- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
204

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T I D Ë’N.

de öfriga Bänkarna målade, Taket vijt nnstrakit,
Barnen kring altare taflan och des sirat flirgylt med
Äkta gull af Jonas Bergman."

Nämda altartafla, målad 1755 af sagde Jonas
Bergman, föreställer nattvardens instiftelse.

I den nti ils trå tornet be]Hgna, till kyrkan
grltn-sande sakristian förvaras en gammal prädikostol, å
hvilken läses: „ Christina Catliarina Stenb.: Grefvinna
till Wissingahorg Anno 1G52". HHr påträffas jämväl
en gammal spisel, det enda fornminne af detta slag- i
oramponeradt skick i slottet.

I norra flygelns tredje våning befinner sig den
s. k. stora kungssalen, ofvanför hvars diirr härtig
Karl, efter att den 28 sept. 1697 hafva intagit
slottet, l|it inrista följande latinska vers:

Carolns hnc veni, vici fudique rebelles;

Hinc abeo prorsns vestigia nnlla relinqvens.

Huc iterum veniam, caveat sibi consciiis omnis!

Non illo parcet tempore dextra reis.

(Hit jag, Karl, liar kommit och satt och
betvingat ott nppror,
Härifrån åter iag gir, lämnar ej spår af min hämd,
Men jag skall komma igen; en hvar förrildare bäfvci
Ingen försköning då fins undan min straffande hand.)

1 sagda rum uppstod 1U14, då konung Gustaf II
Adolf gästade slottet, en eldsvåda, som tillfogade
detsamma ganska kännbara skador.

I norra flygelns andra våning finnes en större
sal jämte ett mm, i tiden bebodda, nppges det, af
härtig Johan. Anna kan man här anträfla spår af
deras forna prakt. I samma våning befinner sig vidare
den s. k. munkkyrkan, hvari gudstjänst hölls nnder
katolska tiden och måhända till år 1541, då densamma
förvandlades till spannmålsmagasin. Äfven här
påträffar man llnnn lämningar at pelare och smakfulla
konsoler af sandsten. Dörren är antikt arbete med
groft träsnideri, ingången omgifves af huggen granit.
Invid sagda rum llr den „ gamla", till år 1706
använda „kyrkan" belägen. Det var här, förtäljes det,
härtig Karl efter att nyss anförda dag 1697 hafva
intagit slottet aflade ett besök för att förvissa sig att
hans fiende Klas Fleming värk]igen var död. Liket
låg bisatt i detta rum. Härtigen, för hvilken man
berättat, att Fleming ej aflidit utan vistades i Polen
samt att kistan blott inneslöt hans dyrbarheter af guld
och silfver, skall då hafva befalt öppna densamma,
hvarvid han fått fägna sig att värkligen skåda
Flemings lik, det ban rykt i skägget yttrande: „Om du
nu lefvat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert".
Den aflidnes enka, Ebba Stenbock, skall hafva genmält
härtill: „Om min salig herre lefvat, liade lians nåde
aldrig kommit liär in".

I östra tornet anträffas utom förut nämda
sakristia jämväl härtigiunaii Katarina Jagellonika»
bönkapell, en „Jordans kammare" benämd tångcell ni. m.

Af forntida minnesmärken vilja vi i gamla
slottet ännu utöfver ofvan nämda anteckna det i västra
väggen af sydöstra uppgången till norra flygeln
befintliga Sturevapnet.

Af rummen i „ nya slottet" må framhållas
härtig Johans privatvåning, utgörande numera en del af
de lokaliteter, hvilka stälts till Aho städs historiska
museums förfogande. Vidare förtjänar Erik XlV:s
fängelserum ett omnämnande.

Angående läget af detta rum hafva stridiga
åsikter gjort Big gällande. Medan några hafva velat
förlägga detsamma till västra tornet i „gaiula slottet"
hafva andra äter ansett den s. k. Jordans kammaren
utgöra det forna fängelset. Senare hafva dock de
åsikter segrat, hvilka i detta afseende hysts af en i
landets historia vida bevandrad man, pastor Lencqvist
äfvensom af biskopen i Linköping Bhyzelius, hvilka
båda förlägga nämda fängelse till fjärde våningen af
det i nya slottet befintliga sexkantiga tornet, som
vältar ål Aura å.

Angående slottets ocli dess innebyggares öden
under seklernas framfart tunnes mycket att förtälja,
men utrymmet förbjuder oss att ingå på vidlyftigheter.

