste varningssignalen. Den simmande hörde den inte, eller ville inte
höra den.

Borowsky hade blifvit mycket blek. „Det är ett oförlåtligt lättsinne,"
mumlade han, „hon sätter ju äfven dens lif på spel, som kommer henne till
lyälp, men på andra tänker hon aldrig, endast på sig själf."

„Tror ni då att det är er hustru," frågade Bill bestört.

„Jag fruktar det. Hon har redan ett par gånger förut simmat så långt
ut; och det till med den lama foten på hvilken hon inte kan lita!"

Nu ljöd också badmästarens skarpa livisselpipa; det var en nervskakande
konsert.

Bill begynte afkasta sina kläder. (Forts, följer.)

HAKTMAN, FUS, FKËKES — COGNAC.

Helsingfors Asfalt Aktiebolags

Naftalinfria tillverkningar såsom

ASFAIiTTÅKFILT,
AS FAL TLÅ6K,

TAKFILTFERNISSA

m. m. tillhandahållas allmänheten.

Agenter: Hit P. Sidorow, Helsingfors.

„ Julius Tallberg „

„ Axel Ahlqvist, Borgå.

„ C. H. Lampén, Tavastehus.

„ A. I. Blomqvist, Ekenäs.

„ K. S. Lindberg, Hangö.

„ I. Herckman, Lovisa.

„ A. Koskinen, Lahtis.

„ Hj. Cavén, Salo.

Helsingfors Asfalt Aktiebolag

utför alla tlag af



tXonior: Qräsvifisg. 25. cSelojon 162.

ANNONSERA
i

TIDEN.

Inueluill: Prenumerationsanmälan. — Y&ra
illustrationer. — Bref från en
världsomsegling. — Spöket p& Goresthorpe
Grange. — De sista timmarna af
Marie Antoinettes lif. — Imatra. — Vid
hafsstranden. — Bortom grafven. —
Madrid i Maj m&nud. — Ett oeh annat.
— Afsked (Följetong). Annonser.

Illustrationer: Mouley-Hassan, sultanen
al’ Marokko. — Krigstältet, i hvilket
ban dog. — Imatra vattenfall.

Helsingfors,

Hufvudstadsbladeto Nya Tryckeri 1894.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free