Den första med visshet kända belägring
Åbo-hus fått uthärda lnträflade 13G4—13ti5 vid den
tidpunkt, dl Albrecht af Mecklenburg kämpade ined
Magnus Smek oin Sveriges krona.

Åbo slott innehades blaud ou mängd andra
lästen senare af den mäktige Hu Jonsson Grip, men
ölvergick 1388 till drottning Margareta.

Ar 1440 intogs slottet af Karl Knutson, men
öfverlämnades redan två år senare ål konung
Kristofer. Efter konungens död besteg Karl Knutson
tronen, men störtades snart från deus:unma af
ärkebiskopen i Upsala Jöns Bengtson Oxenstjerna. Kort
härpå sändes en beväpnad styrka till Finland nnder Erik

Axelson Tott för att vinna innevånarne för det
danska partiet. Aho slott töll genom förräderi 1157 i
Totts händer.

Senare var slottet en af de förläningar,
hvarmed Sten Sture d. ä. vid sitt tillträde till styrelsen
måste- tillfredsställa den mitktige Erik Axelson.
El-ter dennos död 1480 återtogs detta dock åter af
riksföreståndaren.

llnder danskarnes regemente i norden var
jämväl Åbo Blott skådeplatsen för upprepade blodiga
tilldragelser. Den kände befälhafvaren å detsamma
Thomas Wolf, vanligen benämd Junker Thomas, lyckades
genom energiska ansträngningar hålla detsamma någon
tid i danskarnes våld, men sedan Gustaf VaBa 1523
befriat Stockholm från danskarne och anstalterna till
Finlands återförening med Sverige återupptagits blef
också Åbo Blott rätt snart återeröfrade

Nästa belägring ntstod slottet 15(13. Det var
under striderna mellan härtig Johan och dennes
broder konung Erik XIV.

Under kampen mellan Sigismund och härlig
Karl upprepades de blodiga scenerna åter och ändades
därmed att Åbo slott 1591) föll i den sist nåimles våld.

Nyss nämda belägring var den sista slottet,
nt-stAtt. Under hela IGOO-talet var det ej oroadt af
fiender. Kom så ilen stora ofreden 1713. Ryssarne
gjorde väl sitt intåg i Åbo, men lämnade slottet i
fred. Ostördt fick det. förblifva jämväl under 1788
och 1808 -09 årens krig. Också de bomber
engelsmännen augustikvällen 1854 läto nedhagla bland
Rtin-salas ekar nådde ej fram hit.



Gubben Karistons blodiglar.

Af

Icmi Jtamean.

Madeleine des Closières var en ung 1’eratonårig
flicka, så svällande af lefnadslust och så tidigt
utvecklad. att man gifvit henne binamnet „fröken
Grädd-skum". Hon var lång, blund och vacker. Vid den
ålder, då man gör sin första konimnnion, var hon
redan till sin yttre person tämligen utbildad. Hon gick
fort, ||ch gestikulerade emellanåt häftigt-, hon tyktes
tala likt en framkvällande källa ined dess välljudande
sorl. dess täta bubblor. Hon hyste för allting
myk-ken hänförelse eller mycket förakt eller mycket af
hvilken känsla som hälst. Man kunde hafva trott alt
trettiosex själar vårkade inom hennes jungfruliga kropp,
och liksom en högtrycksniaskin skakades hon
beständigt, på etl oroande slltt. Men hon hade äfven
ljnlva, lugna stunder, och i sådana ögonblick var hon
utomordentligt intagande.

Hennes föräldrar, som i Passy belt enkelt letde
på sina räntor, skickade henne i sällskap med en
guvernant till landet lör att tillbringa några veckor i
„le8 Ländes". Madeleine hade där i 1’eyrotte, ett
litet samhälle med fyra hundra invånare, en rik tailt,
som egde ändlösa skogar och vidsträckta betesmarker.
Fröken (iräddskum kunde där springa omkring i
skng-gan af tallarna eller såsom en nyss utsläpl fölunge
rulla sig i gräset på ängarne. Fru de Pémartin —
så hette tanten — var enka. Hotl motsvarade denna
typ af kall och förbehållsam sydländska, i jämförelse
med hvilken en döfstum arab förefaller meddelsam.
Denna dam blef obehagligt, bestört öfver fröken
Grädd-sknius bråksainma vanor. Det är sant, att Madeleine
skrämde hein socknen genom Bina åtbörder, sina
påhitt, sina utbrott af växlande sinnesrörelser och sin
beständiga liflighet. Samma dag hon kora, ville hon
rida in en åsnefåle, vakta gässen, gå på styltor,
tämja eu padda m. m.

— Gud hvad det är lustigt utropade, hon
tjugufem gånger i timmen.

Hennes lånt fick af alt, detta en förskräcklig
hufvudvärk. Hnn kände Ingen lindring ufuire äu då
den unga flickan var i kyrkan. Också begagnade
hon sig af siu systerdotters minsui snedsprång för
ull, skicka henne till biktstolen.

Eu morgon, sedan Madeleine hade ledt sin
guvernant vilse i den närbelägna småskogen, sprang bon
sora en loka tvärs ölver ängarne och pililuugarne,

till dess hon kom till kanten af en gßl, där en
ålderstigen bonde satt och höll sina blottade ben i
vattnet. Denne mnn såg nt att vara linndra år gammal.
Han var mager som en förtorkad trädgren, och lians
ansikte föreföll snarare att. vara öfverdraget, med
saffian än med människohnd. Han rörde sig loke.

— Månne den där är lefvande? — lindrade
Madeleine. Och för att förvissa sig därom yttrade
hon belt högt:

— Guddag, min gubbe!

Bonden vände långsamt på hufvudet och tyktes
tveka ett, par sekunder, sedan Bade han i sin ordning:

— Goddag, fröken.

— Ni tager ett fotbad?

— Åh nej, visst Inte.

— Jaså, nå hvad gör ni där då?

— Jag fiskar blodiglar.

— Hvad för något?

— Blodiglar.

— Ni äter dem då?

— Om förlåtelse, fröken; jag säljer dera.

— Äro de dyra då?

— Det beror på årstiden; ibland kosta de en
sött stycket; somliga gånger ger jag två för tre

80U8.

— Dessa djur lefva då i gölarne här vid Pey-

rotte?

— Ja viBst; de finnas i nästan hvarenda rännil
här i trakten.

— Ocli hvarmed tager ni dem? Jag ser inga
fiskredskap.

— Jag tager dem med mina ben, vet jagi . . ,
Men se bara I

Med dessa ord doppade gubben handen i vattnet
ocli lösgjorde från sitt. högra ben ett litet grönsvart
brunrandigt djur, som fäst sig därvid.

Madeleine, storligen intresserad, såg noga på.

— Ja, men den där biter er jn, så att det
blöder? — frågade hon.

— Måtte väl det, kan ni förstå.

— Hur många sådana där kan ni taga om
dagen?

— Hå, med ben, såsom do här, är det vackert,
om man hinner till dussinet.

Och vid dessa ord vände gubben mot Madeleine
sitt fårade ansikte, hvaruti syntes två besynnerliga,
nästan hvita ögon.

— Gud, hvad det är lustigt! utropade ånyo
den uuga flickan.

Och tankspridd doppade hon i vattnet en
järnekskvist, som hon nyss förut afbrutit.

1 ett gifvet ögonblick råkade denna ined fina
piggar besatta kvist att händelsevis vidröra den
beskedliga mannens ben.

— Tyst, — sade fiskaren — nu var det en
sora stack.

Men han blef belt förvånad öfver att
iugen-tiug tiiiua på sitt heu.

— Åh, suckade ban litet skainBen; — jag
misslog mig.

« *

*



Hos Madeleine uppstod eu misstanke. Gubben
hade altså icke sett kvisten? Kunde ban möjligtvis
vara blind?

Nyfiken närmade hon ånyo den hvassa kviBten
tyst intill blodigclfiskarens ben och stack honom i
vadorna.

— Den kommer tillbaka, — sade den
beskedlige mannen med glädjestrålande ansikte. — Sapristil
Den här bet riktigt 1

Madeleine vred sig af undertrykt skratt. O,
hvilken munter tillställningl Bonden var då riktigt
blind 1 Hau tog stickningarna med kvisten för
blod-iglarnes bett!

-— Nej, detta var då värkligeu for lustigt,
tänkte hon, i det, hon väude sig bort för att ty
brista ut i gapskratt. — Del måste jag berätta för
tant. Jag tycker mig se, huru hon skall skicka mig
till bikt!

Och fröken Gräddskum roade sig en lång stund
med att sålunda narra den stackars gamle. Ack, så
många blodiglar det nil kom! Och hvad de beto
hårdt!

De äro af bästa Blagl — ropade gubben,
i det hau svängde sina knotiga uruiar.

Men han uudrade ölver, att hau aldrig fick
fatt i någon.

Plötsligt doppade han sina fingrar så fort i
vattnet, att han omfattade kvisten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free